Kultur & Nöje

Cool girl – en vinnare som blir förlorare

Foto: Illustration: Beata Boucht/Nu agency

SPOILER-VARNING! INNEHÅLLER INFO OM SLUTET PÅ ”GONE GIRL”

Hon äter chilikorvar, häver öl och säger alltid ja till en ­trekant. Hon är en av grabbarna och framför allt blir hon ­aldrig, ­aldrig sur. Hon är en så kallad ”skön tjej”. Men finns hon i verkligheten – eller spelar hon bara ett väldigt högt spel med sig själv som insats? Kulturmagasinets Hanna Fahl dissekerar den omdebatterade Cool-girl-monologen från bioaktuella ”Gone girl”.

Nästan exakt mitt i boken kommer nyckelscenen i Gillian Flynns bästsäljande thriller ”Gone girl”. Vi har lärt känna en av huvudpersonerna, den försvunna – kanske mördade – Amy Dunne, i andra hand via noggrant utportionerade återblickar och dagboksanteckningar. Men nu dyker hon upp, levande, och hon är inte den vi trodde. Över några få, rasande, perfekt koncentrerade sidor förklarar Amy vad hon låtsats vara, i en passage som blivit känd som ”Cool girl”-monologen, ”Skön tjej” i svensk översättning. Hon har spelat upp, medvetet och i minsta detalj, den kvinna män drömmer om att ha:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framför­allt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Nu är Amy trött på spelet. Nu spyr hon sitt förakt över sig själv och andra kvinnor som gjort samma sak. Män tror faktiskt att det finns sådana tjejer. De blir kanske lurade för att så många kvinnor är villiga att låtsas att de är sådana.

Gillian Flynn sätter fingret på något som resonerar djupt hos många, främst kvinnliga, läsare. Igenkänningen är omedelbar, vi har alla spelat Sköna tjejen eller sett henne framföras av kvinnor i vår närhet. Sedan romanen kom ut har det skrivits spaltmeter om monologen i främst amerikansk och brittisk media. Är monologen misogynistisk (Time, 6/10 2014)? Är Sköna tjejen en fas som man växer ur (Jezebel, 8/10 2014)? Är hon bara ett av många sätt att sortera in kvinnor i små boxar (Guardian, 17/9 2012)? Gillian Flynn har klätt något i ord, som vi tidigare bara haft en vagt smygande känsla av, och som vi har ett behov av att diskutera.

Även om hon först nu fått ett namn, så har den Sköna tjejen existerat länge som ideal i fiktionen, precis som hennes närbesläktade och delvis överlappande kompanjon ”Manic pixie dream girl”, ett begrepp som myntades av filmkritikern Nathan Rabin för att beskriva den typ av kvinna som i manliga regissörers indiefilmer excentriskt och flickaktigt skuttar omkring med enda synbara livsmål att förlösa den manlige huvudpersonens kreativa hämningar (”Garden state”, ”Elizabethtown”). Coola tjejen är en lika enhörningsouppnåeligt fantastisk kvinna, men tar sig ett lite annorlunda uttryck.

Hon existerar också som ideal i ­offentligheten, i imagebygge och kändisidentitet. En artikel i Buzz­feed följer den Sköna tjejen genom skådespelarhistorien: Clara Bow och Carole Lombard på 1920­-talet, den unga Jane Fonda, fram till Jennifer Lawrence i dag – osannolikt vackra kvinnor som samtidigt är lättsamma, lättillgängliga och en av grabbarna.

Men finns hon i verkligheten? Skön tjej-monologen lämnar en del utrymme för missförstånd. Den beskriver en kvinna som utger sig intresserad av stereotypa manssaker, beredd att ikläda sig rollen som vandrande bekväm mancave, komplett med ölhävande och analsex. Man kan tolka resonemanget som att ingen kvinna på riktigt kan ha de här preferenserna, att klassiskt manligt kodade intressen för varje kvinna alltid är låtsade, oäkta.

Det är naturligtvis inte sant, och visar på ett annat närbesläktat strukturellt problem. Att som kvinna ha intressen som är traditionellt manligt kodade är att utsätta sig för ständig granskning och kritik – anklagelsen om att försöka spela något man inte är. Under 1990-talet stod striden bland annat om popmusiken, och att ens bli accepterad som någon form av Skön tjej innebar att först kliva över en bädd av glödande kol för att bevisa att man inte var fejk. Förhören: Men har du den här bootleggen? De oförblommerade härskarteknikerna: Vilken kille har lärt dig det här? I dag är spelvärlden en av de stora krigszonerna, där ”fake gamer girl”-memer sprids för snabba skratt och kvinnliga spelkritiker och spelskapare attackeras med alla vapen patriar­katet har i sin arsenal: sexism, våldtäktshot, ryktesspridning om lösaktighet. Att ha en Skön tjejs intressen på riktigt, bortom de ytliga en-av-grabbarna-attributen, är svårt på gränsen till omöjligt. En Skön tjej som är för intresserad förvandlas till konkurrent. Sköna tjejen-spelet är omöjligt att vinna.

Men jag vill hävda att uppdelningen i fejkade eller ärliga intresseområden inte är Gillian Flynns, eller Amy Dunnes, poäng. Snarare handlar det om att vara en lågunderhållskvinna. Sköna tjejen kräver inget. Hon flyter med, oändligt anpassningsbar – men utan att någonsin låtsas om ett underläge. Ölhävandet och chilikorvarna är bara exempel som råkar vara relevanta utifrån samhällets kollektiva föreställningar om manlighet, de hade kunnat vara vad som helst. Som Helen Coffey skriver i The Telegraph: ”Även om någon har Skön tjej-attributen (...) är enda sättet att verkligen förkroppsliga den Sköna tjej-andan att aldrig, någonsin bli sur.” För att få plats i en manlig domän krävs obrydd och undantagslös följsamhet.

David Finchers filmatisering av ”Gone girl” som nu går på biograferna använder Skön tjej-sekvensen effektivt. Den är förkortad och förenklad i en frenetisk voiceover, illustrerad av förbifladdrande bilder av kvinnor i förbipasserande bilar. Men en sak skaver i filmversionen: männen är frånvarande. I boken är Amys resonemang visserligen vansinnigt och dömande åt alla håll och kanter – men där finns också en strukturell kritik mot könsroller och den manliga blicken, en sorts förvrängd sociopatisk solidaritet. I Finchers version riktas Amys föraktfulla blick enbart mot de andra kvinnorna i bilarna, trots att dessa faktiskt verkar ha det ganska… kul. De kör snabbt, ser fria ut, i en bil sitter två tjejer tillsammans och skrattar. Utan män. David Haglund konstaterar i Slate: ”Den ytterst essentiella närvaron av män i Skön tjej-myten representeras, i Finchers version, inte visuellt.”

Skön tjej-sekvensen är en nyckelscen i boken för att den förklarar Amy Dunne och ger henne en relaterbar dimension – och den kokar också effektivt ned romanens hela tematik till ett par koncentrerade sidor: det privata skådespel vi alla sätter upp för varandra, inte minst i relationer. I boken är Amy en välbekant känsla, dragen till sin absoluta mordiska spets. Finchers tolkning av scenen distanserar å andra sidan Amy från tittar­en och gör henne till en renodlad psykopat. Gen­om att ta bort män ur ekvationen gör Fincher Amys förvridna ondska till hennes egen privata ensak. Hon blir lättare att hata, svårare att förstå.

Åsa Beckman skrev förra veckan en krönika i DN Kultur (12/10) om en hoppfull tendens, att ”yngre kvinnor har ett nytt förhållande till varandra: de ser varandra mindre som hot och konkurrenter”. Detta till skillnad från den ordning som länge varit rådande, där kvinnor för att få plats i en manlig sfär tvingas vara damen på täppan: det finns utrymme för ett undantag bland männen, men bara ett, och det måste vara jag. Åsa Beckman beskriver kvinnor hon mött, föregångare som brutit sig genom barriärer men som varit djupt elaka: ”Som om dessa på många sätt beundransvärda personer fått kämpa så hårt för att nå sina positioner att de på vägen hunnit bli rejält deformerade.”

Detta är också en träffsäker beskrivning av bokens Amy Dunne. Som Neo i ”The matrix” har slöjorna lyfts från hennes ögon och hon ser glasklart i slow motion det skådespel alla relationer och alla maktbalanser är. Den insikten ger henne förmågan att manipulera sin verklighet in i minsta detalj, som en allsmäktig gud eller en Machiavellisk furste, men förstör henne också på djupet. Detta är Skön tjej-monologens essens. Att se igenom spelet betyder inte att man kan vinna det, utan tvärtom att inse dess felkonstruktion och poänglöshet.

Mary… i ”Den där Mary”Film, 1998.

Mary… i ”Den där Mary”

Film, 1998. Regi: Bobby och Peter Farrelly

En av de mest perfekta sköna tjejerna i filmhistorien. Mary gillar öl (riktig öl, inte light!), sport, korv, och bryr sig inte nämnvärt om att gå omkring med en stor klump sperma i håret – det är bara kul ! Hon är naturligtvis också oerhört vacker (spelad av Cameron Diaz).

Donna… i ”That 70s show”

Tv-serie, 1998-2006

Donna (spelad av Laura Prepon) är sportig, smart, gillar inte smink men ser alltid fantastisk ut ändå, gillar flanell­skjortor och jeans men ser alltid fantastisk ut ändå, och är alltid chill. Hon är ingen perfekt skön tjej – hon har för mycket egen agenda – men har definitiva drag av cool.

Kate… i ”Drinking buddies”

Film, 2013. Regi: Joe Swanberg

En skön tjej jobbar naturligtvis på ett ölbryggeri. Olivia Wilde spelar Kate, en ölhävande och chosefri tjej som inte drar sig för att obrytt kasta av sig kläderna och nakenbada under en helgresa med manlige kollegan eller krascha avslappnat på en soffa efter en sen kväll.

Jamie… i ”Friends with benefits”

Film, 2011, regi: Will Gluck

I början av filmen är Jamie (Mila Kunis) den utimata sköna tjejen. Hon rekryterar en man till ett jobb, blir hans bästa kompis, festar med honom, och tycker att sex är bäst utan känslor. Så småningom blir hon dock kär, vilket komplicerar cool tjej-statusen. Men det hela slutar (spoilervarning!) lyckligt.

Rachel… i ”Forgetting Sarah Marshall”

Film, 2008, regi: Nicholas Stoller

Vad krävs det för att glömma den krävande och jobbiga Sarah Marshall? En skön tjej spelad av Mila Kunis (igen!), naturligtvis. Rachel accepterar den manliga huvudpersonen precis som han är, hon är soft och chill, förlåter honom när han hånglar runt, och gillar när han gör killiga saker såsom hoppa från höga klippor.