Kultur & Nöje

Coca-Cola förbrukar livsviktigt dricksvatten

Kamp på gräsrotsnivå tvingade en av Coca-colas fabriker i Kerala i södra Indien att stänga.
Kamp på gräsrotsnivå tvingade en av Coca-colas fabriker i Kerala i södra Indien att stänga. Other: Eugene Hoshiko
Den 20 januari 2005 bildades mänskliga kedjor runt Coca-Cola- och Pepsifabriker över hela Indien. Kampen mot läskgiganterna, som lägger beslag på enorma mängder dricksvatten, började bland kvinnor i delstaten Kerala.

1977 kastades Coca-Cola ut ur Indien tack vare dåvarande lagstiftning om utländska investeringar. Men den 23 oktober 1993 kom företaget tillbaka igen - och då i sällskap med Pepsi-Cola. Globaliseringens principer om investeringsfrihet gav läskjättarna en ny chans på den indiska marknaden.

Tio år senare gjorde de bägge företagen en vinst på över 40 miljarder rupier (ungefär 6 miljarder kronor) i Indien, baserat på vattenrofferi och total hänsynslöshet i miljö- och hälsofrågor. Coca-Cola och Pepsi har 90 så kallade "läskfabriker" i Indien, men det rör sig egentligen om rena vattentappningsanläggningar. 52 av dem tillhör Coca-Cola medan Pepsi har 38. Varje fabrik förbrukar upp till 1,5 miljoner liter vatten dagligen. Det krävs nio liter rent vatten för att tillverka en liter Coca-Cola.

På grund av framställningsmetoderna utgör de kolsyrade dryckerna en stor hälsofara. För det första leder den massiva utvinningen av grundvatten till att fattiga lokalbefolkningar förlorar sin rätt till rent dricksvatten. För det andra framställer fabrikerna stora mängder giftigt avfall som hotar både miljön och lokalbefolkningarnas hälsa. Också produkterna som sådana är hälsofarliga - det indiska parlamentet tillsatte 2003 en kommission föra att granska förekomsten av bekämpningsmedel i läskedryckerna.

I över ett år har kvinnor från byn Plachimada i norra Kerala protesterat mot att Coca-Cola har torrlagt flera brunnar och vattenreservoarer. Kvinnorna i byn måste gå fem till sex kilometer för att hämta dricksvatten som de bär hem i krukor på huvudet, medan åtta till nio lastbilar varje dag lämnar fabriken fullastade med läskedrycker.

Adivasikvinnorna från Plachimada inledde sina aktioner en kort tid efter att colafabriken hade öppnat. I mars 2000 producerade denna fabrik 1,2 miljoner flaskor Coca-Cola, Fanta, Limca, Thumbs Up, Kinley, Soda och Maaza. Byrådet (Pandhayat) hade gett Coca-Cola tillstånd att installera en motordriven pump för vattenutvinning. Men företaget borrade mer än sex brunnar där det utan tillstånd använde extra kraftiga elektriska pumpar. Grundvattennivån sjönk drastiskt: från 45 till 150 meters djup

Vad Coca-Cola sedan gjorde var att förorena den lilla mängd vatten som företaget inte redan hade stulit från lokalsamhället. Avfallsvatten dumpades i de torra borrbrunnar som endast var konstruerade för förvaring av torrt avfall. Det började med att företaget lämnade avfall utanför sin egendom. Under regnperioden spred sig sedan avfallet till risfält, kanaler och brunnar - något som utgjorde en stor hälsofara. Resultatet av den överdrivna utvinningen var att 260 av de borrade brunnar som myndigheterna hade avsatt till dricksvatten torrlades. Denna del av Kerala har ett rikt ekosystem med stora mängder vatten, men på grund av Coca-Colas rovdrift har avkastningen från jordbruket minskat med tio procent. Prover har visat att avfallet från fabrikerna innehåller stora mängder kadmium och bly, som är cancerframkallande och leder till njur- och leverskador.

Representanter för stammarna och bönderna i området har anmält Coca-Cola för förorening av vattenkällor och reservoarer, samt oansvarig borrning som har förstört flera skördar. De kräver skydd av traditionella dricksvattenkällor, dammar och reservoarer, samt underhåll av kanaler och ransonering av dricksvatten.

På grund av sitt tillvägagångssätt ombads Coca-Cola förklara sig inför byrådet, men avböjde. Som en följd av detta drog rådet in företagets tillstånd. Läskgiganten svarade med att försöka "köpa" byrådets ledare, Anil Krishnan. De erbjöd honom 300 miljoner rupier (4,5 miljoner kronor). Men förgäves.

