Vi träffas i Peter Dalles femrummare med bastu på Kungsholmen i Stockholm. Han har just kommit hem från Svalbard, där han regisserat sin första thriller: ”En fiende att dö för”.
Det ligger en stor machete på hatthyllan, när Peter öppnar dörren till sin lägenhet. ”I fall att någon skulle försöka bryta sig in”, förklarar han när vi går in i vardagsrummet. Där står en gammal tjock-tv, och fyra gitarrer hänger på väggen. Tonårsdottern (som han har med skådespelaren Gunnel Fred) sover i rummet intill. Peter Dalle kliver barfota ut i förmiddagssolen på balkongen med utsikt över Kronobergsparken.
Kvällen innan har jag lyssnat på hans ”Sommarprogram” från 2002. I det framstår Peter som en stor samhällskritiker när han raljerar över bankväsende, girighet och människans tillkortakommanden. Jag frågar om han fortfarande känner sig lika frustrerad över sin samtid.
– Jo, tyvärr är det medelmåttorna som styr. Okunskapen ökar i samhället och de visionära människorna blir färre. Det är ett faktum som bara blir allt mer frustrerande ju äldre jag blir. I min bransch märks det tydligast på Filminstitutet där helt obegåvade människor sitter och bedömer mitt arbete. Därför har min nya film producerats utomlands.
”En fiende att dö för”, som har planerad biopremiär i början av 2012, utspelar sig under en internationell forskningsexpedition till Svalbard strax innan andra världskriget bryter ut. Peter Dalle har fått filmstöd från Tyskland och rollsatt med internationella skådespelare. Ett stort steg från de svenska komedier han har blivit känd för.
Redan förra året kunde man se Peter Dalle själv spela en betydligt mer allvarsam roll än vanligt, som knarksmugglaren Gösta i hyllade biofilmen ”Himlen är oskyldigt blå”. I vintras spelade han också en roll i SVT:s filmatisering av den mörka thrillern ”Odjuret” som dyker upp i rutan senare i år.
Är det en medveten svängning mot det mer allvarsamma?
– Visst drar jag mig mer ditåt, men för mig är det ingen skillnad. I höst sätter vi upp revyn ”Zpanska flugan” i Stockholm och för mig finns där samma panik som i ett drama, även om det blir komiskt. Det är svårt att dra gränser mellan vad som är roligt och vad som är hemskt. I ”En fiende att dö för” är en av karaktärerna en riktig psykopat och jag har aldrig skrattat så mycket som när hans vansinne kom fram. Humor är att ha sinne för proportioner, det är alltid roligt när någon blir arg på fel saker.
Men thriller är ändå en ny genre för dig, varför väntade du så länge?
– Jag hamnade i humorfacket som ung, framför allt som en rolig regissör och sen var det bara så. Och jag har ju en fallenhet för humor. Men visst är det tråkigt om någon bara tror att jag är rolig. Jag gillar fortfarande att göra komedi, men också annat.
Att Peters manusförfattande skulle kunna fungera som en egen maktfaktor i samhället håller han inte med om. Som ung var han en visionär, aktiv i vänsterrörelsen. Men den ideologin var för svartvit för hans smak och i stället började han forma sina egna tankar och åsikter. I dag säger han sig ha tappat hoppet om mänskligheten.
– Förr trodde och hoppades jag att min satir kunde påverka och förändra, men nu tror jag bara att jag berättar för att jag inte kan låta bli. Jag har inga goda avsikter att yvas över, säger han.
Bakom sina solglasögon blickar Peter Dalle ut över parken och häller upp ett glas äppeljuice innan han utvecklar sin uppgivenhet.
– Det är klart att det ingår i mitt yrke, att titta på från sidan om. Men framför allt kan jag inte se något hopp. De som säljer olja kommer pumpa tills sista litern är slut, och fiskare fiska till sista fisken är död. Det finns ett sopberg stort som Texas som driver runt i Stilla havet …
– Jag är uppfostrad med idén om att vi kan förändra världen, att vi i rika Sverige borde hjälpa fattiga och behövande. Men var går gränsen, ska vi ta hälften av Peters lön eller 75 procent? Två miljarder människor lever på två dollar om dagen, klart att det är ohållbart. Det är en pistol riktad mot de rika. Till slut kommer dessa människor ta vad de vill ha. Men jag tror inte USA kommer att lämna ifrån sig något, eller att vi i Sverige gör det. Så om det är upp till individer, vad är vi då beredda att lämna ifrån oss? Jag är i alla fall inte den rättvisa människa jag önskar att jag vore.
Är du lycklig?
– Nej, det är jag inte och det är mitt stora tillkortakommande. Jag ser det som en del av det här kverulantiska missnöjet som jag har i mig, som är en sorts kreativ kraft. Jag har så svårt att vara till freds med saker, jag jagar nytt i stället.
Känner du inte ens stunder av lycka?
– Jo, jag kan känna en frid med människor jag tycker om, eller ute till havs. Jag trivs allra bäst i vattnet, jag har dykt mycket i mitt liv. När jag mådde dåligt under åren på scenskolan kunde jag åka ut i skärgården och dyka ned 30 meter och bara ligga där på botten.
Peter Dalle hymlar inte med sin bitterhet men minns ett optimistiskt citat av Hasse & Tage, när han ska svara på frågan om hur han hanterar bitterheten.
