Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Casablanca” mer aktuell än någonsin

”Casablanca” är känd som en av filmhistoriens mest romantiska klassiker. Men tittar man bakom den exotiska dekoren hittar man en film inspirerad av möten med nazisternas offer, och med flyktingar i nästan alla roller.

Alla vet vad ”Casablanca” är: en tjusande romantisk film där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart inte kan få varandra eftersom hon måste flyga i väg i ett plan tillsammans med sin make, jagad av nazisterna.

Men lägg skärpan djupare. Bakom ikonerna Bogart och Bergman framträder en film om krigsflyktingar.

I boken ”We’ll always have Casablanca” berättar Noah Isenberg om människorna och avsikterna bakom filmen. ”Casablanca” visar sig vara en melodram ur vilken man nästan kan vaska fram en dokumentär. Filmen är sprungen ur möten med nazisternas tidiga offer i Europa. I rollerna ses nästan uteslutande flyktingar.

I år fyller ”Casablanca” fyller 75. Det har gett Isenberg idén att titta på filmens bakgrund och ställning i dag, något som föranlett honom att prata med många, även mig, bör sägas, jag är flyktigt citerad.

Men även utan jubileet vore boken vältajmad, av sorgliga anledningar. I dag kan vi i väst på ett nytt sätt identfiera oss med Humphrey Bogarts Rick Blaine. I sitt Rick’s Café Americain möter han ju inte bara sitt livs kärlek, utan också en flyktingström som tvingar honom att ta moralisk ställning.

”Casablanca” handlar om människor på flykt. Filmen inleds med en berättarröst som förklarar hur människor från hela Europa tar sig till Casablanca och sedan väntar, ”och väntar … och väntar”. De behöver visum för att ta sig till Lissabon och vidare till USA. Bogart, Rick Blaine, driver det flotta ställe där de som har råd fördriver tiden.

Dit kommer Ingrid Bergmans Ilsa Lund. Hon och Rick har tidigare haft ett förhållande. Nu har hon sällskap av sin tjeckiske make Victor Laszlo (Paul Henreid). Han är en motståndshjälte, känd i hela Europa. För att komma undan nazisterna, som i Casablanca utövar inflytande genom den samarbetande franska Vichyregimen, behöver Ilsa och Victor två visum. Rick har dem.

Jag har sett ”Casablanca” många gånger, ändå var det först när jag 2015 i radions filmprogram ”Kino” skulle tala om ”Casablanca”, aktuell i samband med Stig Björkmans Ingrid Bergman-dokumentär ”Jag är Ingrid”, som jag verkligen slogs av att filmen beskriver en flyktingkris.

På ett plan är ju ”Casablanca” så uppenbart och underbart konstlad och artificiell och verklighetsfrämmande. Det är allt från den roterande jordgloben under berättarröstens introduktion till Ricks Tusen och en natt-artade kafé till den förtjusande lilla modellen som låtsas vara Casablancas torn med sökarljus. ”’Casablanca’ är inte en film, den är filmer” har den italienska författaren och essäisten Umberto Eco sagt.

Det finns en del klassiker där det faktum att de tillkom under kriget är en del av deras nimbus. 

”Casablanca” bygger på pjäsen ”Everybody comes to Rick’s” skriven av Murray Burnett och Joan Alison. Burnett, jude, hade med sin hustru 1938 åkt på försenad smekmånad till Europa. Rubriker som han inte riktigt tagit in blev verklighet då paret kom till hustruns familj i Antwerpen i Belgien.

Burnett och hustrun uppmanades att åka till Wien. Där fanns anhöriga som behövde hjälp att smuggla ut pengar. Paret kom till Wien efter Österrikes anslutning till Tyskland. Antisemitiska lagar hade antagits. Burnett beskrev efteråt Wien som ”en obeskrivlig fasa, en stad full av marscherande kängor”.

I Wien fick Burnett höra om tragiska öden – och om flyktingarnas krångliga väg genom Europa, mot Lissabon. Detta var inspirationen när han senare skrev pjäsen ihop med Alison. Burnett var rasande, sa han 1991 till en journalist, ”över dumma människor som vägrade medge att Hitler och nazismen var farliga”.