Trots att byrådet drog in Coca-Colas tillstånd fortsätter Kerala-regeringen att skydda läskföretaget. Årligen får Coca-Cola omkring två miljoner rupier (300.000 kronor) i stöd som en del av den regionala industripolitiken. Pepsi och Coca-Cola får ett likartat stöd i alla delstater där de har sina fabriker. Och det för en dryck som har noll näringsvärde jämfört med traditionella indiska drycker som nimbu pani, lassi, panna och sattu.

Läskgiganterna har genom sin aggressiva marknadsföring lyckats få indisk ungdom att skämmas över traditionell indisk mat och dryck. De har monopoliserat dryckesmarknaden genom att köpa upp indiska företag som Parle och byta ut traditionella hemmagjorda läskedrycker med sina egna märken. Dessutom använder de majs för att göra dryckerna ännu sötare. 30 procent av Indiens majsproduktion går redan till produktion av djurmat och fruktos. Därmed blir det mindre majs över till Indiens befolkning - vilket betyder att företagen fråntagit Indiens fattiga tillgången till billig basmat.

Och som om det inte var nog byter colaföretagen ut traditionella sötningsmedel mot sockerrör, som gur och khandsari - till stor skada för bönder som främst försörjde sig på sådan produktion. Coca-Cola och Pepsi har en enorm makt att påverka och den stannar inte vid flaskans innehåll.

2003 informerade distriktets hälsomyndigheter invånarna i Plachimada att föroreningen gjort vattnet obrukbart. Det hade kvinnorna i byn vetat sedan länge - de hade varit de första att kritisera "vattenpiraterna" i samband med en fredlig sittdemonstration framför fabriksportarna.

Med aktionen startade adivasikvinnorna en rörelse som genast mötte en våg av solidaritet, både nationellt och internationellt. Rörelsen tilltog i styrka, och under trycket från den, men också på grund av den torka som förvärrade vattenkrisen, beordrade Keralas regeringschef i februari 2004 slutligen colafabriken att stänga. Segern i Plachimada var resultatet av en bred allians, och en kamp som krävt en rad olika strategier.

Alliansen som från början ingåtts mellan distriktets kvinnor omfattar nu hela byrådet. Byrådet i Parumatty, som också ligger i Kerala, har stämt det multinationella företaget inför Keralas högsta domstol. I december 2003 beordrade domaren Balakrishnana Nair Coca-Cola att stoppa den olagliga vattenborrningen i Plachimada. I domen står det:

"I vårt rättsliga system ingår principen om offentligt ansvar, som vilar på principen att vissa resurser - som luft, sjöar och skog - är av så grundläggande betydelse för för befolkningen som helhet att det vore djupt orättfärdigt av rättsliga myndigheter att ge bort dem till enskilda, privata aktörer. Dessa resurser är en skänk från naturen som bör göras fritt tillgänglig för alla och envar, oavsett social status. Det är en princip som ålägger myndigheterna att skydda resurserna så att alla kan dra nytta av dem, och de kan därför inte godta att de utnyttjas av ägare för enskilt bruk eller kommersiell verksamhet [&] Alla invånare i landet utan undantag ska kunna nyttja kusten, floderna, luften, skogarna och den ekologiskt sårbara jorden. Staten administrerar och är enligt lag förpliktad att skydda de naturliga resurserna. Dessa resurser är folkets egendom, och kan inte överlåtas till enskilda ägare."

Kort sagt: vatten är en offentlig nyttighet, och staten ska skydda vattenresurserna mot överdriven exploatering. Om den inte gör det, gör den sig själv skyldig till brott mot den rätt till liv som stadgas i artikel 21 i den indiska grundlagen. Även om det inte finns någon specifik lag om hur grundvattnet får användas så är byråden och staten förpliktade att förhindra överdriven exploatering. Och Coca-Colas äganderätt gäller inte för grundvattnet under företagets mark. Ingen har rätt att tillägna sig oproportionerligt stora delar av sådana resurser, och regeringen har ingen rätt att tillåta en tredje part att pumpa upp stora mängder vatten.

Högsta domstolen slog alltså fast två saker: inom en månad måste Coca-Cola upphöra att borra efter vatten; byrådet och regeringen ska kontrollera att förbudet efterlevs.