– ”Man ska inte öka världens sorger.” Så får man tänka och göra något man tror är bra. Vilket är det enda man kan göra. En film eller pjäs kan inte förändra någonting, men den kanske kan få folk att må bra. Jag fick frågan en gång om vad en bra teaterföreställning är och svarade att det är då publiken reser sig i slutet och tänker ”det är inte mig det är fel på, jag är inte ensam, jag är inte knäpp”.
Sedan sitt stora genombrott med SVT:s humorserie ”Lorry” 1989, tillsammans med bland andra Johan Ulveson, Suzanne Reuter och Claes Månsson, har Peter Dalle hållit en låg profil i media, undvikit kändisfester och till och med isolerat sig hemma i perioder. Peter kallar sig själv för en blyg person som också tror att det är direkt farligt att befinna sig ute på Stockholms gator om kvällarna. När började han gömma sig från offentlighetens ljus?
– Redan innan ”Lorry” var jag med i tv-serien ”Goda grannar” där jag spelade ett svin. Då hände det vid tre tillfällen att kvinnor lappade till mig mitt på dagen ute på gatan. Det blev så läskigt att jag började gå med solglasögon, hatt och kapuschong så fort jag behövde ta mig ut.
Hur kan blygheten arta sig i vardagen?
– Jag går inte ut på kvällarna. Men blyghet är en underskattad egenskap som jag trivs med.
Dotterns gråsvarta dvärgpudel Nosi kommer ut på balkongen. ”Ett gott skrivsällskap”, säger Peter och lyfter upp henne. Han blottar ett blått gummiband på höger handled. Med sina magneter sägs det stärka balansen, förklarar Peter.
Han vet inte om det är på riktigt eller placebo, men upplever att handledsbandet hjälper mot blodtrycket också. Förra året fick han högt blodtryck och tog medicin för det. Senaste veckorna har Peter i stället svimmat av för lågt blodtryck. Han säger att det var skrämmande.
– Jag har nog alltid tänkt på döden. Så länge den är abstrakt är jag inte rädd. Men när jag kände att hjärtat rusade iväg, då blev jag orolig. Men jag är mer orolig över att vara gammal, att det blir för sent att skaffa ett barn till. Mamma dog för två år sedan och min 83-åriga pappa känner av kroppens åldrande. Att se gamla som är dåliga är jobbigt.
Peter fyller på juiceglaset och funderar en stund.
– Jag såg en dokumentär om forskning i omvänt åldrande. En amerikansk oljemagnat i 75-årsåldern hade satsat en massa pengar i det där för att han ville bli 30 år igen. Så reportern frågade vad mannen skulle göra om han fick leva om sitt liv. Mannen svarade: ”precis samma sak”. Han skulle borra olja och knulla tjejer, som han gjort innan. Hur fantasilös kan man bli? Jag hade haft mer förståelse om han hade sagt att han skulle bli fiskare eller lära sig spela piano.
Du då, vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv?
– Ta mig själv på större allvar, försvarat mig mer som ung och inte ha varit så rädd för att inte bli omtyckt. Men samtidigt, jag är ju lämpad för teatern, det hade varit dumt om jag då skulle försöka bli hockeyspelare i stället.
Peter lever sedan länge ensam varannan vecka och med dottern varannan. Att försöka gifta sig har varit hans ”livs största projekt”. Han kallar sig själv för en obotlig romantiker och skulle aldrig våga riva drömmen om tvåsamhet, även om det stundvis har varit en ”brottsligt naiv dröm”.
– Jag har haft en tro på att ett förhållande ska förändra mig. Är det något jag ångrar är det förälskelser. Så mycket tid jag lagt ned på kvinnor och så mycket ont det har skapat. Det har präglat mitt jobb. Jag hade nog inte skrivit en rad om det inte vore för kvinnor. Det är ju trevligt om det finns män som tycker att jag är bra men det är kvinnor jag vill imponera på, det är dem jag vill höra skratta.
Hur stor del av ditt liv utgör jakten på en partner i dag?
– Haha, jag är så förskräckligt gammal nu, men det har varit den största drivkraften i mitt liv. Det andra är inte så mycket att stå efter. En film hit eller dit, hur annorlunda kan livet bli? Man kan väl kalla det ett nederlag, att jag inte lyckats med tvåsamheten, men jag har vant mig och tar livet i korta bitar. Fram till lunch. Och sen nya tag.
Du saknar hopp för mänskligheten, är du mer hoppfull inför döden?
– Nej, det kan jag inte påstå, jag är inte religiös. Det går inte att göra sig en föreställning om hur ett liv efter detta skulle se ut, så det är ingen idé att försöka. Så länge man tror att man ska hamna i ett paradis med en massa nakna, vackra kvinnor och god mat kommer man bara bli besviken.
Är det din bild av paradiset?
– Jo, kanske, men då tänker jag ju på en drömtillvaro i livet. Finns det ett liv efter detta så existerar nog inte samma referensramar då. Så det är inte värt att grubbla över, man kan ändå inte göra något åt det.
När är livet mest kul?
– Livet är en besvärlig tid, men vi måste alla igenom det. Det enda som gör livet värt att leva är andra människor, och att göra deras liv värda att leva. Jag tror människan vill göra gott, vilket är vackert med tanke på all ondska och elände som finns. Ville vi inte gott skulle livet vara komplett meningslöst. Nu är det bara lite meningslöst.