Vid den tiden debatterades i USA om man skulle lägga sig i kriget i Europa. Filmerna tog ofta ställning mot nazismen, öppet eller förtäckt. I filmindustrin arbetade många med europeiska rötter, åtskilliga var judar, och Hollywood hade sedan flera år fyllts på med skådespelare, manusförfattare och regissörer som tvingats lämna sina hemländer. Hollywood var motsatsen till världsfrånvänt. Det var en plats i USA där man var ovanligt väl informerad om nazisternas avsikter och framfart.

Foto: Mary Evans / IBL BildbyrÂ

Politiker som ville att USA skulle vända Europa ryggen såg filmbranschen som fienden. ”Se på Hollywood. Det är en vulkan mullrande av krigspropaganda. Stället är översvämmat av flyktingar”, sa den republikanska senatorn Gerald P Nye. Ihop med en demokratisk kollega drog Nye i gång en utredning för att ta reda på vilka skumma krafter som infiltrerat Hollywood.

En av de som kallades till förhör i senaten var filmbolaget Warners Harry Warner. Han var ett givet namn. Hans och hans bröders bolag hade utmärkt sig genom att tidigt och särskilt envetet göra filmer som innehöll ställningstaganden mot nazisterna.

Så det är följdriktigt att det blev Warner som köpte filmrätten till ”Everybody comes to Rick’s”. Affären blev klar ett par veckor efter att den japanska attacken mot Pearl Harbor i december 1941 fått USA att gå med i kriget. Isenberg visar att filmen använder mycket av struktur och dialog ur pjäsen, som annars ofta viftas bort som mest ett uppslag åt Warners manusförfattare.

Det finns en del klassiker där det faktum att de tillkom under kriget är en del av deras nimbus, som den franske regissören Marcel Carnés praktverk ”Paradisets barn” (1945).

Så har det inte blivit med ”Casablanca”, man tänker inte på den som en film gjord under press, men känslan av molande hot kan aldrig ha varit långt borta under filmens tillkomst. Tvillingarna Julius J och Philip G Epstein, som ihop med Howard Koch stod för det Oscarsbelönade manuset, tog itu med skrivandet när de kom tillbaka från ett uppdrag i Washington: de hade hjälpt regissören Frank Capra med ett par av de propagandadokumentärer som han på regeringsuppdrag gjorde under rubriken ”Why we fight – Därför strider vi”.

Och skådespelarna, de som gestaltade de som kom och gick på Rick’s Café Americain, spelade i många fall upp sina egna öden. Peter Lorre, som gjorde fixaren Ugarte, var jude och hade tagit sig till USA från Tyskland. Conrad Veidt, tysk, hade en hustru som var judinna, och fick nu ironiskt nog göra filmens skurk, major Strasser. Marcel Dalio, fransk jude, spelade Ricks eleganta croupier.

Dessa tre namn är förknippade med europeiska klassiker (”M”, ”Doktor Caligari”, samt ”Den stora illusionen” och ”Spelets regler”) och många ”Casablanca”-fans vet att de var krigsflyktingar.

Men Isenberg visar att nästan alla satt i samma båt. S Z Sakall spelar den runda, faderliga, glasögonprydda kyparen Carl. Sakall kom från Ungern men hade varit stor även i Österrike och Tyskland. Hans fru skriver brev hem om hur deprimerad hennes ”Yani” är när ingen känner igen honom. Isenberg fortsätter att rada upp dem: bartendern, en kvinna som försöker sälja ett smycke, en naziofficer som bara skymtar förbi – alla är de europeiska skådespelare som fått lämna allt.

Fler än man tror har skrivit självbiografier. Där uttrycker de sorg, bland annat över hur nazisterna visserligen inte dödade dem, men deras karriärer. I USA fick de börja om från noll. Man kan undra om en del av ”Casablancas” appeal kommer ur att den ända ut i birollerna har överkvalificerade europeiska skådespelare. Flera som skrivit om filmen har menat att den aldrig blivit detsamma med amerikanska skådespelare med låtsasbrytningar.

