Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Chanel – stilikonen som aldrig blir omodern

Audrey Tautou som Coco Chanel i Anne Fontaines film "Coco - livet för Chanel" som har svensk biopremiär den 18 september.
Audrey Tautou som Coco Chanel i Anne Fontaines film "Coco - livet för Chanel" som har svensk biopremiär den 18 september. Foto: Chantal Thomine-Desmazures

Vid 70 års ålder gjorde modedrottningen Coco Chanel en storslagen comeback. Hon ville slåss mot Christian Diors new look, en återgång till det åtsnörda ideal hon alltid avskytt. Resultatet blev ett nytt mode för 60-talets friare kvinnogeneration.

I Louvren finns en avdelning modehistoria. Där stod jag för några år sedan och fick i ett slag klart för mig det speciella med Chanel.

I en monter fanns två dräkter, dekonstruerade, ut-och-in-vända, så att underarbetet blottades. Den ena var en Diordräkt, den andra en Chanel-dito.

Diorjackan hade en sinnrikt konstruerad korsettliknande stomme, allt för att lyfta, klämma till, hålla in. Det riktigt kändes hur jobbigt det måste ha varit att bära detta stiliga, tättsittande plagg. Inte tal om att sjunka ihop eller sträcka sig upp ­efter något på översta hyllan.

Chaneljackan bredvid var en av de klassiska i lätt tweed med bandkanter. Den hade ett mjukt siden­foder och en lätt, lika mjuk fodring, inga hårda band eller styvnader. Mer lik en kofta i konstruktionen än den styva Diorgrannen. I Chaneltweeden kunde bärarinnan krypa ihop i soffan eller till och med slumra till en stund, den skulle sitta lika väl och följsamt när hon reste sig.

Dior var man och gjorde kläder för kvinnor som skulle betraktas medan de poserade. Chanel gjorde kläder för sig och andra kvinnor, som förvisso också skulle betraktas men som samtidigt skulle leva och röra sig.

Gabrielle Coco Chanel var en av förra seklets mest inflytelserika kreatörer. Hon gjorde succé i societeten, hos de nya konstnärerna och var en mycket framgångsrik affärskvinna. Framför allt nådde hon ut på gatorna, in på kontoren, hon omskapade garderoberna hos miljoner kvinnor som kanske aldrig ens hört namnet Chanel. Och detta var resultatet av att hon inte fann sig i att snöras in av förra sekelskiftets dammode. Coco Chanel ville leva ett fritt liv i sin egen stil. Och kom också att göra det.

Coco Chanel var aldrig särskilt meddelsam om sin bakgrund, och när hon talade om den friserade hon gärna. Hennes biograf, Edmonde Charles-Roux, har lagt ned mycket arbete på att spåra familjen Chanel ett par generationer tillbaka. De var gårdfarihandlare och värdhusvärdar i det inre av Frankrike, Cevennerna. När Gabrielle föddes 1883 är det osäkert om hennes föräldrar ens var formellt gifta. Men vad spelar det för roll, pappa Chanel stack nästan med detsamma från familjen, modern dog och Gabrielle och hennes syster placerades som fattigbarn i ett kloster.

Där fick de gå i skola, lära sig kvinnliga uppgifter som att sy. De bar förstås skoluniform – svarta klänningar, förkläden och grova strumpor och dito skor. Deras lärare, nunnorna, hade traditionell kåpa i svart eller grått och vit krage.

Gabrielle tog intryck av dem och miljön men kände ingen kallelse att stanna kvar. Hon började som butiksbiträde, flyttade till en garnisonsstad. Där försökte hon sig på en karriär som varietésångerska och lät sig uppvaktas av officerare. Hennes smeknamn Coco kommer från en av de sånger hon uppträdde med.

På foton från 1900-talets första år ser man en mörk, söt, alltid tämligen allvarlig kvinna, som sticker av med sin klädsel. En enkel, platt halmhatt utan plymer och blommor, blus och rak kjol. Hon har en egen stil.

Sedan går karriären via några förhållanden med rika män ur överklassen. Coco Chanel var i sin ungdom hålldam, för att använda ett numera arkiverat ord; det vill säga hon bodde­ med och underhölls av en man som inte hade för avsikt att gifta sig med henne. Detsamma gällde hennes närmaste vänner.

Hästar var dessa mäns allt överskuggande intresse. En god del av tiden tillbragte Coco och hennes vänner på kapplöpningsbanan, i stallet och givetvis på hästryggen.

Ryttarnas klädsel var ändamålsenlig och stilig: knäbyxor, stövlar, skjortor med öppen krage, ledig kavaj. Snart klädde sig Coco själv på det sättet: vi ser henne på bilderna i en lätt förkvinnligad mansdräkt. Fräsch och uppenbart förtjust i ­utomhuslivet.

Boy Capel hette den man som ­finansierade Chanels första butik – och som också ska ha varit hennes enda stora kärlek. Den öppnade samtidigt som det stora kriget bröt ut 1914. De första kunderna fanns i societeten runt kapplöpningsbanorna. Coco använde sina väninnor som mannekänger och rätt snart blev det inne att gå till Coco Chanel för att ekipera sig. En ny, enkel stil passade till det nedtonade livet under kriget.

Chanel följde sina kunder till ­fashionabla badorter men hade basen i Paris, på rue Cambon. Där fanns hennes modehus, där bodde hon själv (fast hon sov på hotell Ritz i nästa kvarter) i ett halvt århundrade.

Kriget förödde människor och regimer, samhället på 1920-talet var ett annat än det där Coco och hennes vänner måst leva som hålldamer, vid sidan av. Med 1920-talet blir Paris centrum för den nya konsten, den nya teatern, baletten och det nya modet. Korta kjolar, kort hår, byxor till fritiden, stickat – enklare, rakare, billigare. Med ens blir det möjligt att kopiera designmodet och göra Chanelstilen, eller åtminstone en avglans av den, tillgänglig för kontorsflickor och lärarinnor.

Det är nu som Coco Chanel både ­lever det glassiga livet med landsflyktiga ryska storfurstar och brittiska hertigar och lanserar den ena mode­nyheten efter den andra. Den lilla svarta, pråliga juveler av oäkta material, byxor, strandpyjamas, bandåer runt håret, den lilla platta hatten. Och – så den verkliga guldkalven – parfymen Chanel nr 5.

Coco Chanel tjänar mycket pengar, hon syns överallt där man ska synas, hennes framgång är total, Chanel­stilen ett begrepp.

1939 bryter kriget ut. Chanel stänger sitt modehus till skillnad från flera kolleger som håller öppet i det tyskockuperade Paris. Men Coco har svårt att undvara stilfullt manligt sällskap och har en relation med en tysk, adlig officer. Det får hon umgälla efter befrielsen. Chanel blir till och med arresterad men får möjligheten att resa till Schweiz.

Det dröjer till 1953 innan huset Chanel öppnar igen. Och då är det just mannen som gjorde den korsetterade dräktjackan som triggar i gång henne. Christian Diors new look står för allt det som Coco Chanel bekämpat under sitt yrkesliv: åtdragen midja, enormt vida hindersamma ­kjolar, styva jackor, en instängd kvinno­kropp.

Chanel är då 70 år och nästan glömd – fast den där tysken under kriget kommer man ihåg. Ingen tror att hon ska komma tillbaka. Första kollektionen blir heller ingen framgång, men arbetsmyran och perfektionisten Coco fortsätter. Och se, det vänder och den här gången är det amerikanerna som ser det unika i Chanelstilen.

Under 1950- och 60-talen är Coco Chanel tillbaka på modescenen, hennes framgångar är lika stora som under mellankrigstiden. Men hon kombinerar inte längre sitt skapande med societets- och kändislivet. ­Mademoiselle, som hon alltid kallades av sin personal, håller sig på rue Cambon. Där sitter hon högst upp i trappan när kollektionerna visas i den stora salongen. En liten tunn kvinna, i svart med något vitt i halsen. Och med en platt, svartlackerad flätad hatt på håret.

Vad var det då hon gjorde, vad var det som fick 1950-talets tongivande amerikanska moderedaktörer att gå i spinn?

Hon kombinerade den klassiska, fina franska couturen med ungdomsmodet. För runt 1960 börjar unga människor ta för sig, efterkrigsgenerationen stiger ut i världen med oförvillad blick och med stora anspråk. Och för första gången finns pengar att tillfredsställa de ungas hunger.

I Frankrike talar man om ”les trente glorieuses”, de trettio åren av tillväxt och tillförsikt som följde på befrielsen från den tyska ockupationen.

Coco Chanel, som sedan ungdomen strävat just efter frihet och självbestämmande, måtte ha känt dess strömningar trots sina 75 år. Det plagg som framför allt förbinds med henne under 1960-talet är chaneldräkten. Materialet är tweed, mjuk, gärna pastelltonad tweed. Jackan sitter lös men följer kroppen nära, den saknar ofta krage, är kantad av band ton i ton runt hals, knäppning, ärmar. Blanka knappar och rak kjol som slutar vid knäet är andra kännetecken. Och precis som några av plaggen från Chanels tidigare succétid är den ­relativt lätt att omsätta i enkel konfektion. Jag hade också en gång en chaneldräkt i klargrönt linneartat tyg, med just den bandkantade kraglösa jackan och blanka knapparna. Kjolen var rak ner till strax ovan knäet där den blev vid i ett par veck som gjorde det lätt att röra sig i den. Ack, så stilig och moderätt jag kände mig då i början av 1960-talet.

