Samma kväll är jag på väg i taxi till Caracas mer välbeställda stadsdelar. Teodoro Petkoffs hem är en borg. För att besöka honom måste man passera en vaktkur med beväpnad vakt och vägbom, ett tre meter högt järnstaket med porttelefon, ytterligare två låsta portar för att komma in i huset och slutligen en tung järngrind före själva lägenhetsdörren.
Teodoro Petkoff är gerillakämpen som först blev sosse och sedan nyliberal minister. Sedan flera år är han känd som stridbar chefredaktör och en av president Hugo Chávez skarpaste kritiker. Denna vinter ryktas det att han ska ställa upp i presidentvalet i december. Petkoff ger ett annat perspektiv på Bolivariska revolutionen.
Venezuela är revolutionärernas och raggarnas paradis. Uttryckt på ett mer inhemskt sätt: frihetshjälten Simón Bolívar (1783-1830) och olja.
Landet är en av världens största oljeproducenter. I Venezuela kostar bensinen 40 öre litern. Buteljerat dricksvatten, för att ta en jämförelse, kostar femton gånger så mycket. På gator och vägar trängs gigantiska, k-märkta vrålåk av de modeller som i Sverige kallas amerikanare.
Det är inte bara bilarna som är importerade från USA. Venezuela är det enda landet i Sydamerika som håller "béisbol" högre än fotboll. I år råkade den nationella finalserien infalla samtidigt som regeringen välkomnade det sjätte sociala världsforumet till Caracas. Det var ett sammanträffande som den politiska oppositionen inte beklagade.
Förhållandet till USA är explosivt. Den lilla medelklassen har nordamerikanska konsumtionsideal. I de östra, rikare stadsdelarna finns gott om McDonald's och i galleriorna trängs globala varumärken. Men USA-fixeringen har också en politisk sida. I februari 1989 utbröt i Caracas kontinentens första folkliga protester mot de nyliberala påbud som sammanfattas i "samsynen i Washington". Från upproret, kallat "El Caracazo", går en krokig linje, kantad av kuppförsök och folkomröstningar, till den extremt polariserade situation som råder i dag.
Genom att president Chávez, som sedan 1998 vunnit sju raka val, i sin politiska retorik lagt beslag på inte bara Bolívar utan också nationalismen och vänstern har han tvingat den borgerliga oppositionen till en allt extremare högerståndpunkt, som inte sällan inkluderar USA-identifikation. I oppositionens demonstrationståg lär Stjärnbaneret vara vanligare än Venezuelas egen flagga - vilket gör den till tacksam måltavla för presidentens retorik. Motståndarna kan utmålas som både landsförrädare och kontrarevolutionärer.
Vilket många av dem också är, påpekar en av mina unga sagesmän beskt, själv utlandsutbildad forskare inom utrikesdepartementet.
Företrädare för vänsteroppositionen, som anarkisten Nelson Méndez, betonar i stället regeringens dubbla bokföring gentemot USA och de transnationella bolagen. I retoriken är Chávez antiimperialist, i praktiken underlättar han den imperialistiska utsugningen av landet. Méndez citerar rådet som USA:s förre ambassadör gav sina landsmän:
- Bry er inte om vad Chávez säger. Se till vad han gör.
Chávezideologins - "chavismons" - förening av nationalism och socialism är inte bara retorik. Det händer saker i Venezuela, i synnerhet på det sociala området. Iakttagare är oense om huruvida detta är oljans förtjänst, och om det verkligen är fråga om gräsrotsaktivitet med långsiktig ekonomisk och social betydelse och inte toppstyrt slöseri med statskassan.
För Carmen Rojas, själv invandrare från Peru, är saken klar:
- För första gången i historien blir vi, den fattiga majoriteten av Venezuelas folk, sedda av vår egen regering. Vill du veta hur det var förr. Titta på tv: bara vita rika!
Med Michelle Bachelet, Chiles första kvinnliga president, mestisen Chávez, metallarbetaren Lula från Brasilien och Bolivias Evo Morales, kokaodlaren med indianskt påbrå, har Sydamerika fått politiska ledare som sprungit ur den tystade och osynliggjorda majoriteten. Det är ett förhållande som på sikt kan visa sig viktigare än deras vänsterståndpunkt.
