Därför äter riktiga karlar kött

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Amelie Björk

 är litteraturvetare, redaktör för Tidskrift för genusvetenskap och kritiker på Göteborgs-Posten.

Michël Roskams film ”Bullhead” kopplar ihop djur och manlighet, skriver Amelie Björck.

Foto: Svenskt kött Michël Roskams film ”Bullhead” kopplar ihop djur och manlighet, skriver Amelie Björck.

Att döda djur och äta kött ingår i mannens hävdande av sin dominans över djur, kvinnor och barn. Det är dags att börja diskutera den så kallade carnocentrismen, skriver Amelie Björck.

Att döda djur och äta kött ingår i mannens hävdande av sin dominans över djur, kvinnor och barn. Det är dags att börja diskutera den så kallade carnocentrismen, skriver Amelie Björck.

För en tid sedan deltog jag i en internationell konferens i Köpenhamn kallad New feminist materialisms. Vi ägnade två dagar åt att försöka se världen på nya sätt: att i stället för att automatiskt ställa människans perspektiv i centrum låta tingens, de andra djurens och framför allt nätverkens och intra-aktionernas betydelseskapande arbete träda fram.

På kvällen bjöds vi på restaurang­besök och jag hamnade av en slump mitt emot konferensens huvudtalare Karen Barad och bredvid hennes fru som är rabbin. Från taket över oss hängde lårbenen från ett tiotal nöt­kreatur, förvandlade till glaserade, gigantiska köttklubbor – från restaurangens sida sett en rustik inredningsdetalj och signal om kökets inriktning mot välsmakande kött. Vid vår ände av bordet enades vi om hur rättvist det vore om dessa kroppsdelar ramlade ned på oss, dovt dunsande, kött och ben mot kött och ben.

Annons:

Varför hålla på så här? Varför förstöra hygget – samma hygge som har spridit sig till köttrendiga Stockholmskrogar som AG, Köttbaren och Ekstedt? Kanske för att det inte finns någon väg tillbaka när man väl har börjat tänka på andra arters liv. På vad som händer när vi hanterar, kategoriserar, äter andra djur eller umgås. Och när vi talar om dem, gestaltar dem.

Precis som djurindustrin mörkar vad som pågår i transportboxarna har vi i vårt språk och våra fiktioner en tendens att låta icke-mänskliga djurs kroppar och namn representera andra saker än subjekt av sina specifika arter. Inte sällan får fiktionens djur agera meta­forer för människan. Det ofta ganska rara ställföreträdarskap som pågår i barnböcker och Disneyfilmer har väl inte undgått någon. Men också i konstnärlig vuxenkultur görs djurs specifika liv i regel till ”off sites”, för att låna ett begrepp från den posthumanistiska kulturanalytikern Cary Wolfe, ur hans bok ”Animal rites” (2003). Djur får i fiktionerna bidra till handlingens dramatik, men mottagaren lotsas sedan att återföra det moraliska och emotionella innehållet till en helmänsklig sfär. Som om djuren inte fanns.

Men de finns ju där. Tro inget annat.

De fiktioner som släpper in icke-mänskliga djur i storyn handlar aldrig bara om människor, oavsett avsändarens intention. De upprättar, erkänner eller döljer korrespondenser mellan arter och förhåller sig därmed alltid till en artdiskurs. Det gäller alltså att skärpa blicken för fiktionens manövrar. Belysa dess off sites.

När exempelvis kors och tjurars liv och död äger rum i en roman eller film som kritikerna beskriver handlar om ”manlighet” blir jag nyfiken på kopplingarna. Frågan aktualiseras i den Oscarsnominerade belgiska filmen ”Bullhead”, skriven och regisserad av debutanten Michël R Roskam (recenserad i DN 4/5) – en film som jag ser som ett senmodernt svar på Ernest Hemingways roman ”Och solen har sin gång” (1926).

