Artikelserien om "de europeiska arbetsnomaderna" på DN Kultur kunde ha blivit utgångspunkt för en diskussion om internationell solidaritet kontra nationella fördomar, om villkor för ambulerande, tillfällig arbetskraft, om samband mellan ackordslön och arbetsolyckor, förslitning, utslagning och förtidspensioneringar, om jämlikhetens villkor och förutsättningar i Europa och globalt.
Men det intresserar inte Maciej Zaremba. Han är ute efter att nita arbetarrörelsen. På sida efter sida, i en av de längsta texter som någonsin förekommit på DN Kultur, försöker han hamra in den bisarra tesen om att arbetarrörelsen är detsamma som systematisk xenofobi! Byggnads blockerade ett bygge i Vaxholm, hävdar han, inte för att slå vakt om byggnadsarbetarnas löner och kollektivavtal utan på grund av förakt mot utlänningar i allmänhet och särskilt letter. Göran Perssons uttalande om "social turism" är beviset på att hela arbetarrörelsen är liktydigt med xenofobi.
Det förvånar mig att exempelvis Per Wirtén, som kommenterar serien i Expressen, inte kritiskt granskar huvudtesen i artikelserien.
Zarembas väldiga text är ett bräckligt journalistiskt fuskbygge som står och faller med sin grundbult, det vill säga uppgiften om att Byggnads krävde 145 kronor i timmen för de lettiska arbetarnas räkning som villkor för att arbetsgivaren Laval un Partneri skulle få förmånen att teckna ett kollektivavtal. Syftet skulle vara att hugga till en så hög lön att "utlänningarna" skulle tvingas bort från Sverige, menar Zaremba, inte för att de konkurrerade om jobben med låga löner utan därför att de var just "utlänningar".
Men först, ärligt talat! Hur fientligt är det mot lettiska arbetare att kräva att lettiska arbetare ska ha 145 kronor i timmen i stället för 109 kronor?
Anta att arbetsgivaren i Vaxholm varit beredd att betala 145 kronor! Hade det fortfarande varit utlänningsfientligt agerande från Byggnads sida?
Hur utlänningsfientligt var det, för övrigt när Byggnads i Lysekil faktiskt fick arbetsgivaren att betala 214 thailändska rörmontörer och svetsare 20.000 kronor i månaden i stället för 3.000, eller när Byggnads förhandlade upp åtta kinesiska byggnadsarbetares löner i Älvkarleby från 3.000 till 22.000 kronor? Varför berättar Zaremba inte den historien? Han saknade inte utrymme i Sveriges mest ansedda tidning.
Nu vägrade den lettiska firman att betala 145 kronor. Kanske var entreprenaden så räknad att det inte fanns utrymme för 145 kronor. Nåväl, följden blev att skolbygget i Vaxholm fick fullföljas med arbetare som betalades 163 kronor i timmen. Entreprenaden kunde alltså ha räknats annorlunda!
Den grundbult som Zaremba byggt sitt journalistiska fuskbygge på sitter löst. Den kan skruvas bort med fingrarna. Då rasar hela fuskbygget samman. Laval un Partneri visste nämligen att kravet från Byggnads på 145 kronor bara var ett förhandlingsbud. En av Sveriges mest meriterade arbetsrättsjurister, som bolaget anlitade, kunde ha upplyst bolaget om att det först kunde ha tecknat ett kollektivavtal utan löneinnehåll. Därefter kunde man ha förkastat varje lönebud från Byggnads, för att till sist hamna på de 109 kronor i timmen arbetsgivaren vid ett tillfälle erbjöd och som utgör en så kallad stupstock i Byggnads avtal. Även det undanhåller Zaremba sina läsare.
För arbetsgivaren var det emellertid plötsligt inte intressant att fullfölja förhandlingen, eftersom den kunde göras till ett bra case i EU-domstolen och användas som en murbräcka mot kollektivavtalsmodellen. Och varför vill man krossa kollektivavtalsmodellen? Jo, därför att den är också en grundbult, nämligen grundbulten i den demokratiska modell som historiskt sett allra bäst gagnar alla löntagare, inte bara i Sverige utan varhelst den tillämpas över hela världen.
