Jag har en enkel fråga: Hur kan det komma sig att min tvååriga dotter vet vem Nalle Puh är? Vem har bestämt att just denna gula björn ska bli en gestalt i hennes liv?
Och jag har ett enkelt svar: samma år som min dotter föddes betalade Walt Disney Company 3,5 miljarder kronor till författaren A A Milnes arvingar för att få rättigheterna till Puh-figurerna fram till år 2026, då upphovsrätten går ut.
3,5 miljarder kronor. Så mycket kostade det Disney att få min dotter att två år efter att hon fötts naken på ett BB i Lund peka på just Puh-stövlarna av alla stövlar som finns i den stora skoaffären och säga "dom vill jag ha".
Det jag däremot inte har något svar på är varför vi accepterar det. Varför människor jag berättar det för bara suckar lite och säger "jaja, vänta bara - om några år kommer du inte att ha en chans att avgöra vad hon önskar sig i julklapp". Men jag vill inte vänta. Jag vill säga: Stopp. Jag vill säga: Det här är ett problem som har med demokrati att göra. Vi måste göra någonting åt det. Disney ska inte ha rätt att köpa min dotters vilja och medvetande.
Så här i efterhand ter sig mitt barns väg till Puh ganska slumpmässig. Innan hon föddes fick vi en "Mitt första år"-bok med Puh-figurer i present. En gång när hon precis hade börjat bli intresserad av bollar gick vi till en leksaksaffär för att köpa en sådan. Det var inte säsong och utbudet var skralt.
Det enda som fanns var en boll med Nalle Puh, åsnan Ior, grisen Nasse och tigern Tiger på. Den köpte vi. En annan gång märkte vi att de små haklappar av tyg som hon dittills hade haft inte längre förslog, och vi gick till Hennes & Mauritz för att köpa en större. De enda som fanns hade Nalle Puh på sig. Vi köpte en sådan. En gång var hennes kusin från Göteborg och hälsade på, och då glömde hon kvar den Nalle Puh-figur hon hade fått på McDonald´s. Med posten fick vi en dag en kylskåpsmagnet från en barnboksklubb. På den fanns Nalle Puh.
Långsamt förstod vår dotter att den här björnen inte var vilken gul liten björn som helst, utan kanske den viktigaste björnen i världen. Namnet på den viktiga björnen fick hon emellertid inte förrän hon skulle börja på dagis och en i personalen var hemma hos oss för inskolning och fick syn på hennes boll. Som för att inleda ett samtal började hon peka på figurerna, som tidigare bara hade hetat björn, åsna, gris, tiger, och namnge dem alla. Nu visste Olga vem Nalle Puh var.
Men slumpen var naturligtvis ingen slump. Slumpen kan översättas till siffror. 3,5 miljarder kronor från Disney till Milnes arvingar. Ett avtal slutet för hela världen mellan Disney och McDonald´s; ett annat hemligt avtal mellan Disney och Hennes & Mauritz. Slumpen heter dollar och kronor, licensrätter, distribution, pr, marknadsföring och konsumtion.
Nej, ingen tvingar oss att köpa Nalle Puh. Vi kan naturligtvis välja bort McDonald´s, Din Sko, Åhléns, Hennes & Mauritz, Hemtex och en hel del andra försäljningsställen. Vi behöver inte nödvändigtvis gå till någon leksaksaffär. Kanske behöver vi inte heller gå hem till människor som har Nalle Puh-glas eller Nalle Puh-ballonger på sina barnkalas. Kanske kan vi undvika att gå till BVC för vägning, mätning och spruttagning för att slippa se de stora Puh-figurerna på väggarna. Kanske kan hon sluta gå på dagis där Puh tronar i dockrummet. Kanske kan vi köpa bil för att slippa åka buss och därmed tvingas vänta i busskurer tapetserade med reklam för Puh-filmerna. Kanske kan vi blunda när vi sitter inne i bussen så att vi inte ser stadens övriga reklampelare.
Nej, ingen tvingar oss att köpa Nalle Puh. Men det är uppenbart att om vi inte vill leva ett självförsörjande eremitliv på landsbygden så kan vi inte välja bort att Nalle Puh ändå finns inne i vår dotters huvud. Att han har blivit en del av hennes tankar. Och om Nalle Puh är en bra eller dålig figur hör inte hit. Min enda poäng är att vi inte har valt honom. Ändå finns han där nu. I hennes lilla huvud, som bara för två år sedan var alldeles tomt på kultur.
Det paradoxala i detta faktum att min dotter inte har fått välja, är att det används som yttersta bevis på att vi lever i ett fritt samhälle. Det är rena orwellskan. Logiken bakom det uppochnedvända språket ser ut så här: Dotterns icke-val är en följd av marknadsekonomin. Hennes icke-val är en följd av att Walt Disney har lyckats bli en av världens största affärskoncerner. Icke-valet är en följd av den fria konkurrensen. Och denna fria konkurrens, denna marknadsekonomi, sägs i sin tur vara förutsättningen för alla andra friheter. För demokrati. För rättvisa. För valfrihet.
Om vi alla tillsammans hade röstat om huruvida min dotter vid två års ålder skulle känna till Nalle Puh eller inte; om vi gemensamt hade diskuterat vilka figurer och värden vi vill stoppa in i våra barns huvuden - då skulle vi inte ha levt i ett fritt samhälle. Då skulle ekonomin ha reglerats av politiken, av det gemensamma. Och sådant politiskt reglerande av ekonomin kallas för planekonomi eller kommunism. Länder som ägnar sig åt sånt får inga lån av den fria världen.
Att Nalle Puh är närvarande i min dotters hjärna, trots att ingen har röstat om huruvida han ska finnas där eller inte, visar att det finns en konflikt mellan marknadsekonomi, frihet och demokrati, trots att vi har vant oss vid att uppfatta de tre fenomenen som synonyma. Vår uppfattning om frihet har alltså en stor blind fläck. Att tala om den fläcken är inte att vara frihetens motståndare. Att vi så ofta uppfattar det så är vår nuvarande marknadstroende ideologis största triumf.
Men det finns ytterligare ett problem. I den fria ekonomin - den ekonomi som köpte en del av min dotters medvetande för 3,5 miljarder kronor - anses frågan om vem som bestämmer över människors inre vara skild från frågan om frihet. Vad människor har i sina huvuden, hur vårt medvetande formas och ser ut, vad vi drömmer och fantiserar om är helt enkelt inte intressant. Sådana frågor har inte med frihet, valmöjligheter, demokrati och rättigheter att göra.
Men jag säger: Det har de visst. Precis detta inre beslagtagande av människor spelar roll. Att min dotter vid två års ålder tänker på just Nalle Puh puttar hennes identitet i en viss riktning; formar henne på ett visst sätt; styr henne åt ett visst håll. Tillsammans med alla de andra inre tapeter som under hela hennes liv kommer att sättas upp åt henne av andra blir hon till. Att inte jag, inte hon själv eller hennes pappa, och inte heller svenska folket, har något inflytande över de här tapeterna betyder att vi inte har förverkligat demokratins löften; att människor i så hög grad som möjligt ska kunna bestämma över sina egna öden.
För två år sedan importerade en handlare från Malmö 25.000 gula nallebjörnar med röda tröjor från Kina. Disney krävde att nallarna skulle stoppas i tullen i Helsinborg och sedan förstöras, eftersom de liknade Puh för mycket. För ett år sedan kom en femtonårig kille från Örkelljunga till skolfotograferingen i en tröja med texten "Absolut hembränt - smaken man aldrig minns". Fotografen retuscherade bort trycket, som han fann opassande, och lade i stället in en Nalle Puh-bild på det färdiga kortet. Det skulle han inte ha gjort. Disneykoncernen reagerade direkt och hotade bildbyrån med en varning. "För oss är det inte ett skämt, att någon publicerar Nalle Puh, som är vårt värdefullaste märke, utan tillstånd", sa Veronica Lindholm då, marknadsdirektör på Disneys kontor i Stockholm.
Disney är omsorgsfullt: ingen får använda Nalle Puh för andra syften än dem företaget har bestämt. Men Disney köper sig rätten att använda min dotter. När de trycker in den där gula björnen i hennes huvud - vem ska jag stämma? Det är dags att börja se icke-svaret på den frågan som ett problem.