Den latinamerikanska integrationen, som står högt på Chávez dagordning, är inte bara en angelägenhet för Sydamerikas vänsterregeringar. World Social Forum i Caracas karaktäriserades mindre av demonstrationer, slagord mot globalisering och mobiliserande massmöten än praktisk gräsrotsaktivitet. Forum-processen, som nu går in på sitt sjätte år, har säkert sin del i den parlamentariska vänstervåg som rullar över kontinenten, men framför allt har den öppnat kontaktytor mellan folkrörelser som tidigare höll sig inom det egna landets gränser.
I Sydamerika, underlättat av att nästan alla talar spanska, är civilsamhället på väg att bli en regional realitet på ett helt annat sätt än i exempelvis Europa - som ändå är en union.
I västra Caracas, mitt i ett slitet fabriksområde, öppnar sig plötsligt en skinande ny arbetsplats. Besökare hälsas välkommen till Núcleo de Desarrollo Endógeno Fabricio Ojeda och upplyses om att detta är ett territorium fritt från analfabetism. Här förverkligas utopin om en alternativ utvecklingsmodell, av presidenten kallad "socialism för det 21:a århundradet".
Potemkinkulisser? Misstänksam som Tintin i Sovjet kikar jag runt hörnorna och ställer kritiska frågor. Marcela Fica berättar att marken (13 hektar) och byggnaderna ägs av det statliga oljebolaget PDVSA. Här arbetar omkring tusen personer i 40 kooperativ. Ytterligare tusen personer använder faciliteterna, som förutom arbetsplatser innehåller en läkarmottagning, en statssubventionerad livsmedelsaffär och en idrottsplats. Det minsta kooperativet är en kulturförening för pensionärer med åtta medlemmar. Det största är en textilfabrik som sysselsätter 196 kvinnor och 3 män. För närvarande syr de overaller åt en statlig beställare. Lönerna varierar med orderingången men alla tjänar lika mycket:
- Ja, tyvärr, säger Alida Bastidas. För alla jobbar inte lika mycket. En del kommer sent och går tidigt. Jag tycker vi ska införa stämpelklocka.
På kåkstadskullen mitt emot kooperativområdet pekar Marcela Fica ut två lustiga, sexkantiga röda tegelhus med gröna tak:
- Där håller de kubanska läkarna till. De bor i övervåningen och har mottagning i undervåningen.
De är en del i det omtvistade utbytesprogram som ger Kuba olja och Venezuela läkare och lärare. När jag frågar Marcella Fica varför inga inhemska läkare jobbar här skrattar hon:
- De skulle inte överleva i kåkstäderna. De är inte utbildade för det, vet du. De är utbildade för att ta emot medelklassen på mottagningar inne i stan. Men det ska bli ändring på det.
Teodoro Petkoffs våning är elegant möblerad och välputsad. Själv är min värd inte överdrivet välputsad. Han tar emot i shorts och skrynklig skjorta, ursäktar sin dåliga engelska men insisterar på att vi inte ska använda tolk.
Han är en levande legend. Redan i gymnasieåldern gick han in i kommunistpartiet för att bekämpa den dåvarande diktatorn. När landet blev demokrati 1958 hörde Petkoff till dem som inte lät sig nöja. Inspirerad av kubanska revolutionen "gick han upp i bergen", det vill säga tog del i den väpnade kampen. 1968 stod det klart för honom att varken det sovjetiska eller det kubanska exemplet var något för Venezuela att följa. I stället grundade han i mitten av 1970-talet ett "demokratiskt socialistiskt" parti, Moviemento al socialismo (MAS).
I början av 1990-talet stödde Petkoff den presidentkandidat som han i den labila situationen uppfattade som den enda tänkbara - trots att denne var konservativ. Som tack blev han minister i en regering som genomförde ett tufft nyliberalt program. När MAS beslöt sig för att stödja Chávez kandidatur i valet 1998 lämnade han partiet och grundade i stället dagstidningen Tal Cual, där han sedan dess dagligen kommenterar den politiska utvecklingen.
Förra året gav han ut en uppmärksammad debattbok, "Dos izquierdas", som argumenterar för att det i Sydamerika finns två slags vänster. Den ena är demokratisk och modern, har dragit lärdom av det monstruösa fiaskot för Sovjetmodellen och representeras av Brasiliens president Lula och dennes arbetarparti, PT. Den andra sorten, varken modern eller demokratisk, står Chávez för:
- Man kan säga att vi lever i en ofullkomlig demokrati och i en ofullkomlig diktatur. Vi har det sämsta av båda världarna. Formellt är vi en demokrati. Vi har yttrandefrihet, mötesfrihet, fackföreningar, politiska partier, fria val och så vidare. Anatomiskt sett är vi en demokrati. Men ser man till den demokratiska fysiologin - köttet på benen - är det mycket som fattas.
