Äntligen, efter tre dagar i Stockholm, kommer belöningen. ”Jungleland” är alltid, oavsett hur och när man hör den, så överraskande komplett. Ramarna för vad som var möjligt att uttrycka med rockmusik fick skrivas om, och fortfarande – över trettio år efter den gjordes– framstår den som monument, som något som aldrig kommer att överträffas.
”Jungleland” är en egen värld. Och de gör den lysande, den antar precis de episka proportioner den ska ha.
Medan kvällssolen sjunker bakom Sophiahemmet gör Springsteen sin tredje och sista kväll i Stockholm för den här gången. Och det kan dröja innan han kommer tillbaka. Han har inga planer för framtiden, har han låtit meddela, utom att vara med sin familj. Denna nyhet drev upp andrahandspriset på biljetterna utanför Stadion till nya höjder.
Nils Lofgren inleder som vanligt med ”Idas sommarvisa” men i övrigt är låtlistan rätt annorlunda denna kväll. Det brakar loss med ”No surrender” , fortsätter med ”Badlands” – som har extra tryck ikväll- fortsätter med ”Night” och min nya favorit ”My lucky day”.
”Outlaw Pete” är priset vi måste betala. En artist måste ju få spela nya låtar på sin turné. Men den har inte växt på de här tre gångerna jag sett honom göra den. Snarare tvärtom. Dessutom är Springsteens teatrala uppvisning under låten rätt löjlig. Men det är ju vid det här laget rätt skönt att upptäcka att han inte är perfekt, att även Springsteen kan ha dåligt omdöme ibland. Och han följer ju upp bedrövelsen med ”Spirit in the night” där han sjunger jazzigt och fint i den där Van Morrison-stilen han hade de första åren men sedan sällan återvänt till. Det känns som om just den där låten legat till grund för hur svensk musik låtit de senaste åren. Moneybrother och Marit Bergman är bara två av alla de som inspirerats av den tidiga souliga Springsteen.
Efter en tjatig ”Working on a dream” är det dags för raggarrocken. Först bluesiga ”Seeds” som bara blir bättre och bättre. Tyvärr har den inte gått hem alls. Till och med publiken längst fram står som ett gäng stela pingviner när den mullrar fram. Springsteen själv tycks gilla att spela den och hans gitarrsolon i slutet har varit väldigt inspirerade. Kant i kant med den lägger han boogierökaren ”Johnny 99”. Den har ett idiom som svenskarna är mer bekanta med, och nu klappar alla åtminstone takten. Fast han får truga först.
I fredags avstod han från alla låtar som drog ned tempot och partyhumöret. Ikväll gör han ”The river” och genast förändras stämningen på arenan. Man skulle kunna kalla den förtätad. Men här ska ingen sitta stilla. Nästa låt är ”Mony mony” och jag måste säga att Springsteen är som allra tristast när han spelar 60-talssoul.
Sedan är det dags för önskningar och först kommer en rätt snygg ”Trapped” och sedan en riktig raritet från ”The River” som heter ”Fade away”, en tjusig och sorglig historia om falnande kärlek. Det är en något lugnare och mer seriös show ikväll. Låtlistan består av stomme där vissa låtar är givna och andra byts ut inför varje konsert. ”The promised land” följdes av balladen ”The wrestler” första kvällen och av ”Lost in the flood” i fredags. På söndagen räknar Springsteen igång den rätt tröttsamma ”Working on the highway”. Den går hem.
När Bruce Springsteen gjorde sin berömda Ullevi-konsert 1985 var publikens medelålder 23 år. Nu är den betydligt högre. Rocken har blivit gammal, och en av många konsekvenser det för med sig är att publiken har mer pengar. De närmare hundratusen personer som nu – när den sista konsertkvällen av tre är över – har sett Springsteen i Stockholm har rest, bott och ätit för miljoner. Det är inga ungdomar i jeansjackor jag blickar ut över från min plats på pressläktaren, det är välmående svensk medelklass i färgglada vindtygsjackor; bilägare, villaägare, skidåkare, kreditkortsinnehavare – konsumenter kort sagt. Många vill tjäna pengar på konserter som de här, och det är väl en rimlig konsekvens av att en artist blir populär. Problemet är när man använder en målgrupp som utgångspunkt för att skapa musik. Springsteen har aldrig lånat sig till sådant, vilket – och detta är en ironi som branschen aldrig kommer fatta – bidrar till hans enorma status och förmåga att locka publik år efter år.
Söndagens konsert påminner i många avseenden om torsdagens lite riktningslösa föreställning. Det är varken partyrockaren eller berättaren Springsteen som står på scenen, och han stannar aldrig tillräckligt länge i en känsla för att den verkligen ska sjunka in. Det går inte att säga att det är en dålig kväll, och ingen gör ju heller dåligt ifrån sig, men det är på många sätt en kväll av bortkastade möjligheter.