Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Daniel Poohl: Man släcker inte en eld med bensin

Jimmie Åkesson, partiledare, på Sverigedemokraternas valvaka 2010. Nu en bricka i ett politiskt spel?
Jimmie Åkesson, partiledare, på Sverigedemokraternas valvaka 2010. Nu en bricka i ett politiskt spel? Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Inget parti får så mycket gratis som Sverigedemokraterna. Oppositionens svar på statsministerns utspel om flyktingmottagningen var talande. SD används snarare som bricka i ett politiskt spel mellan blocken än bemöts på allvar, skriver Expo:s chefredaktör Daniel Poohl.

Det har kallats en Game changer och valets x-faktor. När Fredrik Reinfeldt under sitt sommartal på Norrmalmstorg förra veckan vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan ändrades i ett slag villkoren för valrörelsen. Reinfeldts utspel är unikt. Ingen europeisk politisk ledare har i samma slag avfärdat en växande extremhöger, stått upp för en human flyktingpolitik och samtidigt understrukit dess pris. Inte undra på att reaktionerna är starka. Han har förstås hyllats i de egna leden men också mött kritik från flera vänsterröster. Reinfeldt vädjar till svenska folket att öppna sina hjärtan, men hur ser det ut på partiets egen bakgård?

Kritiker har påpekat att flera moderatstyrda kommuner tillhör de som tar emot minst andel flyktingar i landet; att Reinfeldt säger att han hatar rasismen, men låter Tobias Billström sitta kvar som migrationsminister trots dennes tal om blonda och blåögda flyktinggömmare. Under samma period har justitieministern försvarat Reva-kontrollerna i Stockholms tunnelbana.

Det är en högst befogad moteld. Men den största delen av kritiken har inte handlat om det. Den har hävdat att Reinfeldt mer eller mindre medvetet gynnar Sverigedemokraterna. Genom att så tydligt koppla invandring till kostnader så spelar han SD i händerna. Och det är klart att han gör det. Men hur mycket SD gynnas av det, påverkas även av medierapporteringens utformning och utspel från Reinfeldts politiska motståndare. Sverige går nu in i en period där vi kommer att se den troligtvis största flykting­invandringen i landets historia. Delar av världen brinner. Och vi har ett ansvar att öppna dörren för de människor som flyr fasorna. Det är i slutändan en fråga om värdighet, inför de som knackar på dörren och inför oss själva.

Men migrationspolitiken är inte bara en fråga om värdighet och livsviktiga principer. Den är precis som alla andra politikområden insnärjd i en rad olika politiska konfliktlinjer.

Det rimliga vänstersvaret borde vara att vrida frågan ur händerna på SD, att flytta den till höger-vänster skalan. Där finns också vänsterns chans att slå mot regeringen med sin egen politik. Hur ska vi se till att fler kommuner ger plats åt flyktingar? Hur skapas fler bostäder på kort tid? Ska privata anordnare av flyktingboenden få ta ut vinst?

I stället har Reinfeldt anklagats för att gynna SD. Men att stå utan ett real­politiskt svar och ropa om Jimmie Åkesson är som att släcka bränder med bensin. Att säga att det gynnar SD, gör just det. Det finns inget annat parti som får så mycket gratis som Sverige­demokraterna. SD:s varumärke byggs inte av sluga strateger på partiets kansli, utan av medier och politiska motståndare som gör dem till den självklara motpolen i frågor som kan knytas till migration och integration.

När Feministiskt initiativ mobiliserade inför EU-valet för att göra upp med rasistiska och patriarkala strukturer blir huvudfienden Sverigede­mokraterna, ett parti utanför den direkta makten.

När Miljöpartiet ska profilera sig som ett invandringsvänligt parti görs Sverigedemokraterna till huvudmotståndare. Inte det EU som bygger de murar man vill riva ner.

När veckomagasinet Fokus i sitt senaste nummer skulle förklara Reinfeldts strategi och valrörelsens dramaturgiska vändpunkt är det Jimmie Åkesson som får pryda omslaget. Mer talande än så kan det knappast bli.

För det är inte invandringen som är x-faktorn. Det är konfliktlinjen. Sverige har polariserats i frågor som kan kopplas till rasism, identitetspolitik, integration och asylpolitik. Det är ett spel som ibland handlar mer om positionering än om faktisk politik.

I detta politiska spel blir Jimmie Åkesson Svarte Petter. Han tycks omöjlig att ignorera, men ingen vill ha honom i sitt knä. Reinfeldt har väckt denna konfliktdimension till liv. Och då klarar inte hans politiska motståndare av att möta utspelet utan att föra in SD i leken. Och medierna går i spinn. För att det är nytt, för att det kittlar och för att SD med sin sprängkraft säljer. Spelet har blivit viktigare än politiken. Därför pratar vi om Game changers, när vi i själva verket behöver ett Game Over. För väljarna står kvar med frågor utan svar. Reinfeldt vill rusta oss inför en prövning. Men blir det några extra resurser till skolan? Hur kommer regeringen se till att alla kommuner tar ansvar? Vad exakt vill han göra? Och vad vill oppositionen? Hur ser lösningarna ut till den politiska utmaning som flyktinginvandringen faktiskt utgör?

Och till slut Sverigedemokraterna. Regeringsalternativen kastar dem emellan sig. Åkesson får kommentera Reinfeldts utspel. Hur han exakt har tänkt sig att minska invandringen har vi inte fått veta förrän i förra veckan. Sverigedemokraterna ska göra det svårare för anhöriga att komma hit och så ska Sverige börja leva upp till Dublinkonventionen. Men nu har det visat sig att SD, enligt Migrationsverket, inte förstår hur systemet funkar. Deras lösning håller inte.

Varför ingen har ställt frågan tidigare är en gåta. Kanske för att SD är mer intressanta som en bricka i ett politiskt spel, än som ett parti som, likt alla andra partier, faktiskt vill något med det här landet.