Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Dags att dra en lans för konflikträdslan

Handsken är kastad. Men måste den plockas upp?
Handsken är kastad. Men måste den plockas upp? Illustration: Emma Hanquist

Ständigt betonas vikten av att TA KONFLIKTEN och RENSA LUFTEN. Men vad är det egentligen för fel på den gamla goda svenska konflikträdslan? undrar Kristofer Ahlström.

Han kliver in i bild med ett passerkort i ett band om halsen. Fingrarna nyper om en mikrofonfluga och han tittar in i kameran, lätt framåtlutad, och säger med huvudnickande emfas för varje ord: ”Dra åt helvete, din hora!”

Och jag tänker: Ja, det var väntat.

Händelsen i slutet av förra året, när Moderaternas digitala kommunikatör Delmon Haffo tilltalade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll på Youtube, hade ju föregåtts av en allt mer uppskruvad ton – på nätet, på sociala medier, i kommentarsfält, på debattsidor och i partiledardebatter.

Den hade föregåtts av en tid där man från alla politiska färger och flanker öppet kallade varandra för ”trafikolyckor”, ”ärkesopor”, ”bloggande rövhål”.

Den hade föregåtts av att Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson poserade på Facebook i olivgrön dunväst och keps i matchande nyanser jämte det hemsnickrade citatet ”When they go low, we kick them in the balls”.

Orden om att sparka meningsmotståndare på pungen var Nilssons egna, men var också en parafras på det demokratiska partiets slogan under presidentvalskampanjen i USA. När meningsmotståndarna sänker nivån ska man kontra genom att höja sin egen.

Nilssons ord blev i stället emblematiska för trolltider och Trumpism: låg nivå skulle motattackeras med en ännu lägre, helst någonstans i testikelhöjd.

Den tiden är fortfarande nu. Hatet trendar på Twitter.

Och jag undrar: vad hände med den gamla goda svenska konflikträdslan? Med konsensussökandet? Med de kringgående manövrarna runt varje stridshärd som så länge varit ett svenskhetens signum, som gav oss Saltsjöbadsandan, som gav oss så många diplomatiska världsstjärnor, från Hammarskjöld och Schori, till Blix och Eliasson? Som gjorde svenskar till självklara val som medlare i Mellanösternkonflikten och Balkankriget?

Konflikträdsla ses rent allmänt som någonting negativt, det finns ett hyllande och romantiserande av att TA KONFLIKTEN, att det är ärligare, modigare, ”rensar luften”. Livsstilsmagasinen säger så, psykologerna och relationsexperterna säger så, alla beskriver Konflikten som någonting uppbyggligt, oavsett om det gäller att Rädda Din Relation, eller för att Bli Framgångsrik På Jobbet.

Men är det inte också så att strider föder strider, tills det byggts upp en konstant vendetta? När ribban för konflikt väl har sänkts ökar risken för nya konflikter. Eller som en god vän till mig uttryckte det: om man hela tiden rensar luften blir det till slut ganska kallt i rummet.

Jag är själv fasansfullt konflikträdd, så till den grad att jag gick i terapi för det. Jag minns den lilla mottagningen insvept i vaniljarom från doftljus, i fåtöljen jämte min fanns ett kramdjur att krama, jag satt där och tänkte och tänkte. Terapeuten satt mittemot, han hade generöst nedknäppt bowlingskjorta och en guldkedja vilande i det ulliga, gråsprängda brösthåret. Jag minns hans in- och utandningar genom näsborrarna i väntan på att jag skulle känna efter och säga något.

Jag grävde och grävde. Problemet var att jag inte alltid såg rädslan som ett problem. Var den något som verkligen behövde botas? Mina milshöga trösklar till aggressionen kanske fanns där av en anledning? Men i all min följsamhet, och under terapeutens halvslutna blick – stor fasa: jag höll på att tråka ut honom! – kände jag mig ändå manad att säga något.

Visst, medgav jag, konflikter tär rent fysiskt på mig. Jag blir helt utmattad, ibland bara av tanken på en stundande konflikt. MEN, fortsatte jag, det gör också att jag alltid väljer strider med omsorg. Tar ställning för det som verkligen betyder något för mig och lämnar det mesta av resten för vinden. Det är rätt behagligt att inte behöva bilda åsikt om allt, att inte söka motsats till allt. Jag är inte djävulens advokat så ofta som jag är åhörare i helvetet, om liknelsen tillåts.