I centrum av Hemingways roman står tjurfäktningskännaren Jake och i centrum av filmen köttbonden Jacky alias ”Tjur­huvudet”. Huruvida männens namnlikhet är en slump vill jag låta vara osagt, en nätsökning ger ingen ledning i influensfrågan. En mer avgörande sak som männen har gemensamt är att båda har råkat ut för en skada som har gjort dem impotenta. I Hemingway-Jakes fall är det en skada från första världskriget som det talas tyst om. Vad gäller Roskams Jacky får biopubliken veta allt om kastrationens brutalitet: i en fruktansvärd scen ser vi en äldre, lätt förståndshandikappad kille slå och slå sönder hans lilla mandom med en sten, sedan Jacky kommit på honom runkandes till en porrtidning.

Både Jake och Jacky kämpar med manlighet, båda lever i machokulturer, båda har bögskräck och lider av otillräcklighetskänslor i relation till kvinnor. Men vilken roll spelar då nötkreaturen?

Jake är en så kallad afficionado, han vet allt om tjurfäktning och tar varje chans att se en tjur stånga ett par stutar och sedan dö en ärofylld död i manègen. Det är hans frändskap med de stora, starka, heroiska djuren som i romanen visar att han är en man värd namnet, trots bristen mellan benen. Hemingway använder tjurfäktningen och tjuroffret som ett stöd för den mänskliga manligheten. Han vidmakthåller på detta sätt den ordning som Jacques Derrida i artikeln ”Eating well” (1988) kallat det ”carnofallogocentriska” dominansschemat.

Carnocentrism betyder köttinriktning, fallocentrism syftar på mansmakt, logocentrism avser rationalitetens företräde framför känslor och praktisk intuition. Enligt Derrida är makthierarkierna sammanväxta med varandra så, att djurdödandet/köttätandet ingår både i människans hävdande av sin artauktoritet och i mannens hävdande av sin specifika dominans över djur, kvinna och barn. En ”riktig” man äter kött, en ”riktig” kvinna måste inte göra det.

I ”Bullhead” ser relationerna lite annorlunda ut än hos Hemingway. Jacky är köttbonde i belgiska Limburg-trakten och nybliven hormonmaffioso. Familjen föder upp nötkreatur av en belgisk blå-liknande sort och redan som barn får Jacky lära sig av sin far hur man ger boskapen illegala hormonsprutor för att snabba på deras tillväxt. Ungefär lika länge har han också själv injicerat liknande preparat för att, de förstörda testiklarna till trots, utvecklas till man.

Men var är djuren? Det första vi får se av dem är stora inplastade köttpaket, framslängda som bonus i en hormon­maffia-transaktion. Nästa gång ser vi dem i form av fräsande kotletter i en stekpanna. Inte förrän långt in i filmen syns kreaturen i boxarna, och först i en scen där en kalv klipps fram ur en mammakos sida, eftersom denna sönderavlade ras inte längre kan föda naturligt, kommer chocken. Detta är liv.

Jag tror att Roskam gör en med­veten poäng med sin bakvända visuella gång från kött till djur. Samma poäng som Carol Adams gör när hon i boken ”Sexual politics of meat” (1990) talar om djuret som ”den frånvarande referenten” när vi köper kött. Länken mellan kött och djur som Carol noterar frånvaron av i charkdisken förblir i Roskams regi svag ännu när kreaturen faktiskt står där i sina boxar. Hanteringen har gjort dem till levande blivande-köttprodukter för kameran, hormon­maffian och kanske för oss som tittar.

Samtidigt bygger filmen upp känslan av att något är mycket fel. Dimman som hänger över det platta landskapet är också mental; Jackys ena öga tycks halvblint som för att visa att han inte riktigt ser vad han gör. Här finns inte som hos Hemingway något ärofyllt och förtrollat över djurdominansen och inte heller över människornas liv. Allt sjunker trögt i dyngåkern – säkert även den hormonstinn av djurs och människors urin.

Roskams film rymmer komponenter till en kritik av carnofallogocentrismens system, som det inte finns något spår av i ”Och solen har sin gång”. Filmen sätter i gång tankarna – men väljer trist nog slutligen att ändå lotsa mottagaren tillbaka in i den ”vanliga” människomanstragedin.