Petkoff pekar ut tre oroande tendenser hos den nuvarande regimen. Den är auktoritär, autokratisk och militaristisk:
- Det är inte rättssamhällets principer som gäller i dagens Venezuela utan presidentens vilja. Konstitutionen sätts ur spel när Chávez så önskar. Självhärskaren avslöjar sig i ambitionen att samla all makt i en hand, att blanda samman lagstiftande, dömande och verkställande befogenheter. Dessutom är regimen militaristisk. För en tid sedan drev Chávez igenom en ny lag som gör honom till ÖB också i fredstid. Landets president är plötsligt aktiv militär - igen.
Vari består då "chavismon" som ideologi?
Petkoff understryker att Chávez inte är marxist, vare sig i kommunistisk eller i socialdemokratisk tappning. Presidenten har ett äkta engagemang för landets fattiga. Men mycket är retorik:
- Först var han "bolivarian", sedan "kristen humanist", därefter "antikapitalist". Nu kallar han sig "socialist". Han har helt enkelt hoppat på det vänsterradikala tåg som drar över kontinenten.
Enligt Petkoff är det politiska partisystemet slaget i spillror. För detta bär de gamla partierna ett tungt ansvar. De företrädde eliterna inom medierna, storföretagen och militären, men knappast några andra. De respekterade inte demokratins och rättsstatens spelregler när de försökte kuppa bort Chávez.
I Teodoro Petkoffs lägesskildring, med en maktfullkomlig president å ena sidan och en kraftlös och alltmer extremistisk opposition å andra sidan, verkar det i mitten finnas ett tomrum som bara väntar på att fyllas.
Han verkar rätt belåten med att jag äntligen noterat detta. På min direkta fråga om han tänker ställa upp i presidentvalet svävar han på målet, men understryker att han ser sig själv som en vänsterman, en som förespråkar blandekonomi med stark stat och en vital marknadsekonomi.
Har den gamle gerillakämpen blivit socialdemokrat? frågar jag ironiskt.
- Ibland undrar jag om jag inte alltid har varit det, svarar Teodoro Petkoff, till synes helt uppriktigt.
Hemma hos Carmen Rojas, i kåkstaden Antímano, pratar man inte ideologi. Man talar om vad som bör göras. Ett träd har blåst omkull och hotar omkringliggande hus. Muren, som håller kåkstadens jordmassor på plats, riskerar att ge vika. Gator måste fixas, sjuka få vård, arbetslösa jobb, barnen skola, de fattigaste något att äta.
Här är alla Chávezanhängare, "chavistas". Befolkningen är när som helst redo att med sitt liv försvara presidenten och konstitutionen, av vilken de alla äger ett eget exemplar. Lagar som beskär mediernas möjlighet att svartmåla revolutionen är helt i sin ordning, anser Carmen Rojas och hennes vänner. De har inte glömt hur de privatägda medierna fungerade som desinformatörer och uppviglare under statskuppen 2002, en vrångbild som spreds ända bort till Sverige. De har inget emot att statstelevisionen direktsänder i timmar från någon bankett med president Chávez som odisputabel leading star.
Personkulten är ett faktum. Och, åtminstone hemma hos Carmen Rojas, helt äkta.
Det innebär inte att hon och hennes vänner är passiva mottagare av statsbidrag. Det går inte att ta miste på Carmen Rojas förtrytelse när jag återger misstanken:
- Vår självorganisering började långt innan Chávez kom till makten. Skillnaden är att vi nu har en regering som inte motarbetar oss.
De kvinnliga aktivisterna i Antímano har emellertid ett problem: Hur få med männen i arbetet? Carmen Rojas berättar att de beslutat sig för att genomföra "Operation Dörrknackning" för att rekrytera fler karlar. I och för sig förstår hon varför de uteblir:
- Det beror på machismon och paternalismen som dominerar vår kultur. Männen uppfattar socialt arbete som kvinnogöra. Det ska vi ändra på.
Och så viftar hon till så där med handen som gör att alla bilar, till och med stora amerikanare, bromsar in och lämnar företräde.