Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Därför är medlemskap i Nato en existentiell fråga

Foto: GEORGES GOBET

Krisen i Ukraina aktualiserar debatten om Sveriges förhållande till omvärlden: Ska vi stå utanför eller solidariskt bistå omvärlden? Frågan om svenskt medlemskap i Nato bör i slutändan bli föremål för folkomröstning, skriver Hans Hederberg.

En stor, existentiell fråga är på väg att återigen växa sig stark: ska vi i Sverige, som medborgare och nation, vara beredda att militärt strida och dö i solidaritet med and­ra, eller ska vi försöka klara oss själva och hålla oss utanför? Decennium efter decennium har vi följt den senare linjen. Men det har inte saknats inflytelserika politiker, publicister, militärer och kungligheter som ivrat för att vi skulle överge den alliansfria politiken och vara beredda att sända våra soldater att strida för grannländers sak eller för så kallade högre ideologiska värden. 1863: för Danmark mot Preussen. 1915: för Tyskland mot Ryssland. 1939: för Finland mot Sovjet. 1949, när Nato bildades, fanns en minoritet med Herbert Tingsten i spetsen som argumenterade för att Sverige skulle gå med.

Under senare år har nytillkomna kritiker lånat eld från sina föregångare: Sveriges politik har framställts som feg, vi var antinazister men lät andra länders soldater bekämpa Nazi-Tyskland, vi var antikommunister men lät västmakterna stå för det tunga försvaret mot Sovjetimperiet. Vi var fripassagerare, cyniska, osolidariska.

Det ligger något i det. Alla svenska regeringar efter demokratins genombrott har haft som högsta mål att försöka skydda sina medborgare mot kriget; hos oss har det inte funnits kvar så mycket av soldatkult och dödsföraktande heroism.

Men hur är det egentligen? Måste vi inte se Sveriges agerande i ett lite större internationellt sammanhang? Finns det inte ett element av utrikespolitisk försiktighet, egenintresse, hos alla de stater som till skillnad mot diktaturer inte kan inbilla sig att de äger sina medborgares liv? Låt oss se på Storbritannien och USA, de båda stater som skildras som bålverk för demokratin, i motsats till Sverige alltid beredda till en solidarisk utrikespolitik.

Flera generationer gymnasister har läst Jacobson & Söderlunds ”Allmän historia”. Där beskrivs hur Tyskland i augusti 1939 krävde att Polen skulle lämna ifrån sig Danzig och en korridor mellan länderna. Polen vägrade. ”På morgonen den 1 september bröto de redan marschberedda tyska trupperna in i Polen. Två dagar senare infriade England och Frankrike sina löften till detta land genom att förklara Tyskland krig. Det andra världskriget hade utbrutit.” Många – inklusive jag själv – har av de ledande läroboksförfattarna bibringats uppfattningen att England/Storbritannien snabbt och med full kraft engagerade sig för Polen och andra länder som hotades eller blev överfallna. ”Infriade sina löften.” I mars 1939 hade den brittiska regeringen lovat Polen att ”genast ge dem allt stöd som stod i deras makt” ifall landets självständighet hotades. Den bröt sitt löfte när läget blev akut; inga soldater sattes in.

När Norge, som inte fått eller begärt några förhandslöften, invaderades den 9 april 1940, landsatte britterna trupper men alltför sent och alltför svagt för att kunna hindra att nazisterna ockuperade landet.

Även när en gammal partner som Frankrike angreps, blev Storbritanniens insats begränsad. Det var först när Tyskland sommaren 1940 inledde ”The battle of Britain”, bombattackerna, som Storbritannien helt och fullt gick in i – tvingades in i – kriget.

Så USA. De stod utanför kriget fram till Japans attack mot Pearl Harbor i december 1941 och den nästan samtidiga tyska krigsförklaringen. Många, inom och utom landet, hade agiterat för att USA av solidaritet skulle träda in i kriget. Men det var tvånget att skydda den egna nationen, egenintresset, som drev fram beslutet och gjorde USA krig­förande i allians med britter och ryssar.

När Nato bildades 1949 var USA den tunga kraften och syftet uppenbart: Sovjetryssland, med världsherravälde som mål, skulle avskräckas från alla försök till expansion. De relativt bräckliga staterna längs Atlantkusten var tacksamma för att få ett löfte om att ingå i en sådan pakt. Men för USA handlade det inte främst om solidaritet (även om det fanns sådana inslag). Herbert Tingsten kommenterade i en ledare i DN: ”Att Amerika lämnade detta löfte [...] berodde utan tvivel väsentligen på realpolitiska skäl. En erövring av Västeuropa skulle i så hög grad stärka Rysslands materiella och militära resurser att Amerikas säkerhet blev starkt hotad. USA skulle försvaras vid Kölen, Elbe eller Alperna” (2/4 1958).

Sverige hade stått utanför världs­kriget och hade råd med starkt försvar. Vi skulle vara så starka att vi inte kände behov av att gå in i någon solidaritetspakt. (Fast det ska nämnas att vi, främst på underrättelsesidan, kom att samarbeta med Väst.) De flesta svenskar – inklusive flertalet initierade – trodde att risken var liten att vi skulle bli utsatta för ett isolerat angrepp från Sovjetryssland. Snarare var det ett storkrig som vi riskerade att bli indragna i. Vår militära doktrin blev: ”Att angripa oss ska kosta mer än det smakar”.

Men många som arbetade för svensk Natoanslutning, Tingsten exempelvis, såg risken som överhängande att Sovjet­ryssland i en bit-för-bit-taktik siktade på att erövra Sverige, och då var det svenska försvaret otillräckligt för att kunna avskräcka eller framgångsrikt slå tillbaka. En svensk Natoanslutning var militärt självklar, förutom att den skänkte moralisk-ideologisk tillfredsställelse. (Tingsten har medgett att han kom att överbetona riskerna för ett isolerat angrepp mot Sverige och därmed argumenten för allians.)

Nu ett kvartssekel senare – efter en händelsekedja av sammanbrott för Sovjetblocket, nedskärningar i vårt försvar, 11 september, skapandet av svenska styrkor som på främmande mark ska bekämpa terrorister, den nybrutala ryska politiken med hot mot Ukraina och militärövningar i Östersjön – har Natofrågan gjort comeback i den svenska offentligheten. En del argumenterar, som på Tingstens tid, att vårt försvar är så svagt att vi helt enkelt är tvingade att gå med i alliansen. Ibland skymtar solidaritetstanken: ”Varför ska Sverige inte bidra?” Men att det i medlemskapet ingår som en yttersta konsekvens att vi måste vara beredda att offra våra liv för andra nationer, att frågan är djupt existentiell, diskuteras inte närmare. Den underliggande tanken tycks vara: egenintresse och solidaritet sammanfaller.

Putins Ukrainapolitik, hans uttalade beredskap att gripa in för att, som det heter, skydda rysktalande minoriteter i andra länder, har utlöst allmän oro och fått alla som är med i Nato att stärka sina medlemsband. Putins tydliga ambition att runt Ryssland upprätta en egen intressesfär av lydiga eller välsinnade stater har spätt på oron. Hur oroliga bör vi svenskar vara? Sverige klarade sig igenom det kalla kriget utan att behöva ställas inför ockupationshot eller tvång att skriva under en vänskaps- och biståndspakt (som den finsksovjetiska). Vi var ett strategiskt viktigt land men – uppenbarligen – ändå inte betraktat som en del av den sovjetryska ”intressesfären”. Har spelet plötsligt kastats om? Ingår vi numera, kanske ovetande, i en sådan sfär? Det är svårt att tolka Putin. Men kan det verkligen vara så att vårt territorium i dag är mer värt för Ryssland än det var under kalla krigets kallaste dagar? Även om ryssarna genomför spektakulära militärövningar, varnar för konsekvenserna av en svensk Natodebatt och säger att ett medlemskap skulle ge upphov till ”farliga, negativa förändringar i regionen”, är det svårt att tro det.

Svenska folket har naturligtvis tagit intryck av Putins militanta agerande, men majoriteten tycks ändå hålla fast vid alliansfriheten. I en undersökning ansåg 34 procent att det vore en dålig idé att gå med i Nato, medan 29 procent gillade förslaget.

Jag tror inte att man ska nedvärdera de 34 procenten genom att påstå att de i djup konservatism bara lunkar vidare i gamla fotspår. Jag föreställer mig att flertalet tillfrågade – trots debattens ­ytlighet – är fullt medvetna om att frågan är existentiell, och att det är just det och inte någon slapp låt-andra-göra-jobbet-inställning som varit avgörande. En alliansfri politik är fortfarande rimlig – så länge Sverige är en nationalstat. En alliansfrihet öppen för omprövning, naturligtvis. Om dagens hotfullheter trappas upp, om Ryssland börjar uppträda som en sant imperialistisk stat samtidigt som Sveriges försvar trots rustningar är svagt, ja, då hamnar vi i ett läge där vi enligt vissa debattörer redan befinner oss. Vi skulle – precis som de bräckliga staterna längs Atlantkusten efter andra världskriget, de baltiska staterna efter Berlinmurens fall – uppleva oss som mer eller mindre tvingade att gå in i Nato. En ansökan om medlemskap skulle säkert komma att beskrivas som en akt av solidaritet, en svensk mentalitetsförändring. Men mentaliteter förändras inte över en natt. Drivkraften för de flesta av oss skulle fortfarande vara egenintresset – låt vara att konflikten mellan egenintresse och solidaritet blivit upphävd.

Sveriges makthavare tycks ha siktet inställt på en Natoanslutning. ”Alliansfrihet” har inte nämnts i de senaste regeringsförklaringarna, man talar i stället om att ”kunna ge och ta hjälp” och om att vi inte ska stå ”passiva” inför det som händer i vårt närområde. Men det är luddiga formuleringar som aldrig blivit föremål för en folklig diskussion. Man kan inte undgå misstanken att många av makthavarna har taktiken att försöka smyga Sverige in i Nato.

Men om scenariet som jag skisserat ovan skulle bli verklighet, kan ingenting hålla tillbaka en bred partipolitisk diskussion. Den skulle i sin tur bana väg för ytterligare ett steg: folkomröstning. Vi röstade när det gällde EU och Euron. Frågan om Nato har en lika stor, om inte större, dignitet.

Hans Hederberg är tv-producent och författare till bland annat ”Svensk roulett. Den farliga vägen mellan öst och väst”.