”Casablanca” visar upp Hollywood som ett stort ”café americain” för europeiska skådespelare och filmarbetare på väg till ingenstans. Av de fjorton skådespelare som fick sina namn i förtexterna var endast tre födda i USA: Bogart, Dooley Wilson, som spelade pianisten Sam, och Joy Page, Jack Warners styvdotter, som spelade bulgarisk flykting.

Det är kanske trots allt dags för ”Casablanca” att göra en insats på nytt. Play it, SF! 

Tyska hördes vid denna tid så mycket i Hollywood att det blev ett skämt. Regissören och skådespelaren Otto Preminger ska ha kommit på ett gäng ungrare inbegripna i ett samtal på sitt modersmål. Han sa ifrån: ”Vet ni inte att ni är i Hollywood? Tala tyska!”

Det är konstigt att leva i en tid då filmer man tyckt att man känt plötsligt tycks röja en annan, hemlig identitet. För många år sedan såg jag den enda film Peter Lorre regisserade, ”Der Verlorene” från 1951. Den utspelade sig till stor del i ett läger för ”displaced persons” i Hamburg. Miljön tycktes autentisk, jag har alltid undrat men inte fått klarhet i om Lorre filmade i ett verkligt läger.

Jag hade inte hört talas om ”displaced persons”. Det föreföll så underligt att det på 1950-talet i Europa fanns jätteläger med människor som av kriget drivits från sina hem och nu inte hade någonstans att ta vägen. Nu ser jag tillbaka på filmen och tänker att Lorre visade mig framtiden, inte det förflutna.

Kommer ”Casablanca” att bli kontroversiell igen? I Sverige beordrade censuren, Statens biografbyrå, flera klipp i ”Casablanca” innan den fick premiär i oktober 1943. Fyra minuter av stick mot nazisterna och den franska lydregimen i Vichy utgick.

I efterkrigstidens Tyskland var filmen ännu farligare. Först 1952 fick filmen premiär i dåvarande Västtyskland. Det var en kraftigt censurerad version. Tjugofem minuter hade försvunnit. Major Strasser fanns inte med alls. Allt tal om Tredje riket var borta. Det gällde att ta hänsyn till tyskarnas känslor. Behandlingen av ”Casablanca” säger mycket om hur illa det gick för av-nazifieringsprocessen, och vilket motstånd den mötte.

I Sverige 1942 och Tyskland 1952 var ”Casablanca” dynamit. I dag finns åter laddning i den. Rick Blaines omkväde i filmen är: ”I stick my neck out for nobody – Jag tar inga risker för någon annan.” Hela poängen med filmen är att det ska visa sig att det är det han gör när det gäller. Det är vad vi vill se för det är vad hjältar gör.

Ricks formulering var svar på frågan om han tänkte sätta sig upp mot nazisterna, men syftade även på flyktingarna. I dag kan man säga att Rick Blaine-doktrinen är central igen. Den debatteras både i Europa och USA.

I ”Casablanca” förkastar Rick med eftertryck sin egen tes. Han och filmen tar en ställning som åter är kontroversiell.

Men det är svårt att se ett politiskt budskap verkligen tränga fram ur ”Casablanca”. Den vita tropikkavajen, kapten Renaults (Claude Rains) ironiska ögonkast, sången ”As time goes by”, den spirituella, dubbeltydiga dialogen – nej, ”Casablanca” är något att drömma sig bort i mycket mer än den någonsin kan bli en spegel att hålla upp mot dagens verklighet.

Fast det är inte helt förryckt att leka med tanken på att en rörelse kunde ta sig an ”Casablanca” och skapa en sorts ”Casablanca”-kult där det blev en politisk handling att se filmen. Under tyskarnas ockupation av Danmark blev det en form av motståndshandling att gå och se svenska ”Kalle på Spången” (1939) med Edvard Persson. Den handlade också om en restaurangägare och hans ställe, och hade en sång som blev en hit.

Det är kanske trots allt dags för ”Casablanca” att göra en insats på nytt. Play it, SF!