- Priset går till Martin Fröst.
Med juryledamoten Nina Perssons förlösande ord slänger sig en lycklig Martin Fröst bak i stolen samtidigt som fotoblixtarna och applåderna riktas mot honom, festens plötsliga epicentrum.
- Det är helt fantastiskt att bara bli nominerad, särskilt med så häftiga konstnärer som dessa, säger klarinettisten Martin Fröst i sitt spontana tacktal när han tar emot DN:s första Kulturpris i Bonniers konsthall.
Hans annars så säkra fingrar darrar i uppståndelsen.
- Om man far och flänger som jag gör förlorar man lätt fotfästet här hemma. Därför går det rakt in i hjärtat när man uppmärksammas så här på hemmaplan.
Martin Fröst befinner sig på resande och spelande fot ungefär tre hundra dagar om året. I söndags kom han hem från Dortmund och säger att han därför inte har hunnit tänka så mycket på prisutdelningen.
Martin Fröst är en rutinerad vinnare i många andra sammanhang. Priser, utmärkelser och andra framgångar har kantat hela 36-åringens redan långa karriär, men han säger diplomatiskt att det är omöjligt att jämföra de olika prisernas betydelse.
När han får höra att inte bara Kulturprisets jury förordat honom, utan också folket, brister han dock ut i ett "Åh jävlar!". Närmare fyrtio procent av cirka 10.000 webb- och sms-röster har tillfallit honom.
- Va?! Var det så mycket? Det var helt fantastiskt att höra. Ett stort tack till DN:s läsare, det blir jag extra glad för!
Inför folkets omröstning pläderade DN:s recensent Martin Nyström för Martin Fröst (21/4). Där tecknas bilden av en unik musiker som har ett minst sagt fysiskt spelsätt. Inåtvänd koncentration och utåtriktad energi.
En del heavy metal-artister pratar om att vara besatt av Satan, inom soulen säger de ofta att de är uppfyllda av Gud.
Vad får dig att gå i gång så på scenen?
- Att vara besatt är faktiskt en väldigt träffande beskrivning. Men jag är nog väldigt absorberad av musiken och uppfylld av nuet. Och för att behålla nuet krävs att man är besatt av det.
I den tidigare DN-intervjun med Malin Ullgren (17/4) sa Martin Fröst att han stod med ena foten i fiaskot och den andra i konstnärlig triumf. Vad menar du med det?
- Det handlar om mina nya projekt som jag laborerar med. Saker som är osäkra och inte hör till den traditionellt klassiska musiken. Det är en balansgång som handlar om att bryta ny mark.
När Martin Fröst beskriver sitt konstnärskap nämner han ofta balansgång, och han hyllas såväl av traditionalister som av dem som söker förnyelse.
Hur lyckas du?
- Jag är väldigt mycket både och. Den klassiska repertoaren gör jag mest. Men de få nya projekt jag gör varje år är ofta ambitiösa och de märks. Förhoppningsvis har de något av värde i sig.
Martin Frösts framtid fortsätter i samma stil som hittills, säger han. "80 procent klassisk musik och resten nya projekt med andra musiker och konstnärer."
Ständigt nya kontakter. Innan han försvinner i festens mingel skakar han hand med jazzblåsaren Magnus Lindgren som monterar ner sin och slagverkaren Robert Ikiz utrustning.
- Det vore kul att gör någonting ihop någon gång. Vi hörs.