Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Många av oss närde en hemlig dröm om en vitklädd George Michael

Foto: Michel Euler/AP

Forne Wham!-sångaren lever kvar som en balladsjungande och sammetsögd flickikon trots att den riktiga George Michael för länge sedan transformerats till något mycket mer.

Det är svårt att tro på meddelandet i nyhetsflashen. Jag ser namnet men får inte ihop det. Det kan väl inte vara den George Michael? Som är död?

Vi borde ha lärt oss nu, 2016 blev ju året när vi fick vänja oss vid att ta farväl av musikikoner på löpande band. Men just det här dödsbeskedet såg vi inte riktigt komma.

Läs mer: Sångaren George Michael död

George Michael skulle ju vara det klockspelsklingande bitterljuva soundtracket till våra jular för alltid. Medan vi tummade på alldeles för dyra klappar i decemberhetsen skulle vi mentalt förflyttas till en plats där en ung och vacker George Michael lekte snöbollskrig i ett mysigt vinterparadis och sjöng om förlorade jular och borttappade hjärtan i all evighet, amen. Trots att den riktiga George Michael för länge sedan transformerats till något mycket mer än en sammetsögd flickikon.

Varför är det just ”Last Christmas” som vevas om och om igen på barernas, affärernas och radiostationernas spellistor?

Förutom poplåtens tidlösa storhet kan man misstänka att det säger något om var 60-talisterna befinner sig i samhällshierarkin. Nu är det vår sentimentalitet som ska tillfredställas, nu är det vi som ska minnas vår ungdom.

Och George Michael är det givna svaret, artisten som skrev in sig i musikhistorien med den ultimata sista dansen-tryckaren, ”Careless whisper”.

Själv var jag au pair i Rom när ”Careless whisper”-videon om det olycksaliga semesterortsdramat vevades på MTV. Upplägget var genialiskt för bekräftelsesjuka tonårshjärtan: Han som är otrogen, hon som får veta det och flyr, han som försöker stoppa henne (”please stay…”) och springer efter hennes flygplan. I vita kläder.

Smörigt? Javisst – men vi älskade det.

Visserligen lyssnade vi på Prince och bar lila boudoirkläder – men jag tror många av oss innerst inne närde en hemlig dröm om att en vitklädd George Michael skulle springa efter våra flygplan när vi lämnade Kos, Rimini eller Miami.

George Michael visade sig ha en imponerande känsla för romantiska ballader. Han verkade inte bry sig om vad som eventuellt ansågs töntigt eller kreddigt just då. Han arbetade i en helt annan liga, men det skulle vi förstå långt senare.

Sedan lämnade vi semesterorterna därhän och kunde dela George Michaels frigörelseprocess och vuxenblivande med albumen "Faith" och ”Listen without prejudice”. Han sjöng om tro, hopp och frihet och att vara någons faderfigur. I den stilbildande videon till ”Freedom ’90” glittrade supermodellerna i kapp och den sjungande grekens dra åt helvete-faktor hade väl aldrig varit större.

När han blev ”Older” hade vi också blivit det. Vi hade hunnit finna och förlora kärleken, och med nittiotalsalbumet gjorde han både den känslomässiga mogenheten och skilsmässoskägget relevant. Vi kunde få gråta till låtar som ”Jesus to a child” och ”You have been loved”.

Tjugo år senare sitter jag i en taxi och lyssnar på ”Last christmas” för miljonte gången. Taxichauffören sjunger med och vi pratar om våra favoritlåtar med George Michael. Hans är ”Careless whisper”. Till slut kommer jag på min, ”December song (I dreamed of christmas)”.

Jag brukar spela den varje jul, men nu i dag, med vetskapen om att George Michael somnade in just på juldagen 2016, får den ett särskilt skimmer.

”Sweet December song

The melody that saved me

On those less than Silent Nights

When snow would fall upon my bed

Like sugar from Jesus

And take me to the day”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.