Kvinnornas kamp är själen i rörelsen, men den förs nu vidare av jurister, parlamentariker, vetenskapsmän och författare. Rörelsen har också nått andra regioner där Coca-Cola och Pepsi tar för sig av vattenreserverna till skada för lokalbefolkningen. I Rajastans huvudstad Jaipur har grundvattennivån sjunkit från 12 till 13,5 meters djup sedan en Cola-fabrik öppnade 1999. I Mehdiganj, som ligger två mil från den heliga staden Varanasi (Benares), har nivån sjunkit med 12 meter, och den dyrkade mark som omger fabriken är förorenad.

I Singchancher, en by i Ballia-distriktet (väster om Uttar Pradesh), har Coca-Colas verksamhet förorenat vattnet och marken för lång tid framöver. Man protesterar överallt. Beklagligtvis möter myndigheterna oftast demonstrationerna med våld. I oktober 2004 arresterades exempelvis den kände Gandhi-aktivisten Siddharaj Dodda i Jaipur sedan han deltagit i en fredlig protestmarsch där demonstranterna krävde att colafabriken skulle läggas ner.

Till uttorkningen kommer faran för förgiftning med bekämpningsmedel. Rajastans högsta domstol har förbjudit försäljning av läskedrycker som producerats av Coca- Cola och Pepsi, eftersom båda företagen nekat att uppge vad dryckerna faktiskt innerhåller, trots att flera undersökningar påvisat förekomst av farliga bekämpningsmedel. De två läskgiganterna gick till Indiens högsta domstol med saken, men domstolen avvisade kraven och anslöt sig till Rajastans krav på att företagen måste klargöra vad proddukterna innehåller. Läskedryckerna är fortfarande förbjudna i regionen.

En undersökning som utförts av All India Coordinated Research Project on Pesticide Residues (AICRP) 1999 visade att 60 procent av matvarorna i butikerna innehåller bekämpningsmedel och att 14 procent innehåller mer än tillåtna mängder. Den sortens resultat väcker tvivel om de multinationella företagens försäkringar att de sätter säkerhet och pålitlighet främst och därför är pålitligare än statliga eller kommunala ägare. Det är annars en myt som bidragit till att få fart på privatiseringarna. Men i Indien, som överallt i världen, blir vattnet inte bättre, och avgjort inte billigare för att det administreras av privatägda företag.

Den 20 januari 2005 upprättades mänskliga kedjor rung Coca-Cola och Pepsifabriker över hela Indien. Folkdomstolar beordrade "vattenpiraterna" att lämna landet. Situationen i Plachimada visar också att folket har makt att besegra privata företag. Rörelserna för vattenskydd sträcker sig för övrigt längre än så. De sätter sig också upp mot fördämningar och stora projekt för att ändra flodernas lopp över hela Indien. De kritiserar Världsbanken för att uppmuntra privatisering, och privatiseringen av Delhis vattenförsörjning.

Kampen mot vattenrofferiet angår inte bara Indien. Överdriven exploatering av grundvatten och stora projekt för att ändra floders lopp försvårar för oss att bevara jorden som helhet. För att förstå vad det handlar om måste man inse att om varje del av vår planet tog emot lika mycket regn, på samma tid och efter samma mönster, så skulle skulle samma växter och djur trivas överallt. Men världen bygger på mångfald. Planetens hydrologiska cykel är en vattendemokrati - ett fördelningssystem för alla levande arter.

Och utan vattendemokrati kan det inte finnas ett demokratiskt liv.

Född 1952 i Dehradun, Uttar Pradesh. Utbildade

Född 1952 i Dehradun, Uttar Pradesh.

Utbildade sig till kärnfysiker och doktorerade på avhandlingen “Hidden Variables and Non-locality in Quantum Theory” vid Western Ontario-universitetet i Kanada.

Sedan 1982 grundare och ledare för forskningsstiftelsen för vetenskap, teknologi och ekologi i Dehradun som specaliserar sig på frågor om biologisk mångfald, intellektuell äganderätt av genetiskt material, långsiktigt hållbara odlingssystem, vattenfrågor och bevarandet av andra allmännyttiga resurser.

Grundade 1991 Navdanya, en nationellt omfattande rörelse som syftar till att främja biologisk mångfald, och i synnerhet vad gäller inhemska fröer och utsäde.

Ett urval av Shivas böcker:
Skydda eller skövla? : patent, etik och nykolonialism, Ordfront 2003
Krig om vattnet : plundring och profit, Ordfront 2003
Staying Alive: Women, Ecology, and Survival in India, 1988
The Violence of the Green Revolution: Third World Agriculture, Ecology and Politics, 1991
Ecofeminism, med Maria Mies, 1993
Stolen Harvest: The Hijacking of the Global Food Supply, 2000