När Stefan Mählqvist öppnar dörren till den väl tilltagna lägenheten vid S: t Eriksplan i centrala Stockholm ger han omedelbart ett vänligt intryck. Han har numera grått hår, men blicken bakom brillorna känns igen från Boktipset - barnprogrammet som såg dagens ljus 1976.
Att han trivs som huvudstadsbo är tydligt när han visar runt bland alla grafiker på väggarna och pekar ut balkongens vy över takryggarna. Fram till för bara några år sedan bodde han i Uppsala - staden han fortsatt forskar och undervisar i.
- Men att bo i Stockholm är underbart. Bara alla utställningar man kan gå på!
Stefan gillar konst, och då inte bara fyrkantiga tavlor. Sådana finns många (mest grafiker, återigen), men över toalettdörren hänger en tillknycklad skapelse. En platt vit cykelkorg, upptäcker den som glor närmare. Den fick Stefan och fru Marianne syn på samtidigt på en Uppsalagata. Stefan vill gärna tro att det är han som fått hustrun till att se konst i udda ting.
- Jo, men så är det nog. Hon hade nog en mer konventionell syn på konst tidigare.
Ordet "modernt" är inte det första som dyker upp vid en återblick på Boktipset. Programledare Mählqvist sitter stillsamt i den multikolorerade soffan (formad som två sammanfogade händer med flatorna uppåt). Han hälsar sakligt och för via ett par ingångsmeningar tittaren in i dagens boktips.
På ett klipp som lagts ut på Youtube presenteras boken "Fanny och morfar". Det är 80-tal. Mählqvist har tydlighet och skägg och kan lätt tas för den akademiker han är.
Men att Boktipset skulle vara snudd på torrt håller han inte med om. Programmen har olika ingångar beroende på om boken är kuslig, rolig eller sorglig. Med genren ändras också Mählqvists röst. Och trots att flera program spelades in åt gången (rekordet lyder elva på en dag), vinnlade han sig om att vara pigg, ny och fräsch vid varje bok.
- Jag hade en resväska med mig, med privata kläder i. Inför varje nytt avsnitt bytte jag om. Då blev jag som på nytt, liksom. Det var ett litet trick för mig själv.
Idén till Boktipset kläckte han som nyanställd informationssekreterare på Svenska barnboksinstitutet. Han ville se mer av barnböcker i tv och saknade dessutom en tidskrift om barnlitteratur.
Sagt och gjort - snart fanns såväl tidningen "Barnboken" (ännu existerande, men med mer fokus på forskning) som tv-programmet Boktipset.
Stefan Mählqvist är nu docent i litteraturvetenskap och forskar om barnlitteratur. En akademiker, helt klart, och detta sedan nästan 40 år. Men han värjer sig mot titlarna, mot att de skulle vara signifikativa för hans person.
- Det högtidligt akademiska har jag nog inte låtit mig ätas upp av. Men jag undervisar ännu och tycker det är så jäkla roligt, säger Mählqvist och fortsätter att vippa ivrigt med det övre, korslagda benet.
Under sig i fåtöljen har han ett regnbågstyg. Inte på eget initiativ direkt, men han köper argumentet att för bildens skull försöka skapa associationer till tv-programmets svunna soffa (läs sidoartikeln med soffans egen historia).
"Man kanske inte ska tala illa om de efterkommande", resonerar han. Men dagens barnprogram, alltså. Är de inte väldigt... ljudliga?
- Jag störs av det skrikiga tilltalet. Programledare i dag verkar tro att barn är både halvdöva och lite dumma, och det är ju i grunden att förolämpa barnen.
Han försäkrar att mer finstämda och poetiska böcker gick hem hos barnen lika väl som spännande eller komiska publikationer. Så var det på Boktipsets tid och så tror han det är än i dag.
Utöver diverse uppsatser, har Stefan Mählqvist skrivit tio barn- och ungdomsböcker. Fyra av dem har varit bilderböcker för yngre barn. Av dem illustrerade Tord Nygren tre, under sent 70-tal och tidigt 80-tal. Med den gamle parhästen jobbar Stefan Mählqvist nu på en ny bilderbok - en resandeberättelse från 70-talets Gotland. Det var åtminstone ur en sådan resa, närmare bestämt den nuvarande hustruns och dennes sons, idén föddes.
- Boken blir nog det snällaste och gulligaste man sett på länge.
Annars gillar Stefan Mählqvist ironi skarpt. Kallar den till och med för sin livsluft. Men då ska ironin vara snäll, inte av spefullt och elakt slag som sticker hål på folk. Och humorn är viktig - för att ha "ett försoningsfullt förhållande till medmänniskor och allt jävelskap".
I sin undervisning använder han sig av dessa två livselixir och tror att det uppskattas av studenterna. Att de uppfattar honom som snabb i repliken, spontan och omedelbar.
- Jag inbillar mig att det får i gång dem. Ungdomarna ska inte behöva lyssna på en trött jävla gubbe. Det är viktigt att vara vaken och lyhörd. Att tända om, gång på gång.
Stefan Mählqvist är 65, men vill vänta med pensionen till 67. Han är ännu inte redo att skiljas från studenterna, säger han.
Vad gör du när du är 67?
- Då får jag väl börja måla, säger han och visar upp ännu en tavla.
Den här har han gjort själv. Röd och vit är den, av abstraktare slag på långsmal duk. Den står dold bakom tv:n. På väggarna finnes ingen plats.