Det är mindre än två år sedan bloggfenomenet förklarades för första gången i DN.
Men egentligen vore det fel att påstå något annat än att bloggar, i bemärkelsen kronologiska texter på en egen hemsida, har funnits sedan nätets födelse.
Med nätets födelse avses då förstås inte de olika militära nät som funnits i årtionden, heller inte de extremt små nätkommuner som uppstod i mitten på 1980-talet.
Nätet som det ser ut i dag är i allt väsentligt en 90-talsprodukt. Det förutsätter snabb expansion, stor tillgänglighet, tekniska möjligheter att publicera ljud och bild och sist men inte minst: ett brett användande.
I dag använder mer än 70 procent av svenskarna internet minst en gång i månaden.
Och i en ny rapport från företaget Observer, som bland annat sysslar med omvärldsbevakning, kommer Sveriges bloggare för första gången bli en politisk maktfaktor nästa år, valåret 2006.
- I det amerikanska valet blev det så, och allt tyder på att det blir likadant här, säger Alexander Mason på Observer.
Hans prognos är att bloggvärlden kommer att förbli ganska smal och elitistisk, även om den växer snabbt.
- Ett par ledande bloggare kommer nog att utkristalliseras, och vara dem som alla vill synas hos. Och om de arbetar journalistiskt kan de få stor betydelse, säger Alexander Mason.
I USA var det bloggare som grävde fram en mer nyanserad bild av John Kerrys hjältedåd under Vietnamkriget, för att nämna ett exempel.
Men bloggarna kan också hjälpa dem som redan sitter på etablerade platser i samhället. Professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet, mest känd som valforskare, tycker att USA-valet gav en av historiens riktigt stora genombrott för ny kampanjteknik.
- Det här är ingen nyhet för svenska partier. De sitter på kanslierna just nu och funderar på hur de ska utnyttja det här nästa år, säger han.
Sören Holmberg tror att bloggandet snabbt kan gå från att vara ett gräsrotsfenomen till något som etablissemanget gör mest och bäst:
- Och i så fall kommer undergroundfolket att gå vidare till något nytt. Så är det alltid. Det ska bli oerhört spännande att följa detta, säger Sören Holmberg.
Enkelt uttryckt kan man dela in bloggarna i några underkategorier:
De privata, som skriver om vardagligheter och samhällshändelser.
De nördiga, som skapar ett smalt forum för ett specialintresse.
De journalistiska, som vill nå stor publik. Ett exempel är modebloggen för män, manolo.se, där upphovsmännen bygger ett innehåll i förhoppning om att besöksmängden ska locka annonsörer, alternativt en större ägare.
De politiskt agiterande, som skriver för att driva en särskild tes eller diskussion. En ofta läst och citerad är johannorberg.net. EU-kommissionären Margot Wallström bloggar, liksom förstås Carl Bildt som med sitt elektroniska veckobrev för ett decennium sedan revolutionerade de politiska kommunikationsvägarna i Sverige.
En politisk bloggare är Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder.
- Det ger ett utrymme för det snabba. Jag kan kommentera direkt. Precis som inom annan journalistik: jag lägger ut när jag är klar, säger han.
En bra dag läser uppemot 2.000 personer hans blogg. En effekt blir att debatten flyttar ut på nätet - fler diskussioner, men färre åhörare. I sin tur leder detta till ett svårare uppdrag för dem som ägnar sig åt omvärldsbevakning i professionell mening, till exempel i journalistiska sammanhang eller för pr-arbete.
Det kan också bli problem med trovärdighet, eftersom det inte är svårt att utge sig för att vara någon annan på nätet - eller att inte alls tala om vem man är. Trots det är tilltron till bloggars sanningshalt ännu ofta hög, och de bloggkritiska bloggarna relativt få.
Hans Kullin, informationschef på advokatbyrån Linklaters och själv bloggare på sajten kullin.net, diskuterar i rapporten från Observer just problemet med opinionsbildare med dold agenda och dold identitet:
- Det är konstigt att etablerade medier sätter så stor tilltro till anonyma källor. Men det är väl heller inte så vanligt att helt anonyma bloggare når ut på ett trovärdigt sätt, säger han.
Tycker du att man ska acceptera debattörer som inte talar om vilka de är?
