Bli moderna nu, annars...

Vår rättmätiga upprördhet över sinsemellan så olika företeelser som politiska terrorhandlingar och hedersbrott har fått ge en förrädisk legitimitet även åt islamofobins verkligt mörka sidor: dess främlingsfientlighet och rasism. Som faktiskt har stora likheter med den antisemitism som kulminerade under nazismen.

Men debatten blir förvirrande så länge man behandlar begreppet "islam" som en företeelse, när det i själva verket har blivit ett paraplybegrepp för helt olika saker. Språket har inte hunnit med: vi behöver nya ord som tydligare gör klart vad det är vi diskuterar.

I internationell debatt talar man sedan länge hellre om "politisk islam", för att göra en tydlig åtskillnad mellan religionen islam och de politiska rörelser och ideologier som talar och handlar i dess namn. På svenska infördes ordet "islamism" i ett försök att markera skillnaden mellan dem. Men det är ett farligt missvisande ord, eftersom det ger det felaktiga intrycket att det handlar om en extrem riktning inom religionen islam.

"Politisk islam" är i stället en politisk ideologi som eftersträvar en teokratisk statsbildning, av den typ som vi i dag ser i Iran. Men begreppet står också för den växande globala postkoloniala rörelse, som eftersträvar en kollektiv upprättelse efter århundraden av politisk och ekonomisk exploatering och västerländsk kulturell hegemoni. Som sådan rymmer den inom sig allt från en politisk extremism som förespråkar terror till en folkligt förankrad men ofta oartikulerad protest mot ett upplevt förtryck.

Man kunde se det på Balkan före och under krigen. Inför den politiska och militära maktkampen dammade serber och kroater av en historisk retorik om "muslimerna" som ett främmande element. Som svar på denna retorik (som snart övergick i förföljelse och krigshandlingar) tog unga kvinnor i sedan generationer sekulariserade familjer på sig slöjan och unga män lät sig mobiliseras som muslimska aktivister. På Västbanken, som stod på tröskeln till en egen modern sekulär statsbildning, men bestals på löftena från Osloavtalet, kunde man se frustrationen ta sig uttryck i samma sak: för varje år allt fler kvinnor i långa kjolar och huvudduk och allt färre i jeans och t-tröja. Det var en politisk protest, men i religiösa kläder. Religionen förvandlades till symbol för den "nationella" identiteten (även om ordet "nation" blivit allt mindre relevant i sammanhanget), att bära dess emblem framstår som en motståndshandling.

Hamas seger i Gaza kan ses som ett mått på den politiska uppgivenheten: de som ännu tror på en modern demokratisk sekulär stat blir allt färre.

Den andra sammanblandningen sker när "islam" blir synonymt med traditionella sedvänjor, ofta långt äldre än själva religionen islam och utbredda på många kontinenter. Hederskulturer har överlevt i regioner där demokratiska institutioner inte hunnit utvecklas, antingen för att man levt under en totalitär regim eller för att man inte har någon egen statsbildning. Många av de för oss så anstötliga traditionerna har fortlevt i stam- och klansamhällen på landsbygden och måste bedömas utifrån ett utvecklingsperspektiv. Skillnaden ligger i tid, snarare än i religion. Europa behövde några hundra år för att ta språnget från tradition till modernitet, från ett feodalt samhälle till ett demokratiskt. Det krävde åtskilliga krig, varav två världskrig; det högsta priset betalades av de elva miljoner som utrotades under det stora europeiska folkmordet för mindre än sjuttio år sedan. Nu förväntar vi oss av andra folk att de ska ta språnget in i moderniteten på en generation och helst utan sociala friktioner.

Det tredje draget som döljer sig i islamofobin är den rena rasismen. Matti Bunzl hävdar, enligt Andreas Malm, att den skiljer sig från antisemitismen genom att vara global och inte knuten till nationen. Men i detta visar den snarare sin anpasslighet efter historiska förändringar och till den samtida verkligheten. Likheterna med antisemitismen kvarstår - och det är av dem vi måste ta varning. Liksom judarna utmålades som det främmande, det andra, på vilka man kunde projicera alla de drag som kulturen ville förneka hos sig själv, så får nu "muslimerna" överta antisemitismens begagnade rekvisita. För att se likheterna - och det obehagliga och förnedrande i islamofobin - behöver vi bara byta ut rondellhunden och de danska karikatyrerna mot en judisk variant av dem. Skulle vi fortfarande tycka att de var roliga och angelägna satirer?

Den judiska erfarenheten visar att den kulturella särarten hos den första generationen knappast utgör ett hot mot den lokala nationella kulturen. Inom en eller annan generation är den snarare så utrotningshotad att den behöver offentligt stöd för att överleva. Assimilationen är en så dynamisk kraft att vi snarare behöver en medveten kulturpolitik för att bevara en kulturell mångfald.

I dag är det moskéer som sätts i brand, muslimska hem och butiker som får fönstren krossade. Vi har sett det förr, vi vet vart det kan leda. Vi bär samma ansvar nu som den gången; så att ingen oskyldig får bära ansvar för vad andra gjort eller gör, eller för vad vi befarar att vi själva skulle kunna göra.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut