Vi fick barn på valdagen 2010. Större delen av den där dagen befann jag mig i ett sömnigt lyckorus, jag låg i den fluffiga BB-sängen med vår lilla flicka. Vi hade röstat i förväg och brydde oss just då väldigt lite om hur det gick i valet. Framåt kvällen gick vi ut ändå i det gemensamma sällskapsrummet där tv:n stod på.

Nyhetsprogrammen rapporterade att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen och en barnmorska verkade uppseendeväckande nöjd med resultatet. Eftersom flera av de nyblivna föräldrarna hade invandrarbakgrund uppstod ganska snart en obehaglig stämning i rummet. Jag och min svenska man, ursprungligen från det forna Jugoslavien, bestämde oss för att stänga ute den bistra verkligheten ytterligare några timmar. Vi gick tillbaka till vårt rum och öppnade en flaska champagne för att skåla för vår bebis i stället.

Om 2010 var året då vi mötte främlingsfientligheten med nymornad misstro och tvivel, så var 2011 året då vi förfasades över den. Norrmannen Anders Behring Breiviks ohyggliga massaker på Utøya samt rasistiska och sexistiska tankegods chockade en hel värld.

2012 blev, lite oväntat, året då vi i stället skrattade åt rasismen.

Videoklippen från Sverigedemokraterna Almqvist, Ekeroth och Westlings festnatt, genialiskt presenterade på Expressen.se, blev den givna underhållningen till trefikat. Många av oss hanterade de obehagliga sekvenserna genom att börja skämta om ”järnrörsdemokraterna” och festgängets fåniga rasistvokabulär.

På Facebook startades gruppen och satirsidan ”Vita kränkta män” av skribenten Kawa Zolfagary. Här samlade han på sig citat från internetforum, bloggar och kommentarstrådar där svenska män ger uttryck för sin rasism och sexism, på ett så korkat sätt att det blir underhållande. Sidan pryddes också av en illustration av en man, förvillande lik den antifeministiska bloggaren Pär Ström. Mot slutet av året hade Zolfagary samlat på sig så många citat att han kunde ge ut boken ”Vita kränkta män”.

Här hittar vi män som bombhotar TV4 för att de visar för mycket invandrare i rutan, män som betecknar kvinnor som reser, jobbar, och nätdejtar som sjuka, män som inte får ragg på krogen och ondgör sig över att de inte får köpa sex i Sverige.

Här finns konspirationsteorier av samma sort som i de allra dummaste trådarna på Flashback (”Snart är det parkeringsavgifter överallt. Allt för att försörja våra kriminella invandrare”).

Boken visar också med önskvärd tydlighet hur främlingsfientligheten hänger ihop med kvinnohatet:

”Var tionde svensk kvinna borde ställas inför rätta och skjutas för landsförräderi. Sverige har troligtvis världens mest vidriga och lands-, folk- och rasförrädiska kvinnor. Svenska män är oskulder upp i 30-års ålder medan ni knullar rasfrämlingar.”

Och det är klart att det är befriande att skratta åt eländet. Men det är lätt att skrattet fastnar i halsen när man tänker på en vit kränkt man som Behring Breivik.

Jag tänker också på det Alexandra Pascalidou skriver i en artikel om rasismen i Grekland i senaste numret av Bang; om hur det går till när fascismen och intoleransen kommer smygande.

”Första gången väckte de obehag. Andra gången lyfte vi bara ett ögonbryn. Tredje gången åt vi smågodis suckande. Sakta men säkert börjar vi vänja oss.”