Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera men ibland går det lite väl fort i Twitter-hockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något blir sagt.
I mitten av mars kommer idén till honom. Det verkar rimligt att göra ett inlägg på mikrobloggen Twitter om att han önskar skjuta migrationsministern.
”Jag kommer verkligen att glädjas den dagen han dör. Från djupet av mitt hjärta, jag menar det verkligen.”
Senare förklarar twittraren, som dessutom råkade vara ordförande för Ung vänster i Luleå, att det hela var ”ett mycket svart skämt”. Men skadan var redan skedd, och i helgen fick han sparken av förbundsledningen.
Nej, Twitter är definitivt inte ett medium för den omdömeslösa. Och inte heller för den som tycker att det är en bra idé att twittra sent på natten efter ett krogbesök. Sådana exempel finns det drösvis av på mikrobloggen – och det är inte bara inlägg som går att vifta bort.
När man bara har några meningar på sig att skriva, 140 tecken är ju maxgränsen för varje inlägg på Twitter, är det inte bara så att man riskerar att uttrycka sig lika obehagligt som i parad- exemplet ovan. Det är också lätt att alla former av nyanser rinner bort med det berömda badvattnet.
Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna.
För på Twitter finns inte bara de som är där för att de tycker att det är så fantastiskt kul. Här hänger också de som måste. Twitter har blivit en del av jobbet. Det ska påverkas, kommenteras och markeras revir i all oändlighet. Inte konstigt att många av inläggen har en sur eftersmak. Twitter har hamnat i mobbaråldern.
I torsdags fyllde Twitter lika mycket som en förstaklassare, sju år. Det sociala mediet som i dag har 500 miljoner användare drog i gång 2006. Två år senare blev Twitter känt som Barack Obamas kommunikationskanal under valet, och några år senare blev mikrobloggen en medial älskling på grund av kopplingen med den arabiska våren och Charlie Sheens revanschlystna kändiskonto. Förra året slog Twitter igenom på allvar i Sverige och antalet användare fördubblades. Vi har hunnit lära oss vad en hashtag är, och att man i värsta fall alltid kan skylla på att det egna kontot har kapats av ondskans makter.
Men lagom till sjuårsdagen hör jag flera vänner prata om att de börjat tröttna, att det har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över. ”Twitter = lågintesiv mobbing” som en kollega uttryckte det.
I stället har han gått över till det snart treåriga Instagram (bildverktyg och socialt nätverk): ”Det är mycket trevligare. Det är varmt och gulligt och lajkas till höger och vänster.”
Och jo, jag har också registrerat ett ”instakonto” men har än så länge bara gläntat på dörren. Jag vet inte riktigt om jag är redo för Cozy corner än. Men jag förstår precis vad han menar – ibland vill man bara höra något snällt.