Hittills har jag pratat ganska mycket om rörelse när det gäller poesi. Hur dikter kan skapa dynamik genom att man använder olika tilltalspositioner, bildkrockar, ljudmässigheter och vändningar. Hur man kan mixa språk från skilda diskurser och använda rytm, versmått och typografi för att göra dikten så verkningsfull som möjligt. All denna rörlighet har egentligen mest som funktion att fånga läsarens uppmärksamhet, dra in henne i dikten och hålla henne kvar.

Så att hon står där, länge.

Att läsa poesi handlar om att komma ner i skorna. Det är inte alltid så roligt. Till en början. Men sen vänder det. Och då vill man inte ha något annat.

En fin dikt som visar något av det där utsatta läget, både i skrivandet och läsandet, står i Pär Hanssons diktsamling ”Motorsågsminnen”. Det är en vinglig och skramlig dikt, ”rädslan är stark men jag klättrar frivilligt”, skriver Hansson. Hela dikten är som ett plockepinn av minnesbilder (skidliftar, pinnstolar, gamla stegar, träd) men ur det där bråtet blir det så småningom en dikt som lyfter:

En pinnstol splittras håret darrar

och mina lemmar min hud är

av papper

jag klättrar längs en ranglig stege

av tillknycklad aluminium

rädslan är stark men jag klättrar

frivilligt

skidliftens kugghjul

spelar mellan träden i mina rum

därför jag skriver om det till

dikter korgarna

slamrar och lyfter en och en

De knackiga orden hackar sig in i kroppen: ”tillknycklad aluminium”, ”skidliftens kugghjul”, ”korgarna slamrar” – som en stenhuggare hamrar de sig in mot mjukdelarna. Lemmarna. Till och med håret darrar. Men som diktrader lyfter ju korgarna, en och en, mot toppen av backen.

Jag tror att läsare intuitivt svarar olika starkt mot olika typer av språkljud och bilder (precis som man kan gilla en viss sorts musik, ett särskilt sound, en rytm man känner sig besläktad med) och att det kan vara bra att få syn på vilken typ av dikt som får just mig att vilja stanna kvar och vänta.

Å andra sidan är det inte alltid man är klar över det själv. Det är också något att kontinuerligt upptäcka och förvånas över. Och det är inte alltid de dikter jag läste när jag var sjutton som får mig att gå ner i brygga i dag. Sen finns det poesi som är så stark att man blir golvad av den oavsett vilka nyanserade estetiska preferenser man än må ha. Som Stagnelius, Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Gunnar Björling till exempel. Där spelar det ingen roll. Man kan bara komma dit och ta emot. Så föreställer jag mig det i alla fall, att vem som helst kan ta plats i deras dikter. Landa där. Och vänta. Tills den slamrande skidliften kommer och man drar i väg uppför krönet.