Till sist kan jag inte låta bli att fråga. Hur gör man för att hålla sig så aktiv när man ska fylla 73? Hur är det möjligt att under ett enda liv skriva mer än 100 böcker?
Johan Galtung ler generat åt frågan, säger något om vikten av disciplin och arbetsglädje. Sedan lutar han sig fram och ger dig två tips. Det första fick han av den finske författaren Väinö Linna: kommer du i skrivandet fram till en svår punkt på kvällen, övervinn den innan du går och lägger dig.
Det andra springer ur hans egen erfarenhet:
- Skriv aldrig bara på ett manuskript. Håll i gång 3-4 stycken, åtminstone. När du vaknar på morgonen frågar du dig själv innan du stigit upp ur sängen: Vad känner jag för i dag? Ska jag skriva vidare på det eller det manuset? Och så gör du det.
Ingivelsen att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet verkar aldrig ha drabbat honom.
Johan Galtungs vitalitet är smittande. På honom låter det som om han nyss avslöjat en hemlighet av typen "solen går upp varje morgon". Jag är i Oslo för att fråga den världsberömde fredsforskaren om hans analys av det amerikanska imperiet. Det ryktas att han i ett föredrag hävdat att om 20-25 år går USA samma väg som nyss Sovjet.
Normalt sett hade jag inte fäst avseende vid uppgiften. Knäppskallar som leker siare finns det lite varstans, inte minst bland ekonomisk och säkerhetspolitisk expertis. Men i Johan Galtungs fall har förutsägelsen historia. 1980 höll han ett numera berömt föredrag om Sovjetunionens kommande kollaps. De flesta skrattade åt honom, amerikanska forskare högre än deras ryska kolleger. Galtung gav Sovjetimperiet tio år till, inte mer:
- Jo, jag missade med några månader.
Säger han, nöjt men inte stoltserande. Han menar att det vore konstigt om han inte lärt något av de många år han lagt ned på studien av imperiers nedgång och fall. 30 stycken, från Västrom och framåt, har han ägnat en jämförande analys. I denna omfattande empiri har han urskilt ett antal faktorer som bildar grundval för hans teori.
- Man kan säga att imperier går under av tre skäl. För det första blir de offer för sin egen framgång. De tror sig vara osårbara. För det andra föder imperiets expansion alltid motkrafter. Dessa kan vara av två olika slag. Antingen är de problem vilkas övervinnande stärker imperiet. Eller så är de motsättningar som bara kan överbryggas genom grundläggande systemförändringar som imperiet inte mäktar med. Den tredje faktorn handlar om tidsaspekten, om samtidighet. Motsättningar inom olika delar av imperiet kan tillväxa med högst olika hastighet för att plötsligt samverka i en akut kris.
Historien är inte kontinuerlig, påminner Galtung. Politik förs ofta som om världsordningen präglades av konstans och beständighet. Det gör den inte. Lika korkat är det att försöka avläsa ett imperiums vitalitet enbart i en dimension. Det är inte bara den militära styrkan som avgör dess öde. Eller ekonomin. Eller det politiska inflytandet. Det är alla dessa faktorer tillsammans. Plus kulturella och sociala motsättningar, inom imperiet och i relation till omvärlden. Även de politiska ledarnas personliga egenskaper spelar roll.
- När Bush blev president sänkte jag prognosen från 25 till 20 år. Den nuvarande presidenten kännetecknas av en farlig kombination av energisk handlingskraft och - dumhet.
När Galtung ser min reaktion, tillägger han: Jag vet att jag som lärare och professor har lätt för att sätta betyg på människor. Vilket inte hindrar honom från att i nästa stund konstatera:
- Clinton var en A-student. Bush: C minus.
Många samhällsforskare stirrar sig blinda på vad politiker säger sig göra. De borde ägna större uppmärksamhet åt vad människor gör. Exempelvis vilka vitsar de berättar för varandra. Just vitsarna hade Galtung stor glädje av när han på 1980-talet försökte förstå Sovjetimperiets inre motsättningar. Till sin förvåning upptäckte han att till de ivrigaste historieberättarna hörde medlemmar av politbyrån - trots att vitsarna ofta skojade med dem.
- Det var som om makten och folket kommunicerade genom historieberättandet.
Något liknande sker inte i dagens USA. Det hindrar inte Galtung från att göra iakttagelser på ett oväntat område.
- Den amerikanska eliten spelar golf. Golf är ett spel som kräver kompetens men saknar konkurrens. Du spelar egentligen bara mot dig själv och topografin. Golf är motsatsen till interaktivitet. Du går omkring med din klubba i ett konstgjort landskap och puttar ner bollen i hål.
Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Men vad har idiosynkrasier med det amerikanska imperiets nedgång och fall att skaffa?
Galtung skämtar inte. Han ser golfen som en symbol för den amerikanska elitens dubbla fundamentalism, den religiösa och den ekonomiska. Som global maktspelare betraktar golfaren världen som en mix av utslagsplatser och greener, fairways och ruffig terräng, flaggor och hål - designad enkom för att utmana och tillfredsställa hans lustar. Denna puritanska hållning, som i amerikanerna ser Guds utvalda folk på vilka det ankommer att styra världen, går att spåra genom hela den amerikanska historien. Föreställningen har inte saknat utmanare, men Galtung menar att för närvarande står sig de republikanska medborgaridealen slätt gentemot den religiöst och marknadsekonomiskt inspirerade imperialismen.
Vad kan och bör göras?
Galtung förespråkar konsumentbojkott. Tanken är så självklar och omvälvande att jag blir alldeles paff. Att bojkotta varor som Israel producerat på ockuperat område, visst, och nog drog jag ned på franska viner när protesterna mot Frankrikes kärnvapenprov i Stilla havet var aktuella - men bojkotta varor från USA ... Går det?
- Visst, skrattar Galtung. Det går utmärkt. Det är i själva verket det bästa sättet att protestera mot den amerikanska politiken. Vilken är nyliberalismens svagaste punkt? Jo, dess främsta ideal: konsumentens frihet att välja. Den som tycker att det är oklokt att anfalla Irak eller anser att USA borde följa internationella överenskommelser som Kyoto-avtalet eller betala sin skuld till FN - eller över huvud taget uppföra sig som om landet vore en bland världens nationer i stället för dess kejserliga majestät - ja, han eller hon behöver inte kasta sten eller ens demonstrera. Det räcker gott och väl med att sluta köpa amerikanska varor: Coca-Cola, McDonald´s, bilar, datorer, kläder, vad vet jag ...
Johan Galtung vore inte den han är om han inte hade räknat på saken. Vinstmarginalerna är inte gigantiska. Europa är en jättemarknad för amerikanska produkter. En konsumentbojkott på några procent skulle få betydande effekter. För Bushs akilleshäl: ekonomin. Och kanske för en och annan europeisk konsuments självbild: jag gör något, jag åser inte stillatigande hur världen skjuts sönder och samman.