Så konflikträdda människor är känsligare. Konflikträdda människor kan utveckla en seismografisk förmåga att känna av stämningar, att förutse när sociala skalv och utbrott är att vänta. Jag hade en gång, på en annan arbetsplats, en kollega vars extrema ömtålighet hade gett honom ett sjätte sinne för konflikter. Så snart de närmade sig försvann han, gick upp i rök, även när schismen inte ens handlade om honom. Men när han dök upp igen kunde han i detalj redogöra för exakt vad som hade hänt, vilka intriger och motsättningar som hade rört sig under ytan och varför de exploderat. Utan att ens ha varit på plats.

Det var en emotionell förståelse och intuition som gränsade till att vara synsk, och som jag tänkte att det fanns mycket att lära av. Just nu känns det som att hela världen skulle må bättre av den insiktsfulla besinningen, och av att vara så vaksam på andras känslor.

Författaren Ali Smiths nya roman ”Autumn” handlar om det, den utspelar sig i sprickan som kluvit Storbritannien efter Brexit, i ett land som blivit politiskt polariserat: ”Över hela landet kände folk att de hade vunnit. Över hela landet kände folk att de hade förlorat.”

När jag gick i terapi för konflikträdsla tänkte jag att det var bra att träna mig i konflikt. Jag började hoppas på att få uppfylla den hemliga fantasin om att kasta en tallrik i väggen, eller åtminstone slå hårt i en dörr. 

Men framför allt skildrar hon hur svårt det har blivit att samtala och möta laget på andra sidan helvetesgapet, och hur yttrandefrihet legitimerat hatspråk: ”Det är som om demokratin har blivit en flaska man kan slå sönder och göra skada med. Det är en tid när människor säger saker till varandra, men utan att något av det någonsin blir till dialog. Det är slutet för all dialog.”

Kanske förklarar den politiska polariseringen varför britterna plötsligt fått ett så stort intresse för det svenska gråzonstillståndet ”lagom”. I Vogue (5/1) ser man ”lagom” som lynnet som krävs för att hålla ihop Storbritannien efter en söndrande identitetskris, och man gör den nötta observationen att till och med svensk mjölk finns i kompromissform, den 1,5-procentiga mellanmjölken.

Under vår tvåhundraåriga historia av fred har metoden inskärpts i den svenska modellen. Titta på hanteringen av monarkin: ett kungahus ligger med sin blotta existens i uppenbar konflikt med ett demokratiskt samhälle, men kungligheterna existerar ändå jämte staten. Titta på svenska statskyrkan där man lyckats kompromissa om guds inflytande i våra liv. Titta på hur socialdemokratin kunnat demonstrera för socialismen, fika med familjen Wallenberg och administrera statsapparaten – samtidigt.

Vi har lärt oss stå med ett ben i varje läger snarare än att sätta ner foten. Och det har gjort oss till en mjuk supermakt.

I noirthrillern ”Den tredje mannen” (1949) finns en berömd scen där Orson Welles karaktär Harry Lime håller ett anförande om att konflikter föder stor konst. Att Italiens blodiga historia skapat konstnärer som Michelangelo, Leonardo da Vinci, hela renässansen. ”I Schweiz hade de däremot demokrati i 500 år och vad lyckades de skapa? Gökuret.”

Hade filmen spelats in några decennier senare skulle ett helt annat facit ha funnits till hands. De svenska rekordåren på 50- och 60-talen sägs bero på att vi stod utanför världskrigen och därför inte tvingades kämpa oss upp ur någon ekonomisk krater. Men vi har, trots Harry Limes teori, ändå skapat verk med stor internationell genomslagskraft, vi har haft popkulturell betydelse och påverkan, teknologiska framgångar, och så vidare.

Neutralitet eller konflikträdsla, oavsett vad man kallar det så har det varit till vårt gagn vad gäller soft power, kosmopolitisk trovärdighet.

Vad jag för egen del kom fram till där i terapifåtöljen och vaniljdoften var: på ett rent personligt och lokalt plan, på den lilla yta av livet som omger mig, fanns flera anledningar att ta konflikträdslan i försvar.