- Det beror på hur personen uppträder. Om han eller hon har en hätsk debatteknik är det mindre okej än om samtalet förs på ett sansat sätt och med kontrollerbara fakta, säger Hans Kullin.
Enligt gissningar i branschen finns ungefär 1.000 svenskspråkiga bloggar som uppdateras med hygglig regelbundenhet.
I USA finns det däremot minst sju miljoner. Och det startas faktiskt tiotusentals varje dag hos de stora blogghotellen, som tillhandahåller den enkla tekniska plattform som behövs.
Hur många som sedan får kontinuerlig livskraft är en annan fråga. En blogg som har fått betydande genomslag är den mediekritiska Stockholm Spectator.
Två amerikaner, en irländare och en engelsman bosatta i Stockholm lägger sedan knappt ett år massor av kraft på att hitta sakfel i svenska medier, allra helst i DN - och på att högljutt agitera för en politisk linje som ligger närmare Bush än Kerry, för att tala i presidenttermer.
- Jag hatar republikaner. Men jag hatar verkligen demokrater, som fan.
Så säger Norton Tierra, en av männen bakom Stockholm Spectator, och citerar därmed gänget bakom "South park".
Norton Tierra heter inte så egentligen. Hans identitet är känd av ett fåtal personer.
- Min chef vet visserligen att jag bloggar, men innehållet i Spectator står på ett sätt i konflikt med vad jag gör på mitt jobb. Det är bäst att jag förblir hemlig, säger han.
Ett par sajter på nätet ägnar betydande kraft åt att försöka ta reda på vem Norton Tierra är. Av nivån på hans kommentarer är det lätt att förstå att han måste ha ett arbete med viss insyn i centrala maktstrukturer.
Michael Moynihan är något av Spectators chefredaktör. Det är han som skriver de flesta inläggen, och det är han som pratar mest.
Rappt, snabbt.
- Jag lever, äter och andas politik. Men vi tjänar ju inga pengar på Spectator, så jag överlever genom att göra research åt journalister och andra typer av frilansjobb.
De fyra har hamnat i Sverige eftersom deras respektive är svenskor.
- Men det här jobbet behöver göras överallt. Och jag tycker att svenska tidningar har en usel rättelsekultur. Om man har skrivit fel på ett gatunamn, ska man inte rätta det då? Jo, det är klart att man ska. Se på hur New York Times hanterade Jayson Blair-skandalen, när en reporter hade hittat på grejer under hela sin karriär. Det måste ha varit världens största rättelse. Och Times har bara fått respekt för det, inget annat, flödar Michael Moynihan på.
Just engagemanget är särskiljande för många bloggare. Det blir vanebildande att skriva. Diskussioner och kommentarer flödar.
- Utan politisk teater vore livet tråkigt. Och tänk dig in i vår situation. Om du var svensk och levde i USA, och amerikanska medier gjorde grejer om Sverige varje dag som var fulla av fel. Du skulle ju flippa ut, eller hur?
Några tiotusental webbanvändare återkommer med regelbundenhet till Spectator.
- Massor av folk surfar in till oss från de stora medieföretagen. Det kan vi se i våra loggar, säger Norton Tierra nöjt.
Så hur var det nu med den tekniska grunden för bloggar? Den går, om man vill, att härleda tillbaka till en enda person. Evan Williams lanserade 1999 genom sitt San Francisco-baserade företag Pyra Labs webbplatsen Blogger.com, där vem som helst enkelt och gratis kunde publicera sina dagböcker. Han har nu blivit en rik man eftersom Blogger har köpts upp av sökmotorn Google. Fältet har sedan fyllts av konkurrenter.
Återstår frågan om trovärdighet. Varför tror så många blint på vad som står på bloggar? Särskilt personer som gärna misstror etablerade medier och ser enorma konspirationer som omfattar tusentals journalister är beredda att fästa obegränsad tilltro till den okorrumperade bloggaren.
Paul OMahony på Stockholm Spectator har en teori:
- Som jag ser det beror det på en ökande misstro mot etablerade medier. En lust att hitta något annat.
Michael Moynihan sammafattar, med instick från Paul OMahony, och de ser nästan förvånat nöjda ut när det är utsagt:
- Vi är inte journalister, vi är inte politiker, vi är inte bakhållskonstnärer. Vi är bloggare.