Chocka och roffa

Bok
Naomi Klein
"Chockdoktrinen.
Katastrofkapitalismens genombrott"
Övers. Henrik Gundenäs och Stefan Lindgren
Ordfront förlag

Som ung ledarskribent på 1990-talet hamnade jag på ett seminarium om Sydafrikas ekonomiska framtid, ANC hade precis kommit till makten.
Häpen upptäckte jag att jag satt och lyssnade på arroganta tjugoåringar från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) som i oklanderliga mörka kostymer och dräkter talade om nödvändigheten av totala och grundläggande privatiseringar i Sydafrika. Det var surrealistiskt att höra en nykläckt Harvardekonom med kyligt neutral röst prata om friställandet av hundratusentals svarta arbetare som skulle slungas rakt ut i svält och fattigdom för att långivarna krävde det.

För vad jag inte visste då var att Världsbanken och IMF inte presenterar sina nyliberala modeller som förslag för länder i tredje världen, utan som diktat. Resultatet känner vi: ekonomisk kris, ett sönderslaget samhälle och en enorm förtroendekris för ANC som partiet inte har hämtat sig från. Det är samma sak överallt, inte bara i Afrika. Då, på 90-talet, fanns det nämligen bara en väg för fattiga nationer som behövde låna från väst. I den kanadensiska journalisten och aktivisten Naomi Kleins nya bok har den så kallade enda vägen fått ett namn. Hon kallar den helt enkelt för "chockdoktrinen".

Det är en fantastisk och otäck bok som Klein har skrivit. Ett tag verkade det omöjligt att tänka sig en upprepning av succén med aktivistbibeln "No Logo", men "Chockdoktrinen" är mer än så, det är ett moget verk som gör något så ovanligt som att försöka förklara den tid vi lever i. Personligen tror jag att den kan bli en av decenniets viktigaste böcker.
Naomi Klein berättar att hon fick idén till boken när redaktören för Harpers Bazaar beslöt att skicka henne till Irak. Hon hade tänkt skriva en artikel om hur befolkningen ställde sig till ockupationsmaktens planer på att privatisera industrisektorn och sälja ut landets tillgångar till utländska företag mitt framför ögonen på dem.

Väl där upptäckte hon att irakierna var alltför upptagna med att hitta rent vatten och skydda sig mot bomber och överfall för att bry sig om vad som hände med ekonomin. Hon upptäckte också att det som pågick i Irak - kaoset, vålds­utbrotten och den systematiska och beräknande åderlåtningen av landet - kunde tjäna som modell för att förstå det taktiska receptet hos dagens kapitalism, det som hon sedan skulle komma att förstå som chockdoktrinen.

I själva verket, menar Naomi Klein, börjar berättelsen om Irak i ett annat årtionde och på en helt annan kontinent. Man måste gå tillbaka till 1970-talet och den beryktade neokonservativa Chicago­skolan och dess överstepräst, Milton Friedman, för att begripa vem och vad som sådde det ideologiska frö som kan sägas ha burit frukt först med Irakkriget.

Vi känner alla till hur USA och CIA militärt och ekonomiskt bistod den fruktade generalen Augusto Pinochet för att han skulle kunna störta den socialistiska regeringen under Allende och utropa sig själv till diktator.
Mindre känt är att det amerikanska "biståndet" också hade en ekonomisk/ideologisk slagsida.

På 1970-talet arbetade den radikalt konservative ekonomiprofessorn Milton Friedman som personlig rådgivare åt Pinochet. Friedman - den ende Nobelpristagare som mig veterligen har fraterniserat med diktatorer - hade en egen optimistisk syn på kriser. I ett av sina viktigare verk konstaterade han att "endast en kris - verklig eller inbillad - kan åstadkomma verklig förändring".

I Chile fick han och hans lärjungar - hundratals chilenare gavs nämligen gratis ekonomutbildning vid Chicagouniversitetet - tillfälle att studera en hel nation i kris, efter den våldsamma statskuppen skakades landet dessutom av hyperinflation. Friedman gav Pinochet receptet på en medicin som senare skulle bli standardordinationen som orsakade många "patienters" frånfälle: att sänka skatterna, införa frihandel, privatisera tjänstesektorn, skära ner i den offentliga sektorn och avreglera. Dessutom fick han order om att utföra detta så snabbt som möjligt, innan den chockade och redan plågade befolkningen hann reagera.