Det handlar om empati.

Det funkar så här: min hjärnas underrättelsetjänst identifierar och samlar klungvis med data om människor i min närhet, noterar deras styrkor och skavanker, i mina olika balkar och celler och lober lagras de. Det är något som sker helt omedvetet, och det är inget jag är särskilt stolt över, snarare känns det djuriskt, förmodligen är det en evolutionärt nedärvd förmåga för att kunna kontrollera min plats i flocken. Men när jag väl står där i en konflikt med någon, när det gått så långt att jag blivit varm i ansiktet och rösten nästan spricker – då tar det tvärstopp. Medvetandet blir spegelblankt, inte en tanke tränger upp till ytan, överjaget håller allting nere.

Det kan få märkliga effekter. Det kan ses som en maktdemonstration att sitta tyst och stilla och ta in, i stället för att agera ut.

Men det handlar inte bara om min ängslan för att göra någon ilsken, det handlar för mig lika mycket om att inte göra någon ledsen. Jag tänker på en scen i Adrian Tomines fantastiska serieroman ”Shortcomings” (2007) där huvudpersonens flickvän gör slut med honom, men han vägrar gå med på det. Han pressar henne på anledningar, tills flickvännen slutligen svarar: ”Jag skulle kunna vara brutalt uppriktig mot dig, men jag tänker hålla tillbaka, för jag är inte säker på att du någonsin skulle kunna återhämta dig från det.”

Så resonerar även jag. De konflikter som verkligen betyder något, de jag mest drar mig för, har jag med människorna som betyder något för mig. Och dem vill jag inte såra, vill inte i stridens hetta råka säga något av det ondsinta som ligger och ruvar under medvetandet – eftersom jag kan identifiera mig med den sårade, minns alla gånger jag själv sårats. Det finns gamla ord som aldrig har slutat eka i skallen.

Därför kände jag även igen mig i Karl Ove Knausgårds senaste roman ”Om våren”, där han skriver om svårigheten att bli arg på andra: ”Inte heller rikta aggressionen utåt istället för inåt kunde jag, det var omöjligt att rikta det tänkta vapnet mot någon annan än mig själv.”

Oavsett om man duckar för konflikter av rädsla för att göra andra ledsna, eller av rädsla för att de ska bli arga på en, så beror det på samma grundängslan, den för att bli övergiven. En människa utan konflikträdsla är alltså inte orolig för att såra andra, och bryr sig inte om mänsklig anknytning, och jag säger inte att det är psykopatiskt, men jag låter ändå ordet stå här: psykopatiskt.

Foto: Emma Hanquist

Däremot – en människa som vill berätta för mig om den hon är, den vill jag lyssna på. Den vill jag hitta beröringspunkter med. Jag befinner mig till exempel på ideologiska ljusår ifrån en genomsnittlig Trumpanhängare men i ett amerikanskt radioprogram pratade en av dem om ängslan. Han sa: den frustration och uppgivenhet som demokraterna känner just nu, att allt går åt helvete för dem, och för landet, samma känsla hade han levt med i åtta år under Obamastyret. Att höra det fick mig kanske inte att svänga i åsikt, men det fick mig att förstå, rent känslomässigt, varför han tänkte som han gjorde. De flesta känslor är i någon mån allmänmänskliga.

Har ni hört talas om Antoinette Tuff? Googla gärna henne. I augusti 2013 satt hon på lärarexpeditionen i en skola i Atlanta när en 20-årig man rusade in, redo för massaker, beväpnad med en AK47:a och 500 patroner av kalibern 7,62 mm. Men Tuff fick honom att ge upp. Hon fick honom att lyssna, utan att en enda person skadades, genom att helt enkelt prata med honom om deras gemensamma erfarenheter av sorg och uppgivenhet. Igen: de flesta känslor är i någon mån allmänmänskliga.

Det har sagts mycket om hur det icke-empatiska näthatet bygger på att vi, till skillnad från i exemplet med Antoinette Tuff, inte möter våra meningsmotståndare ansikte mot ansikte. Den litauiske filosofen Emmanuel Lévinas skrev redan på 60-talet om vikten av att se ansiktet hos den andre för att förstå de etiska konsekvenserna våra ord får. Det är därför lite intressant att anonymt näthat alltid handlar om hataren som den anonyme – när även mottagaren anonymiseras, blir ansiktslös, blir måltavla i stället för människa.

