Överdåd eller spartanskt avskalat - Charles Korolys scenografier pendlar mellan ytterligheter. Han har försett svensk teater med egensinniga och djupt personliga spelrum, som till Ingmar Bergmans dramatenuppsättning av "Markisinnan de Sade" för drygt tio år sedan. Till Lars Norén-uppsättningar som Primo Levis "Är detta en människa" och Tjechovs "Måsen" skapade han i stället ett laddat rum med enstaka attribut på en i övrigt naken scen.
I nu aktuella "Kärlekens triumf" av Marivaux på Dramaten arbetar Charles Koroly med fragment av 1700-talsinredning och fotografier, och gör ett stämningsskapande collage. Det vackra scenrummet och de vackra dräkterna andas påkostat 1700-tal, men råmaterialet kommer överraskande nog från leverantörer som Stadsmissionen, Ikea och Indiska.
Koroly är mycket känslig när det gäller material. I dagarna reser han till Göteborg för att leta i en butik med stort lager tyger från sekelskiftet för "Erik XIV", som har premiär på Stockholms stadsteater i höst.
Många tänker främst på Charles Koroly som kostymskapare, förmodligen med tanke på de praktfulla dräkter han skapade för Ingmar Bergmans uppsättningar av Mishimas "Markisinnan de Sade" och Molieres "Misantropen". Men det är fel. Det är främst som scenograf han hystar in lovord i recension efter recension, och de spelplatser han skapar har alltid en djupt personlig prägel. Så personlig att det inte vore förvånande om han ofta kom i konflikt med sina regissörer. Vilket Koroly sällan gör.
Han säger att förutsättningen för ett gott samarbete är ett ständigt pågående samtal. Glädjande nog är det oftast så det fungerar, han nämner några av många lyckade samarbeten med regissörer som Pia Forsgren, Christian Tomner, Björn Melander och nu senast, Staffan Roos.
- Mitt arbete är min present till regissören och skådespelarna. Jag måste vara känslig för vad de behöver. Om jag inte är medskapande från början så kan jag inte ge allt. Jag fungerar dåligt med diktatoriska regissörer, säger han.
- Jag är inte bra på att göra beställningsarbeten.
När Lars Norén regisserade "Måsen" på Riksteatern våren och hösten 2001 var Charles Koroly med under hela arbetet. Ett stort bord från första repetitionens genomläsning av pjäsen blev kvar på scenen till sista föreställningen, liksom ett litet bord intill med kaffetermos, koppar och frukt.
Han experimenterade med olika fonder, ett tyg "rann" från fonden ut på golvet och en vit klänning hängde över scenrummet på en galge. Scenografin föddes i samma takt som föreställningen växte fram, i samarbete mellan regissör, scenograf, tekniker och skådespelare.
Oftast måste han ha modell och skisser klara innan repetitionsarbetet börjar.
Han använder aldrig ordet "dekor". Helst talar han om scenografi som "en anda, en luft, ett verktyg för skådespelarna".
Charles Koroly säger att varje föreställning blir en del av honom själv. Han är lika ansvarig för helheten som övriga inblandade. Om någon säger att visserligen är hans scenografi underbar men regin/texten/skådespelarna, inte något att ha, känner han sig personligen sårad och drabbad.
- Då attackerar de mitt barn!
Under arbetet med en ny uppsättning läser, lyssnar och ser Charles Koroly på allt han kommer över: historik runt pjäsen, andra verk från tiden, bildverk med arkitektur, konst och kläder, samtida musik.
Allt sammantaget blir en källa att ösa ur, säger han. Det är där han befinner sig just nu i arbetet med Strindbergs "Erik XIV" på Stockholms stadsteater och Gounods "Romeo och Julia" på Folkoperan, som båda har premiär i höst.
Dessutom arbetar han med att bearbeta scenografin till "Kärlekens triumf" när den flyttar till Drottningholmsteatern i sommar. Han kommer att bibehålla den fragmentariska grundidén men tillföra dekorelement från Drottningholmsteatern.
Inför varje ny uppsättning öppnas en ny värld för honom. Eller snarare: öppnar han en ny värld.
- Jag vill gå in i en ny uppgift utan förutfattade meningar. Precis som ett barn, som bygger sig ett universum av äggkartonger, flaskor och mattstumpar.
Charles Korolys väg till teatern är lång och knappast spikrak. Han föddes 1946 i Pittsburg och hela sin barn- och ungdom bodde han i ett otal amerikanska städer i Kalifornien. I husvagn.
Hans föräldrar var fattiga, men de såg till att han fick en bra utbildning. Charles Koroly började måla tidigt och sin första uppmärksammade utställning hade han när han var fjorton, i ett bibliotek i Santa Barbara. Han fick tidigt några mentorer, som hjälpte honom moraliskt och ekonomiskt.
När han var nitton flyttade han till London och till Hornsey college of art. Senare flyttade han till Sverige, gifte sig och blev far till tre barn, diskade, städade, arbetade på posten, var fotomodell, gick teckningslärarinstitutet, målade och arbetade samtidigt som illustratör. Bland annat i DN, där han främst tecknade mode.
- Men jag upptäckte att jag inte var beredd att ge måleriet den plats i mitt liv som krävdes. Jag sökte till DI och kom in.
Impulsen att arbeta med teater kom sent, men han kände snabbt att det var det han ville satsa helhjärtat på. För honom är scenografens arbete väsensskilt från att måla.
- Det är olika världar, olika sätt att jobba. Inget säger att en bra bildkonstnär också är en bra scenograf.
Men nu är Charles Koroly involverad i ett bokprojekt. Tillsammans med poeten Aase Berg skall han sammanställa och själv illustrera en samling berättelser av den legendariske amerikanske författaren H P Lovecraft, känd för sina morbida och hemska skräckhistorier. Han dog 1937, bara 47 år gammal, och nu introduceras han för första gången för svenska läsare.
Lika lite som Charles Koroly talar om "dekor" talar han om "illustration". Om sitt arbete med H P Lovecraft säger han:
- Jag skall göra en spelplats, så att läsaren kan gå in i texten.