På litteraturens heligaste plats..
Det blev rätt till slut. Det blev en minnesvärd och meningsfull kväll på Svenska Akademien där den 29-årige italienske författaren Roberto Saviano satt blek och samlad tillsammans med 61-årige indisk-brittiske författaren Salman Rushdie under kristallkronorna med en församling i respektfull andakt. I fråga om litterära platser "den heligaste av de heliga", sa Rushdie när han tackade för att ha blivit inbjuden till Akademien. Han har kvar sin outsinliga och lättsamt underhållande talang att häda, den har ingen fatwa lyckats kväsa. Och han är briljant, med erfarenhet, överblick och distans.
Salviano är ett villebråd för den napolitanska camorran, som satt ett pris på hans huvud. Rushdie har varit villebråd för prästerskapet i Iran. Båda brottsliga organisationer, med egna lagar och regler och med en självpåtagen rätt att sätta sig över människors tankar och liv.
Platsen i offentligheten är komplicerad. Författare skriver för att nå ut, få läsare och betydelse, men när personer och sammanslutningar som inte har respekt för yttrandefrihet eller annan sorts frihet blir attackerade kan den personliga effekten bli den motsatta. Författaren skriver sig till ofrihet.
"Vad har jag gjort?" frågade sig Saviano när polisen informerade honom om att han måste leva gömd och vaktas dygnet runt.
Det är runt självanklagelsen som en del av kvällens samtal kretsar. En författare som är förföljd och hotad kan av en del människor betraktas som en ansvarslös och uppmärksamhetskrävande opportunist, som kostar poliser, vakter och skattepengar. Det smärtar.
Men huvudsakligen handlar det om berättelser, menade Rushdie i en elegant och välformulerad analys, och det grundläggande behovet av att berätta för att skapa självförståelse. Det är den rätten som kriminella och totalitära rörelser vill ta ifrån människor, och det är här det avgörande slaget står.
Svenska Akademien har, liksom kvällens gäster, en komplicerad roll i offentligheten. På grund av Nobelpriset har den en avgörande opinionsbildande betydelse. Detta har ofta hämmat Akademien. Den har inte vågat göra rätt av rädsla att göra fel.
Händelserna kring Salman Rushdie 1989 då Kerstin Ekman, Lars Gyllensten och Werner Aspenström avgick handlade inte minst om hur Akademien agerar i frågor när yttrandefriheten står på spel. Aktivt eller passivt? Modigt eller fegt? Först eller sist?
Jag är övertygad om att Svenska Akademien har allt att vinna på att våga mer. Och mer.