Vill man vara generös kan man se sociala medier som gigantiska laboratorier där vi kan observera mänskligt beteende. Vad händer när en filterbubblas obrutna konsensus krockar med en annan filterbubblas helt annorlunda konsensus? Svar: en polarisering som vi historiskt sett inte är vana vid i svenska samhället.

När jag gick i terapi för konflikträdsla tänkte jag att det var bra att träna mig i konflikt. Jag gav mig själv hemläxa: åt helvete med själs- och husfriden! Nu skulle åratal av eftertänksam tystnad överkompenseras med aggressivt utagerande!

Kognitiv beteendeterapi är väldigt resultatinriktad, ett känslolivets boot camp, och som del av min träningsregim började jag iscensätta tvister för att skaffa mig hårdare hud. Jag skapade bråk ur tomma intet. Minsta småsak blåste jag upp: garderobsdörrar som inte var stängda? Kläder på golvet? Någon som missförstod vad jag sa? Jag blev rasande! Min aggressionstermostat låg hela tiden och darrade med visaren på gränsen till fullständig apokalyps. Jag började hoppas på att få uppfylla den hemliga fantasin om att kasta en tallrik i väggen, eller åtminstone slå hårt i en dörr.

Vill man vara generös kan man se sociala medier som gigantiska laboratorier där vi kan observera mänskligt beteende. 

På ett sätt var det rätt skönt, ilskan motverkade passiviteten – för en människa är krig en enklare lösning än fred, åtminstone mindre jobbigt än att tvingas omvärdera hela sitt åsiktssystem. Nyligen läste jag om sanfolket, en 20 000 år gammal folkstam och del av ursprungsbefolkningen i södra Afrika. De jagar med giftspetsade pilar på stäpper och slätter. Så när det börjar dra ihop sig till konflikt inom sanstammen är första steget att gömma undan byns alla giftpilar i vildmarken. Inget bråk ska kunna ta den enkla, krigiska utvägen. Sedan sätter man sig i en cirkel och diskuterar i timmar tills den bästa kompromissen är nådd.

I vilket fall: nu i efterhand, när jag kan se det fåniga i mitt planerade krigshetsande, ser jag hur hela samhället beter sig likadant. Avsiktliga missförstånd, skelögda synsätt, aggressiv ton, konflikter från noll till hundra på ingen tid alls. Twitterflödet rakt ner i en tryckkokare där spänningarna får hettas till kokpunkten.

Poeten och kulturskribenten Malte Persson ser samma tecken (Expressen 10/2) när han skriver: ”Att framstå som hård har blivit viktigare än att framstå som god”, rädslan för att vara godhetssignalerande – att uttrycka sympati med andras lidande – har i en auktoritetsbesatt tid förbytts mot hårdhetssignalering: ”Snarare än att argumentera handlar det om att signalera, posera och markera hur tuff man är”, skriver han.

När världens ögon nu fixerats på USA och det nationella sociala trauma som råder där kan det vara nyttigt att backa drygt 150 år. Då gavs Arthur Martines ”Martine’s handbook of etiquette” (1866) ut i Amerika, en manual i etikett och sociala koder. I den ges eminenta råd till hur man bör skära upp kött och hur man ska bete sig på bal, men även följande råd för att hantera konflikter: ”Låt ditt mål vara att komma åt sanningen snarare än att besegra din motståndare. På så vis känner du inte besvikelse över att ha förlorat ett bråk, utan har istället vunnit en upptäckt.”

Boken säger något om tiden när den kom ut, året efter amerikanska inbördeskriget. Alltså en tid när ett kluvet land behövde fogas samman och en gemensam uppförandekod slås fast – ett slags mänsklighetens minimikrav – för att undvika ytterligare en konflikt.

Nu när vi ser en liknande spricka löpa genom den europeiska kontinenten, och den amerikanska, och när den president som i sitt vinnartal pratade om att heal the great divide i själva verket bara har spätt på motsättningarna, väcks nog skräcken hos många för ännu ett oundvikligt krig.

Kanske är det bara konflikträdslan som då kan rädda oss. Eftertänksamhet före, hellre än efter.

Illustration i text: Emma Hanquist