Kultur & Nöje

Bodil Malmsten skrev med stetoskopet mot samhället

Foto: Wiene Lexius

Bodil Malmsten var en författare och poet som visste allt om det undervärderade, skriver Ulrika Milles.

”Jag tror på barnomsorgen barnens omsorgsfulla sorg”, skriver Bodil Malmsten i dikten " Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen" från 1992.

Det är en på många sätt typisk malmstensk dikt. Här finns den ensamma människan, och döden ihop med televerket, posten och andra dåtida institutioner i en unik stil. En nästan sjungen besvärjelse av intigheten och döden mitt i samhället och samtiden. Hon använde sig av lösryckta citat, repliker, reklamslogans, andhämtningen från en löpsedel, det triviala skaver mot det grandiosa. ”Sorg, en sådan sorg i centrum”. Ingenting är oskyldigt, allt har en innebörd. På så vis beskriver Malmsten, både i dikt och prosa, modernitetens mystik.

Det är som tidssnitt ur en förfluten civilisation som sjunkit undan och som plötsligt öppnar sig för oss igen. Men hon ville aldrig helt solidarisera sig med en tidsanda ”Jag som författare kan ändå inte ta uppdrag av tiden. Man är visserligen genomblödd av den tid man lever i, men dikten är autonom.”

Bodil Malmsten debuterade med barnboken ”Ludvig åker” 1970, liksom legendariska barnprogrammet ”Benny”, året efter, tillsammans med Peter Czihas. Hon skrev veckotidningskrönikor, beställningstexter och kåserier, musikaler och revytexter. Det blev 33 böcker, varav nio diktsamlingar, fem loggböcker, en skrivhandbok, sex pjäser och föreställningen ”Enligt Bodil Malmsten” som for på riksturné. Hon regisserade och skrev dramatik, och populärkultur och högkultur blandade hon långt innan det var accepterat i ett strängt kulturklimat.

Likt legendarer som Pär Rådström, Marianne Höök och Lars Forsell höll sig Bodil Malmsten inte för fin för något, men hon var ju rödhårig, kvinna och kunde rimma.

Sorglustig och charmig, skrev reportrarna ofta förminskande i tidiga intervjuer, för mycket manér och publikfrieri och typisk kvinnlig ironi, skrev kritiken innan allvaret erkändes som allvar även om det var slagkraftigt och hade hörts i radio och tv.

Det gav henne det i Sverige tvetydiga epitetet folkkär poet, förvisso identifierad som urban flanör med neon i håret, men ursprungligen ett glesbygdsbarn som blev fosterunge i världens modernaste förort på 50-talet.

Hennes bakgrund är ett 1900-tals-Sverige i miniatyr, men med ett smärtsamt skråande över klassgränserna - överklassfarfar designern Carl Malmsten, mamma, syster, morfar i barndomens Jämtland och sedan vidare till det karga arbetarhemmet i fosterfamiljen i Vällingby. En sådan uppväxt skapar en skicklig avläsare av subtila hierarkier, men också hemlöshet. Byracka, kallade hon sig själv i en intervju, och såg den österrikiska misantropiska författaren Thomas Bernhard som en förtvivlans förebild.

Ändå var Malmsten alltid noga med att dra en gräns mellan författaren och författarrösten. Och just den medvetenheten avslöjar henne som en senmodern bard som vet allt om det undervärderade, det låga och skamliga, och om faran i att som kvinnlig författare identifieras med sitt verk – eller diskvalificeras av det i offentligheten. Bekännelsekulturen kunde aldrig sluka henne, samtidigt som hon iscensatte sig själv och skapade ett litterärt universum av fysiska platser som folk kände igen. Hon stod utanför för att bevara sig, och därmed alltid finnas kvar för sina läsare.

När jag intervjuade Bodil Malmsten på 90-talet saknade hon raseri hos många kvinnliga författare, och trodde att det var djupt nergrävt. ”Det vore välgörande om yxorna grävdes upp”. Och raseriet i Bodil Malmstens texter, ett nästan bernhardskt raseri och förakt, blev starkare ju senare på jorden hon levde.

Den samtid Malmsten alltid bevakade i sitt verk rymmer den personkrets som växer, men ingen känns vid. De hemlösa, tiggarna, riskkapitalisternas kunder, flyktingarna, de som inget äger och ingen grupp tillhör, som tvingas till tusen val som inget betyder. Därför var det logiskt att hon 2005 fick Ivar Lo-Johanssons personliga pris, en författare som visste att också människan med trasiga skor lever i sin dröm, och liksom Malmsten kallade sina noveller om vanliga människor för ”passionshistorier”.

