Cardigans stenhårda vandring tillbaka

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Bild

The Cardigans tog över världen men förlorade sig själva. Häromåret hittade de hem igen, men på nya skivan bankar de sönder harmonin. Nina Persson och Magnus Sveningsson kliver på 4:ans buss i Jönköping i början av 90-talet och landar på ett skivbolagskontor i Stockholm hösten 2005.

The Cardigans tog över världen men förlorade sig själva. Häromåret hittade de hem igen, men på nya skivan bankar de sönder harmonin. Nina Persson och Magnus Sveningsson kliver på 4:ans buss i Jönköping i början av 90-talet och landar på ett skivbolagskontor i Stockholm hösten 2005.

Två popstjärnor talar om sin nya skiva. De tre återstående medlemmarna skolar in sina respektive barn på dagis. Det är talande för The Cardigans utveckling.

Efter tretton år, sex album och ett existentiellt sammanbrott har popveteranerna vuxit upp.

Annons:

"Super Extra Gravity", som släpps nästa vecka, är en typisk Cardigans-platta, i den meningen att skivan inte låter som sina föregångare.

Gång på gång har de medvetet avvikit från den rådande framgångsformeln - på bekostnad av vikande försäljningssiffror. Särskilt i Japan, där bandet tidigare omfamnades med öppna armar.

- Det finns en kul anekdot när en skivbolagskille skulle presentera vår förra platta i Japan, berättar Magnus Sveningsson.

Han skulle just ta fram skivkonvolutet, där vi käkade kyckling med kandelabrar på bordet som ett annat proggband, när en av bossarna i Tokyo höll upp den gamla "Life"-skivan där Nina ligger på mage i blond page och ler i fluffig skridskodress. "This is good Cardigan", sa han. Skivbolagssnubben insåg direkt att loppet var kört.

Nina Persson, numera brunett och utan skridskor, skakar på huvudet:

- Japanerna ville ha en Best of-turné som inte skulle inkludera våra nya låtar. Det fanns ju inte på världskartan, men & aaah, jag saknar verkligen Japan. Nu är jag beredd att ta på mig den där skridskodressen igen.

- Visst, flinar Magnus, vi kanske ska spola scenen med vatten också.

Med åren har The Cardigans blivit en svensk popinstitution. Alla kan nynna på minst en av deras låtar. På vägen har de passerat 60-talsinspirerad snällpop ("Rise and shine"), den stora världshitten ("Lovefool"), kylig arenarock ("Erase/rewind") och slickad västkustpop ("You’re the storm"). Nu är de framme vid sönderslagen countryrock varvat med hårdrockstrummor, gitarr-oväsen, depprockbas och storslagna "Blue Velvet"-ballader.

En salig röra, alltså. Men i vanlig ordning håller Nina Perssons röst ihop allting. Hon beskriver själv sin insats som Kalles kaviar. Du kan smeta ut den på valfri brödsort. Det kommer ändå att smaka bekant.

- Första gången vi spelar låtarna känner vi direkt: "Jaha, nu var det Cardigans igen." Och det är fint och så, men inspirationen kommer först när vi revolterar mot oss själva. Vi har ett så pass tydligt språk att vi måste slå sönder allting för att det ska hända något nytt, säger Nina Persson.

Den här gången var det delvis en tillfällighet att soundet förändrades så pass drastiskt. Per Sunding, som producerade den tillbakalutade "Long gone before daylight" för två år sedan, skulle vara pappaledig. The Cardigans kröp därmed tillbaka till sin gamle husproducent Tore Johansson i Malmö. Han fastslog omedelbart att förra skivan var "förbannat trist".

- Tore är ju en jävla Malmötyp, men vi ville åt hans cyniska, hårda sida, säger Magnus Sveningsson. Vi insåg själva att det var dags att rufsa till de välstrukna skjortorna. Första steget var att sätta Bengt Lagerberg i ett skruvstäd bakom trummorna där han fick imitera Lars Ulrich från Metallica. Sedan hängde vi andra på.

Den nya inställningen blir tydlig redan efter tjugo sekunder på öppningsspåret "Losing a friend". Det börjar som ännu en finstämd altcountryballad, men plötsligt kommer en monoton virveltrumma in i ljudbilden och punkterar allt det gulliga. Det låter som en dunkande huvudvärk som håller takten.

- När pappa hörde låten sa han: "Jag förstår vad ni är ute efter, men det går inte att lyssna på", berättar Magnus Sveningsson, och Nina Persson skrattar förtjust:

- Vi gav efter för alla våra knäppa infall. Inget var heligt. Skulle man sätta en musikskolestudent att analysera plattan vete fan vad man skulle komma fram till.

Har ni alltid haft en så pass avslappnad inställning till era skivor?
- Verkligen inte. Förra skivan var ett jävla hästjobb. Då var vi tvungna att sy ihop hela bandet och börja om på ruta ett. Då var allting heligt.

Varför då?

