I dag är det kristenhetens största och gladaste festdag, viktigare att fira än någonsin Jesus födelse.
Ändå är det inte på själva påskdagen som kyrkorna blir fulla. Det centrala miraklet och kristendomens raison d'être - Jesus uppståndelse från de döda - har alltmer kommit i skymundan för Jesus död.
För det är passionen (lat. passio
=lidande) som fyller påskhelgens kyrkbänkar. Närmare bestämt Bachs musikdramatiska utläggning om natten i Getsemane, om Judaskyssen och långfredagens Golgatavandring fram till korsfästelsen.
I praktiken är alltså firandet redan över. I varje fall i Stockholm, där inte mindre än tio olika Johannespassioner har framförts runt om i stiftet. (Engelbrektskyrkan håller sig av hävd med Matteuspassionen.) Johann Sebastian Bach förblir, mer än 250 år efter sin död, den främste publikmagneten bland påskens predikanter.
Men numera räcker inte heller bara Bach; att ett antal sångare och musiker stämmer upp till en andaktsfull konsert i koret.
I Farsta har en föreläsningsserie föregått framförandet. I S:t Görans kyrka kördes textmaskin med svensk översättning, precis som på operan. I Uppenbarelsekyrkan i Hägersten gjordes en scenisk gestaltning, liksom i Sofia med kostym och rekvisita - där sångaren i Kristus parti dessutom fick kliva upp på korset.
Och varför ska inte kyrkan förnya formerna för påskens budskap, förstärka och förklara. För övrigt är scenisk gestaltning i det sakrala rummet inget nytt, tvärtom - det var ju ur de medeltida mysteriespelen som både teater- och operakonsten utvecklades.
I Karlstads domkyrka har man denna vår gått varvet runt och spelat "Parsifal", som Richard Wagner skapade med medeltidsfärgat kristliga anspråk. Detta hans "sista och heligaste verk" skulle inte få kallas opera, inte utsättas för "teatermiljöns djupt osedliga praxis" och inte spelas annat än i hans eget festspelshus i bayerska Bayreuth.
Det bisarra Parsifalembargot hävdes några decennier efter Wagners död, men dess högstämda, för att inte säga högtravande, karaktär respekterades långt in på 1970-talet. Jag har själv upplevt applådförbud och påbjuden sorgeklädsel på Kungliga Operan, där "Parsifal" alltid gavs just på långfredagen.
Så ej i förrgår, då den i gengäld hade premiär på Göteborgsoperan. Samtidigt kunde stockholmarna uppleva tredje akten som konsert i Berwaldhallen. Det vill säga den långa långfredagsgudstjänst där gralriddaren Parsifal antar frälsargestalt, förrättar nattvard och döper den osaliga judinnan Kundry, som dör i frälst tacksamhet.
Jodå, så slutar denna Wagneropera. Kundry, dramats enda kvinnoroll, är den "svarthåriga med upplösta fladdrande flätor, mörkt brunröd ansiktsfärg, stickande svarta ögon ömsom vilt blixtrande, ömsom orörligt dödsstirrande" som störtar in bland de kyska gralsriddarna - vars kung hon smittat med syndens syfilis. Ett blödande sår, som småningom läks av det spjut med vilket Kristus stacks på korset.
Richard Wagners perverterade Jesusopera borde onekligen vara en magstark historia i rättrogna kristna kretsar, för att inte tala om dess hialösa antisemitism och kvinnosyn. Men ingen har ropat på Parsifalförbud - ingen mer än Wagner själv, som sagt.
Tvärtom. Tre Parsifal i tre städer denna vår: på opera, i kyrka och konsertsal. Men tio Johannespassioner bara i Stockholm utgör en tung motvikt - ett av de fyra evangelierna tolkat av den femte evangelisten, som Nathan Söderblom utnämnde Bach till. Numera också med förhöjda gestaltningar som närmar passionsberättelsen till Parsifals sceniska uttryck.
Utan förföriska, syfilitiska judinnor.
Men väl med skränande, hatiska judiska folkmassor. Det vill säga de dramatiska körsatser där vi svenska körentusiaster får ge järnet. De som utgör bibelns och Bachs klockrent antisemitiska hatpropaganda.
Jo, så hemskt är det.
Passion betyder lidande, här borde vi betänka det lidande som passionen gett upphov till.