De fem Finistèreböckerna, laddade med litterära lån och raljansens tunna dimma över realismen, om uppbrottet från Sverige och exilen i Bretagne gjorde Malmsten till en avundad förebild för många, medan andra stöttes av (b)loggböckernas låga status och intima tilltal. Men de ska läsas som en fortsättning på det smutsiga, ledsna evangeliet i diktsamlingar som ”Landet utan Lov” och ”Nåd & Onåd, idioternas bok”, och i romaner som ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån”.

Det blev en alltmer svartnande sorgedikt över kärleken och samhället där vi stretar, och skriver, som Aase Berg formulerat det i sin recension av den fjärde loggboken: ”från toppen av ett isberg, toppen av biografins och essäistikens isberg, och av vredens och ensamhetens. Och från toppen av isberget ser vi, precis som från hennes franska fönster, 'den stora varelsen', Atlanten av undertext: 'Mistlurarna tjuter, det stora djuret under vattenytan andas, den interkontinentala varelsen andas'.

För det är förböner och besvärjelser Bodil Malmsten skrivit, liturgiskt som hos bibelns Job och i Predikaren, men utan någon gud. Fass läste hon som en "sagobok för nervklena" och bidrog med egna sagor. Hennes litteratur samplade den folkliga traditionens psalmboksstrofer och skillingtryckens ensliga svårmod med musikens och världslitteraturens fixstjärnor som en påminnelse om hur liv och skrivande alltid genomblöds av tid och röster. Döden är bara grinden in till det som ”börjar när det mörknar”.

Livets alla uppbrott ligger alltid i kundvagnen när Malmsten skriver. Som i de kanske vackraste dikterna - som frågar vem en moder är när ungen blivit stor i "Nefertiti i Berlin" (1990). Den korsklipper saknaden efter en förlorad dotter med mytens egyptiska drottning Nefertiti, och den skrivande moderns förlust uttrycks med charterflyktens paranoida rädsla: "syret kan ta slut över Europa". Barnet har vänt sig framåt, skilsmässan var oundviklig, kärnfamiljen sprängd. En mors skuld och frihet bearbetas i dubbla tider, i nuet strax före murens fall och i det forntida Egyptens sol, och hela mänsklighetens väntan på modersblicken ekar i tröstrader som "Döden är bara den där plaskdammen där du lekte innan du föddes". Att paradiset har förlorats för alltid är skrivandets urberättelse: det fyller hårddisken, det skrevs med hieroglyfer.

Malmstens fixering vid döden, både vid döendet och frånvaron av de älskade, ska läsas dubbelt. Det är en tid som dör och går ifrån oss, en sorts känslor som upphör att lagerföras. Men de måste bli ihågkomna för att inte förloras för oss kollektivt. "Vi som lever/Är bara de döda på semester/Nån sorts sommargäster/Så/Ta ett bloss för moster Lillie".

Samlingen ”Inte med den eld jag har nu. Dikt för annan dam” från 1993, är en glödande fyr i malmstenland att alltid ta sikte mot från den öde ö som är våra liv. Det är en dikt som gjort ledmotiv av elden hos Samuels Becketts herr Krapp som sörjer sitt liv men inte vill ha det tillbaka. ”Not with the fire in me now”. En liten dödsmässa, så lätt att läsa att man som läsare kan känna sig lurad, som så ofta hos Malmsten. Men det kommer alltid en rekyl av våld i texten, som när damen Louise minns sin barndom och sitt kvinnoliv, hur föräldrarna dog för kommunismen i öst, de döda fostren och blodet, när hon håller domedag över sig själv, ”i denna biktstol av ben”, på en strand full av stenar utanför Dublin.

Stenarna som den existentiella tyngden i livet, och stranden som en öppning mot nåden som skyddar mot den sista förtärande branden. Allt som bara är lån som ska tas ifrån oss. ”Årstiden höst i mitt kvinnoliv plötsligt”.

Bodil Malmsten skrev med stetoskopet mot samhället som det slår inom oss. Folkhemmets dunkande ideal, systemskiftenas blåsljud, blodet i kamrarna. Det handlar alltid om de förlorade paradisen. Och om makterna som hotar dem. "Varsågod./Jag har mätt/den tomma platsen/I ditt bröst".

Hjärtslagen dunkar genom hela Malmstens besiktningsprotokoll över den senmoderna västvärldens onåd:”SLIT HJÄRTAT UR MIG, SLÄNG DET I EN FRYSDISK”. Fram till den sista sorgediktens skoningslösa enkelhet: ”Det här är hjärtat”.