Trettio år senare, skriver Klein, kom chockreceptet till ny användning i Irak - fast den här gången på ett ännu mer våldsamt sätt. Först avväpnades landet. Sedan invaderades det. Medan invånarna fortfarande befann sig i akut chock "öppnades" landet för utländska investerare. Irak, var det tänkt, skulle bli den nya ekonomins Disney­land, "Tigern vid Tigris", som någon vid Bushadministrationen skämtsamt sade. Medan befolkningen hölls i schack av legosoldater och privata säkerhetsbolag skulle utländs­ka ägare och arbetare leva livets glada dagar i en skyddad zon där tillgången på hamburgare och gym skapade illusionen av att de befann sig på semester i Florida.

Tvärtemot vad Bush hela tiden har hävdat så försökte amerikanerna i det längsta att fördröja fria irakiska val - ockupationen av Irak, skriver Klein, har aldrig syftat till att "återuppbygga" landet, bara till att krossa det, stycka det och bjuda ut delarna till försäljning i väst.

Så fick man till exempel väldigt bråttom att skriva en ny oljelag. Den har hittills lett till att företag som Shell och BP undertecknat avtal som löper på 30 år och som ger dem rätt att behålla en mycket stor andel av Iraks oljeintäkter. Pengar som kunde och borde ha använts till att bygga upp det förstörda landet men som nu försvinner till väst. Det här var Friedmans chockdoktrin i dess prydno - aldrig hade katastrofkapitalismen avslöjat sig så fullständigt som i Irak.

Mot bakgrunden av dessa fakta tyckte Naomi Klein att de senaste trettiofem åren såg helt annorlunda ut. Flera av de värsta brotten mot de mänskliga rättigheterna brukar uppfattas som isolerade, sadistiska handlingar utförda av antidemokratiska regimer, men förövades enligt Klein för att sätta skräck i allmänheten och för att bereda vägen för radikala marknadsreformer - och rovkapitalism.

Ett särskilt intressant kapitel i boken handlar om sambandet mellan militär chockterapi och de tortyrmetoder som med CIA:s goda minne utvecklades i Montreal på 1950-talet. Läkare utförde där experiment på individer med lindriga psykiska störningar, bland annat utsattes de för elchocker och psykedeliska droger. Metoderna som utvecklades i dessa moderna skräckkabinett är de som i dag använts på Guanatánamo Bay och i Abu Ghraib-fängelset.

Genom att bruka tortyr som metafor vill Klein visa att det är samma inställning som ligger till grund för den ekonomiska chockterapin; tron på att människan är bäst som oskrivet blad, att man måste utradera det förflutna för att kunna skapa något nytt. Den neoliberala utopin bär starka likheter med marxismens, och är lika hänsynslös som den.

Och det som gör "Chockterapin" så skrämmande är att den på det här sättet lägger samman till synes disparata händelser och får dem att bilda ett mönster. Ingen konspiration, som högern brukar säga, utan just ett mönster, ett nygammalt mönster av västerländsk och särskilt då amerikansk dominans. Priset för att den dominansen ska bevaras verkar få bli hur högt som helst.

Men frågan som inställer sig när man läst Kleins bok är om inte ny­liberalismen - eller neokonservatismen - håller på att ställas inför en av sina allvarligaste utmaningar.

Efter misslyckandet i Irak verkar det som om Bushregimen håller på att rusta för ett nytt anfall - den här gången mot Iran. Det spekuleras i om det ska bli Israel som får göra första draget, den amerikanska opinionen tål knappast mer krigande. Om Iran anfalls kommer det hur som helst att leda till katastrof, kanske världskrig. Och samtidigt accelererar den ekonomiska krisen i USA - kanske blir den allvarligare och djupare än vad som har förutspåtts.

Man kan inte låta bli att som The Guardians John Gray undra om inte katastrofkapitalismen trots allt har gått för långt.

En katastrof till är helt enkelt en katastrof för mycket.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut