Hon är blond, söt och väluppfostrad. Hon går alltid rak i ryggen och gör inte en rörelse i onödan. Emily Thorne ser ut att vara en lagom sexig munsbit och ett trivsamt kap för vilken ung, konservativ man som helst i den amerikanska lyxorten The Hamptons.

I själva verket är hon deras värsta mardröm – bakom den Ralph Laurenparfymdoftande ytan döljer sig något bittert. En kampsportande, intrigant hämnare som vårdar sin ilska lika passionerat som andra kvinnor trimmar sina kroppar.

Själv är jag löjligt svag för den bitterljuva smaksensation som rollfiguren Emily bjuder på i tv-serien ”Revenge”. Hämnddramat, som fortsätter med nya avsnitt den 21 mars i TV 3, har visserligen inspirerats av den klassiska äventyrsromanen ”Greven av Monte Cristo”, men den är ändå något så ovanligt som en amerikansk serie med en helt ny smak. 

Emily heter egentligen Amanda. När hon återvänder till The Hamptons, iklädd rollen som familjeflickan Emily, gör hon det för att hon vill hämnas sin far som för många år sedan blev oskyldigt dömd för ett terrorbrott och dog i fängelse. Hon vill också få revansch för sin stulna barndom, efter att hennes pappa burats in följde en plågsam uppväxt som slutade i ungdomsfängelse.

Den första man som faller för hennes mödosamt ihopsatta alterego är den oförsiktige Daniel, arvtagare och son i just den familj som Emily vill hämnas på. Daniel är själv lite för enkelspårig för att ana vidden av Emilys sorgkantade dubbelspel.

För att lyckas med sitt uppdrag som hämnande ängel har Emily utrustats med en osannolik uppsättning förmågor; extremt strategisk, stark och smart, ja, näst intill överintelligent. Emily har en stor kappsäck full med guldpengar och som medhjälpare har hon den mystiska queermiljonären Nolan som kan hacka in sig precis var som helst.

Låter det bekant? Ja, Emily Thorne är en uppdaterad version av Stieg Larssons punkiga superhjältinna Lisbeth Salander – med den stora skillnaden att Emily har gjort förvandlingsnumret som sval överklasskvinna till en permanent illusion.

I fredags, på kvinnodagen den 8 mars, skrev den brittiska feministen Caitlin Moran här i DN Kultur om sin önskan att transformeras till en Batlady, en kvinnlig superhjälte med ett uppdrag. Problemet är bara att de kvinnliga superhjälteförebilderna är så försvinnande få. Jag misstänker att det delvis är därför som jag är så förtjust i den omnipotenta Emily – trots att hennes hämndprojekt är allt annat än ärorikt.

Serien har dessutom flera mångbottnade kvinnliga karaktärer. Ingen av kvinnorna i ”Revenge” är enbart bitchig, slampig, präktig, stark eller svag. Den hjältemodiga dubbelnaturen är ju en klassisk manlig figur (Zorro, Stålmannen, Röda Nejlikan), men den blir knappast mindre fascinerande när den appliceras på en kvinna.

Mer eller mindre medvetet dubbelspel ingår ju i många kvinnors vardag; en överlevnadsstrategi i en kultur där styrka fortfarande klassas som okvinnligt och därför bör döljas. Den schizofrena uppdelningen av fina och fula egenskaper blir en del av konsten att vara kvinna. Men i ”Revenge” har horan och madonnan flyttat in i en och samma person – den ljusa och mörka sidan samsas i en och samma Emily. Det är bara det att heteromännen runt om henne inte förstått det än.