Därför vill arbetsgivaren inte ha kollektivavtal utan individuella löner, helst på den nivå som arbetsgivaren själv bestämmer utan förhandlingar. Men arbetsgivare är av naturliga skäl alltid i minoritet i ett samhälle och saknar därför möjlighet att diktera villkoren i en demokrati.
Därför kan kollektivavtal inte förhindras i demokratiska samhällen annat än om majoriteten splittras och förlamas av inre motsättningar. I globaliseringens epok gäller det att spela ut svenskar mot letter, polacker mot tyskar, européer mot kineser, indier mot amerikaner. Och det är precis vad Zaremba ägnar sig åt under den fantastiska täckmanteln av att göra precis tvärtom.
Zarembas budskap till lettiska nationalister och högerextremister är: Svenska arbetare hatar letter! Alltså bör letter också hata svenska arbetare! Full pott! I akt och mening att grundligt befästa den absurda tesen skriver Zaremba insinuant och missledande rakt igenom en av de slirigaste texter jag någonsin läst. Utan att citera lägger han formuleringar i munnen på företrädare för Byggnads som vore dessa formuleringar arbetarrörelsens motiv och principer.
Exempel på sådana formuleringar är "svensk renhårighet mot utländskt smussel", "de slemma utlänningarna", "mobba ut utlänningen", "utlänningen skulle vara ute ur landet", "jakt på mörk kalufs" och "svartskallen". Med mördande ironi och förakt skriver Zaremba: "Somliga envisas med att arbetarrörelsens uppgift är att försvara arbetaren. Även om han är utlänning eller kanske i synnerhet just då."
Zaremba lyfter fram Rafal Smulski från Polen, som är "vred" över norsk arbetskraft som "gör sämre jobb än han för bättre lön och som redan som unga låter som pensionärer". Smulski "må låta fördomsfull", kommenterar Zaremba själv, men det är alltså bara som han "låter", i sak har han således, enligt Zaremba, rätt i sin huvudlösa generalisering. Personligen är jag rätt övertygad om att det finns många mycket ambitiösa och samvetsgranna norska arbetare i Norge.
En annan grundbult i Zarembas artikelserie är att arbetare som tillfälligt kommer till Sverige från länder med lägre lönenivåer faktiskt har all anledning att vara nöjda med en lägre lön än svenska arbetare. Denna Zarembas princip kan möjligen betraktas som utlänningsförakt.
Man skulle kunna vända på saken och hävda att arbetare från andra länder borde ha högre lön än inhemska arbetare, eftersom de tvingas ambulera, leva långa tider långt borta från sina familjer, betala resor och dubbel bosättning, tillfälligt vistas socialt isolerade i ett annat land och kanske har de en stor försörjningsbörda för flera generationer i sitt hemland.
Ett märkligt inslag i serien är DN Kulturs helsidesrubrik den 15 november: "Vad har konflikten i Vaxholm med sexturism och ett ringa trafikbrott att göra? Svaret finns på andra sidan Östersjön." Men läsaren får inget svar. Varför då denna grova insinuation? Är det en provokation? Har Zaremba sparat ett sista dräpande kort i rockärmen - så som tycks vara högsta journalistiska etik i dessa dagar?
Men oavsett vilka kort som finns i rockärmen så kan enskilda företrädares övertramp, misstag eller i värsta fall kriminella eller amoraliska handlingar inte förvandlas till den fackliga rörelsens mål och motiv. Inte ens ett dumt uttalande av partiordföranden/statsministern om "social turism" förvandlar arbetarrörelsen till organiserad xenofobi.
En mening i den långa texten intresserar mig särskilt. Den lyder: "Jag vet inte riktigt varför jag berättar allt detta." Hoppas åtminstone att den meningen är sann. Alternativet är alltför obehagligt! Skriver han av ärligt grundad dumhet eller avsiktligt falskt?
Men allra värst av allt är för mig frågan: Hur kommer Zarembas budskap att användas av högerextremister i Östeuropa? "Jag vet inte riktigt..." är möjligen Zarembas svar.