I en del av Chanels 1960-talskollektioner finns geometriska detaljer på klänningar och blusar som senare hos andra modeskapare utvecklas till op- och popmodet. Och – inte minst viktigt – Mademoiselle själv behöll stilen till slutet. Hon gjorde kläder som hon själv bar – nätta jackor, lagom följsamma kjolar som skylde vid knäet, den kroppsdel hon ansåg minst elegant. På huvudet satt samma svarta stråhatt som en gång gjorde den unga Gabrielle Chanels lycka.

Chanel är en stil och inget mode. ”Jag tycker inte om att folk pratar om Chanelmode. Chanel är framför allt en stil. Mode går ur modet. Det gör aldrig stil.” Så lyder ett av hennes oftast citerade uttalanden.

Coco Chanel hade stil, hon skapade stil. Det har andra också gjort i modets långa historia. Både genom att göra kläder och genom att klä sig på ett visst sätt. Ur vår egen historia har vi Karl XII som totalt bröt med sin tids förväntningar på hur en krigare och kung skulle klä sig. Mme de Pompadour och Marie Antoinette är två franska stilbildare. Finska Marimekko bröt in i en tid när allt som nuddade kroppen var fel, fel, fel. Den unge Marlon Brando med t-tröjan över den muskulösa överkroppen – för att nämna några exempel, väldigt långt från Coco Chanel.

Chanel levde sin tid, sin stil. Hon såg det nya i tiden, hur människor hade nya behov, nya vanor, nya önskningar. Coco Chanel ville vara den nya moderna människan, också när hon umgicks i den traditionstyngda brittiska aristokratin. Det var inte nyhetsjakt för nyhetens skull utan en känsla för att tiden förändrades och skulle förändras och att Coco Chanel skulle vara den första att visa det nya sättet att leva.

Ändå hade Chanel bestämda uppfattningar om vad av det nya som höll stilen. Hon som gick i spetsen för att kvinnor skulle använda byxor ratade shorts och knälånga dito. Byxan på en kvinna ska vara lång och rak, allt annat är stillöst, ansåg Mademoiselle.
Coco Chanels första tid var märklig, visst. Men det som gjorde henne riktigt stor, ja odödlig om jag vågar använda ett sådant ord, var hennes comeback.

Då visade hon inte bara mod och uthållighet utan också sin förmåga att läsa tiden och se till kvinnans grundläggande drömmar om kläder för ett fritt och ledigt liv. Chanel-kvinnor hade dansat charleston, nu gungade de på diskoteken. Den lilla svarta och den mjuka tweeden klädde mormor och 20-åringar.

Med Jacqueline Kennedys blodstänkta rosa dräkt i Dallas steg ­Chanel in i den politiska historien. I dag förs hennes modenamn ­vidare av Karl Lagerfeld och hon själv får liv i en film. Och svart är mode­folkets färg.

Alltjämt håller Mademoiselles råd att alltid bära något vitt i halsen, det är snällt mot ansiktet. Också när det är skarpt och inte helt ungt som hos de flesta av oss.

Läs mer om Coco Chanel.

Skribenten:
Barbro Hedvall är ledar­skribent i Dagens Nyheter.
Så långt tillbaka hon kan ­minnas har hon lagt vikt vid vad hon själv och andra haft på sig. För henne är Chanel lika självklar i sitt fack som Astrid Lindgren i sitt.

Källorna:
”Histoire de la Mode au XXe siecle”
Deslandres, Yvonne & Müller, Florence (Somogy, 1986)
För den som vill få en överblick över kreatörerna av det franska modet under 1900-­talet och placera Chanel bland hennes konkurrenter.
”Bordel de mode. Kläder som kultur och personligt uttryck”
Bond, Cay (W&W 2002)
För den som vill få en av ­Sveriges bästa mode­kännares syn på vad detta med kläder och mode är.
De svartvita bilderna på sidan är hämtade ur ”Chanel and her world” av Edmonde Charles-Roux. Vendome press, 1981.

Mer:
Coco Chanel (1883–1971) hette egentligen Gabrielle Bonheur. Hon började driva sitt berömda modehus i Paris för jämnt 90 år sedan, 1919.
Just nu visar SVT ”Modehuset Chanel”, en serie i fem avsnitt om livet och arbetet på rue Cambon i Paris.
På Röhsska konsmuseet
i Göteborg visas utställningen ”Coco Chanel förändrade världen” till och med 27/9.
Det finns två nya filmer om Coco Chanel. ”Coco – ­livet före Chanel”, en film om modeskaparens tidiga liv med Audrey Tautou i huvudrollen har svensk premiär på fredag. ”Coco Chanel & Igor Stravinsky” handlar om Chanels kärleksaffär med den ryske kompositören.