Till syvende och sist handlar allt om Jackys psykologiska öde. Om denne man som aldrig kan komma över sin kastration, utan svarar med att göra sig själv till alltmer uppumpad och testosteronstinn ”tjur”. Han är till slut mer lik en automaton – för att låta Descartes gamla utskällda idé om vad ett djur är – än en levande varelse.

Donna Haraway har i boken ”When species meet ”(2008) klokt konstaterat att det är en ”puristisk dröm” att tänka sig att människor kan leva på jorden helt utan att skada/döda andra djur. Vad vi däremot borde kunna undvika är att göra djur ”killable”, det vill säga möjliga att döda utan att respektera deras arbete och visa omsorg om deras liv. Judith Butler beskriver besläktade begrepp som ”sörjbarhet” och ”sårbarhet” som samhällets etiska kitt i sin bok ”Osäkra liv” (2003). Hon ställer frågan (och här skulle jag vilja radera ordet ”mänsklig”) :

”Om vi dröjer oss kvar vid känslan av förlust, riskerar vi då inte att bara känna oss passiva och maktlösa? Kan vi i stället återföras till en känsla av mänsklig sårbarhet, till vårt kollektiva ansvar för varandras fysiska liv?” (s.46)

Filmens Jacky har gjort sig själv lika ”killable” som han oavbrutet gör sina nötkreatur. I stället för att liera sig med den sårbara lilla kalven som plockas ur sin mors uppskurna sida och läggs i en kall skottkärra, identifierar han sig med djurens framstressade aggressivitet och tinglighet. I slutscenerna blir han arresterad för hormonsmuggling och misshandel, och ser till att han blir skjuten av polisen. Han har gjort sig till en köttkropp och kan dö utan att någon sörjer honom.

Men. Mer tragiskt än hans död i sig, åtminstone för filmen, tycker jag är att han med sitt självoffer ställer sig framför de djur han själv offrat. Kamera­linsen gör sig till en narcissistisk spegel­yta för den stångande, blödande mannen, hans lidande, hans död. Detta trots att han lika mycket kunde vara en ”metafor” för kreaturens öde, som de en metafor för hans öde. En skillnad är förstås att han är människa (?). En annan skillnad är att han dör för sina egna oförrätters skull, medan de aktuella djuren misshandlas och dör för oss. Och inte ens för att vi ska få leva, utan för att vi ska få sätta tänderna i en mör biff.

Plötsligt känner jag mig oj så trött på detta estetiserade ältande om mannens fall. Så fall då för djävulen! Vem vill egentligen ha denne man för vilken förlusten av den egna potensen måste kompenseras genom utsugning av andra? Jake suger i sig av tjurfäktningstjurarnas styrka och affektliv; Jacky tar över tjurskapet och skymmer alla andras lidande med sin i hög grad självvalda martyrdöd. Vem vill ha den mannen, i verkligheten eller som representation?

Hur mycket intressantare är inte det känsliga undersökande som pågår inom en feministisk-materialistisk konst och forskning, där det inte handlar om vem som ska dö för vem, utan om hur vi olika arter kan leva, och faktiskt lever, tillsammans med varandra och för varandra? Där finns en framtid och historia som ännu inte är färdigskriven.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

Brand-Asta-500
Foto:TT

 Två döda utanför Köping. Polisen möttes av en beväpnad man.

Ebola-500
Foto:AFP

 Hade symptom under resan. ”Många kan ha utsatts för smittorisk.” 4  0 tweets  3 rekommendationer  1 rekommendationer

golfpuff
Foto:AFP
Annons:

 En extra timme. Under natten till söndag ställer vi tillbaka klockan. 49  9 tweets  39 rekommendationer  1 rekommendationer

Dygn-klocka-244
Foto:All over press

Vad för tid vill du ha?

bankpuff
Foto:Frank Rumpenhorst/AFP

 Sverige kan drabbas. Trots starka svenska banker. 125  15 tweets  110 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: