Jag har bestämt min öppningsreplik i förväg. Den är hämtad från första versen i titellåten på hans platta ”I provinsen”, den han skrev 2004 när han flyttade hem till Sverige igen efter elva år i Berlin: ”Cirkeln är sluten. Se dig noga om. Det tog tjugo år att hitta tillbaka dit du en gång kom ifrån, denna gudsförgätna stad, till din barndoms kulisser och all gammal saknad (…) Välkommen, välkommen hem till provinsen!”
Men jag hinner inte ens börja. Carl-Johan Vallgren vänder sig snabbt om, sträcker fram handen och tar omedelbart kommandot.
– Välkommen till Falkenberg! Vi tar min bil, va?
Han har en svart Peugeot med barnstol bak och han rattar vant genom centrum, småler när han hör min plan.
– Jag skrev den där plattan när jag skulle fylla fyrtio. För mig var det som att komma hem och göra ett bokslut. Helt plötsligt var det jätteviktigt med uppväxten, vad som präglade mig.
I våras kom Carl-Johan Vallgrens roman ”Kunzelmann & Kunzelmann”, som delvis utspelar sig i Falkenberg. Här, i staden vars existens enligt romanen går ut på ”att vara sig lik, att varje morgon ladda ner samma gamla version av sig själv”, har konstförfalskaren Viktor Kunzelmann levt, verkat och dött. Här har följaktligen konstbedragarens son, rumlaren Joakim, vuxit upp – på Köpmangatan mitt i stan.
Det är en i alla bemärkelser stor roman, med bedrägeriet som bärande tema. Den tog Carl-Johan Vallgren fyra och ett halvt år att skriva.
– Själv växte jag inte ens upp i Falkenberg, utan i byn Skogstorp, som nu är villaförort. På den tiden hade Skogstorp en lanthandel och flera bondgårdar. Man kunde höra kor råma på morgnarna.
– Det var egentligen den perfekta myllan för en författare och artist – extremt tråkigt och extremt tryggt. Bättre kan det inte bli.
Hur menar du?
– Den kombinationen – extremt trist och extremt tryggt – den föder av ren desperation en massa kreativitet. Man blir inåthelvete bra på att dagdrömma. Det har man nytta av som författare och artist. Det är utmärkt hjärngymnastik – att hitta på bra stories.
Carl-Johan Vallgren bromsar in i en vägkorsning.
Vart är vi på väg?
– Till havet, faktiskt.
Skomakarhamnen ligger några fäktande vindkraftverk norr om Falkenbergs centrum. En bit in på kustvägen pekar Carl-Johan plötsligt i riktning mot en vacker träddunge vid havet.
– Här någonstans tänker jag mig att Viktor Kunzelmanns ateljé ligger. Det var här han hittades död. Den här miljön finns också i många av mina låtar.
Vi kör vidare och parkerar en bit från Skomakarhamnen, vid den pir och den stenstrand dit
Carl-Johan Vallgren cyklade i princip varje dag under sin barndoms somrar – snorklade, badade, tältade och läste böcker. Han kallar det ”en på många sätt paradisisk tillvaro” och berättar att han fortfarande åker till Skomakarhamnen åtminstone någon gång varje år, ibland med sina barn, två och fem år gamla.
– Men när jag växte upp här var det ett helt annat Falkenberg, ett helt annat självgott, isolerat och perifert Sverige. Falkenberg har blivit en mycket mer öppen och kreativ stad, varmare och gladare. Precis som Sverige.
Snart är han nere på piren och drar några djupa andetag.
– Känn! Det här är ett riktigt hav! Den här saltkänslan som går in under huden. Jag har ett lantställe på Gotland, men det är stor skillnad. Västerhavet är havet, Östersjön är en sjö.
– Var det något jag saknade i Berlin så var det den här havskänslan.
När vi ses har Carl-Johan Vallgren precis pustat ut efter årets sommarkonsert. Tusen personer lyssnade på honom i Värdshuset Hwitans trädgård.
Musikern Carl-Johan Vallgren har sex album bakom sig och skrev nyligen kontrakt med stora skivbolaget Warner Music. Författaren Carl-Johan Vallgren har skrivit nio böcker och vann Augustpriset 2002 för romanen ”Den vidunderliga kärlekens historia”, som sålde i 350 000 exemplar bara i Sverige och översattes till 25 språk.
Det är inget dåligt facit, vare sig konstnärligt eller kommersiellt.
Carl-Johan berättar att regissören Jesper Ganslandt kom fram och hälsade på honom efter Falkenbergskonserten. Jesper Ganslandt väckte stor uppmärksamhet med ”Farväl Falkenberg” för några år sen, en nostalgisk film om ett grabbgäng på väg att bli vuxna.
– Jag känner inte honom, men sen satt vi halva natten och diskuterade film, litteratur och Falkenberg.
Vad är det som är så speciellt med Falkenberg?
– Den här staden har en massa melankoli, som jag tror hänger ihop med de skarpa kontrasterna mellan livet på sommaren och livet på vintern. Tänk dig vintern här, när det blåser trettio sekundmeter västerifrån och regnet vräker ned i fyra månader. Går du genom centrum en måndagskväll är det som om någon har fällt en neutronbomb över staden. Men på sommaren kan man knappt röra sig här för det är så mycket folk.
– Jag tror de här kontrasterna frammanar en lättare form av manodepressivitet, som jag tycker Ganslandt gestaltar på ett fantastiskt vis i sin film.
Skogskyrkogården ligger som en lummig oas i östra delen av Falkenberg. Carl-Johan Vallgren förklarar att han vill ta oss dit av flera skäl. Dels för att både Viktor Kunzelmann och
Carl-Johans svenska morföräldrar ligger begravda där, dels för att han här hade sitt första och enda riktiga jobb hittills i livet. Nitton år gammal krattade han gravar i åtta månader.
– Jag gillade att göra fint för de döda, minns jag. Det var här jag knegade ihop stålar så jag kunde dra till Indien och skriva min första roman.
Varför ville du till Indien?
– En polare hade berättat att i Goa i Indien kunde man leva för en dollar om dagen. Då skulle mina pengar räcka till en tjock roman, räknade jag ut.
Musik hade han pysslat länge med i diverse tonårsband. Litteraturen drabbade honom inte förrän i slutet av gymnasiet. Före Indienresan 1984 hade han inte skrivit mer än ”urusel poesi och några halvhabila noveller”.
Carl-Johan Vallgren tog sig landvägen till Goa, liftade och åkte buss. Ett år senare kom han tillbaka med den halvfärdiga romanen ”Nomaderna”. Bonniers skrev kontrakt och gav honom förskott för att skriva klart. Romanen kom ut 1987. Sen dess har han fortsatt att skriva böcker och så småningom även musik. Men till Falkenberg återvände han inte.
– Jag katapulterades ut i världen och hamnade sen i en omloppsbana kring jorden, kan man säga.
Några grönfinkar håller förmiddagskonsert och en bit bort i allt det lummiga, jasmindoftande står två unga tjejer i blå t-tröjor och finputsar några gravar. Jag tänker på Carl-Johan Vallgrens svenska morföräldrar.
– Min mamma kom från Finland som barnflykting under kriget. Hon hamnade hos en familj som råkade bo i Falkenberg. När kriget var slut hade hon glömt all finska. En adoption drevs igenom och hon stannade i Falkenberg. Men jag har en stor släkt också i Finland, som jag håller kontakt med.
– Jag blir mer och mer medveten om hur slumpartat allt i livet är. Vi är helt utlämnade åt mäktiga historiska rörelser. Hade det inte varit för kriget hade jag inte vuxit upp i Falkenberg. Då hade jag inte funnits över huvud taget.
Tre år in på nittiotalet flyttade Carl-Johan Vallgren och hans dåvarande fru till Berlin, mycket för att Berlin både var extremt billigt och extremt spännande efter murens fall.
– Berlin i början av nittiotalet, där kände man verkligen att det hände något som skulle förändra hela Europa. Dessutom var historien så väldigt närvarande. Jag fick närkontakt med hela den europeiska nittonhundratalshistorien, även min familjs öde – kriget och flyktingskapet.
– Berlin förlöste mig verkligen som författare och artist. Det blev en kreativ explosion. På nio år skrev jag fyra romaner och gjorde tre plattor.
Vi avslutar återbesöket med en lunch på Värdshuset Hwitan, sjuttonhundratalsgården som ligger bredvid Grand Hotel vid floden Ätran. Carl-Johan pekar på Grand Hotels inglasade veranda, där begravningskaffet för Viktor Kunzelmann hölls.
– Där dök en viss Georg Haman upp och antydde att Joakim Kunzelmanns far inte var den man trodde. Det är där första hooken kommer.
I Hwitans trädgård plockar man bort stolarna efter helgens musikfestival, där Carl-Johan Vallgren spelade.
– Har ni hämtat er än? undrar författaren och musikern och hälsar leende på värdshusets ägare, Bosse Persson.
Över en dagens fisk avhandlar vi den sammansättning av slumpar som gjorde att Carl-Johan Vallgren för sex år sedan flyttade till Sverige och Stockholm igen: kärleken, först och främst, föräldrarollen. Därefter Augustpriset, musikkarriären och känslan av ett mer positivt och öppnare Sverige.
– Men din senaste roman är ju en svidande samtidskritik, börjar jag och försöker hitta något bra citat. Som till exempel: ”Vad som fanns kvar var en gigantisk exhibitionistisk dumhetsdyrkan, klonade åsikter, etik i upplösning; en djupt degenererad värld.”
– Joakim Kunzelmann tycker mycket och uttrycker sig drastiskt, men jag håller inte alltid med honom, säger Carl-Johan Vallgren aningen gåtfullt.
– Men visst, det säljs in en massa ohållbara livsstilar, det tycker jag också, en ytlig rikedomskultur som vår värld inte har råd med. Det betraktar jag som en del av det stora bedrägeriet som ”Kunzelmann & Kunzelmann” handlar om.
– Jag ville skriva en bok om lögner – om små lögner, stora lögner, vita lögner, livslögner, självbedrägerier och kriminella lögner. Och konstförfalskaren är ju den ultimata bedragaren.
Han rättar till sina Ray Ban-glasögon. Halmstadsfotografen Anders Andersson frågar om han kan tänka sig att ta av solbrillorna på några bilder.
– Nej, jag kör så här, svarar Carl-Johan Vallgren.
Är de äkta?
– Det är det man aldrig vet.