- Oj, det är en lång historia.
Vi tar den från början. Basisten Magnus Sveningsson träffade gitarristen Peter Svensson på 4:ans buss till Huskvarna i början av 90-talet. De började repa med Nina Persson, Bengt Lagerberg och Mattias Alfheim. Den sistnämnde lämnade bandet i ett tidigt skede och ersattes av Lars-Olof Johansson. Redan efter sex spelningar fick gänget skivkontrakt.

- Men alla våra kompisar flyttade till Stockholm och började på coola konstskolor. Vi blev kvar i Jönköping. Det var ett lökigt år. Jag drejade på en flummig konstutbildning fyra mil rätt in i barrskogen, berättar Nina Persson och ser ut att rysa vid blotta tanken.

- Sedan gick vi in i studion och fick höra från Tore Johansson att våra tidiga gothövningar lät som Björn Afzelius, fortsätter hon. Jag blev så jävla grinig, men han satte fingret på hela den där retrogrejen som blev vårt genombrott. Och jag håller fortfarande första skivan väldigt högt. Den var så härligt pretentiös, utan att vi hade en aning om att det fanns ett sådant ord.

Japanerna och britterna gick omedelbart i gång på den oskuldsfulla 60-talsnostalgin. I vanlig ordning förblev svenskarna lite avvaktande ända tills amerikanerna gjorde tummen upp. Under sommaren 1997 var "Lovefool" - som figurerade på filmsoundtracket till "Romeo & Julia" - den mest spelade låten i hela Nordamerika. Det unga bandet började flänga kors och tvärs över planeten, vägledda av leende skivbolagsmänniskor med fasta handslag.

- Vi kände oss dumförklarade och påpekade hela tiden att vi inte var en one-hit-wonder, minns Nina Persson. Men vansinnet bara snurrade på. Jag minns särskilt en gång när en tjej kom fram och bara skrek: "Oh my God! Do you know who you are!?" Det var ju en tung, existentiell fråga att bita i…

Och svaret var inte glasklart.

- Vi hade alla ett extremt behov av att definiera oss själva och skapa ett eget liv.

- Precis, inflikar Magnus. Jag är fortfarande nervös när jag är ute och reser på egen hand. Vilket är helt knäppt. Jag har varit i Tokyo tolv gånger.

Och då, när det var som mest hysteriskt, nåddes bandet av nyheten att Mattias Alfheim gått bort. Kort därefter började de spela in sitt fjärde album, "Gran turismo", som symptomatiskt nog blev betydligt kyligare och mer distanserat än sina föregångare. MTV hårdpluggade hitsingeln "My favourite game", där en hårdsminkad Nina Persson kör ihjäl sig i musikvideon. Efteråt har skivan fått mycket skäll för att vara för stajlad.

- Jag tycker skivan är bra, men läskig, säger Nina. Vi har aldrig varit några muntergökar, men det har alltid funnits en värme i sångerna. "Gran turismo" var helt kall. Vi var så utarbetade att man började gråta om man fick fel mat på restaurangen. Och i samma veva hotade det amerikanska skivbolaget att droppa oss om vi inte spelade in en julplatta. Men vi vägrade. Det slutade med att Hanson fick göra den.

Nästa smäll väntade alldeles runt hörnet. Inför den stundande världsturnén kollapsade Magnus Sveningsson och ersattes av en vikarie från The Ark. När resten av bandet spelade på Royal Albert Hall i London målade han om sin lägenhet i Malmö. Han berättar om "ett trehövdat monster".

- Ett: min kreativa roll blev allt mindre i bandet. Det var som att spela Risk: "Fan, nu har Nina tagit Malaysia från mig, men jag släpper aldrig ifrån mig Vietnam." Jag blev en sur kärring, helt enkelt. Två: jag dumpades av min flickvän. Och tre: själens revisor knackade på dörren och ville se min bokföring. Det var en jävla sörja alltihop.

Snart spreds även resten av medlemmarna åt olika håll och grävde ned sig i soloprojekt. Mest genomslag fick Nina med sitt hyllade "A camp". Många trodde att The Cardigans var ett avslutat kapitel. Inklusive medlemmarna själva. Det krävdes en terapiresa till ett hyrt hus i Los Angeles där de fick gråta, bråka och leka av sig innan de började fingra på instrumenten igen. Fram växte altcountry- och västkustpoppiga "Long gone before daylight" som möttes med superlativer hemma i Sverige, men inte nåd-de förväntade försäljningssiffror utomlands.

- Men jag är mycket gladare för all framgång nu än jag någonsin varit tidigare, säger Nina Persson. Vi hittade någonting speciellt för alla dessa år sedan och det känns som att vi fortfarande fyller en funktion.

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

EskBorg2
Foto:TT/DN

 Johan Esk: Nio av de tio som bildade juryn på DN hade samma namn. 22  9 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

 Hela listan. De 150 främsta svenska idrottarna. 1799  84 tweets  1712 rekommendationer  3 rekommendationer

 Tommy Engstrand om DN:s val: Oh ja, klart han är Sveriges bästa!

 Allvarligt nätfel. Obama har varnat för svar på cyberattacker. 14  2 tweets  12 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
lofven-romson144
Foto: Henrik Montgomery/TT

 Ny Sifo-undersökning. 54 procent anser inte att samarbetet ska fortsätta. 9  7 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: