Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Därför borde S lyssna på 1700-talets utopister

Under 1700- och 1800-talet översvämmades Europa av utopiska projekt. Även om August Nordenskiölds och Emanuel Swedenborgs tankar nu kan verka absurda, skulle deras idéer kunna gjuta nytt liv i dagens innehållslösa politiska klimat.

I en debattartikel för en tid sedan i Svenska Dagbladet uppmanade den förre Metallordföranden Göran Johnsson och journalisten Björn Elmbrant socialdemokratin att ta strid för en ”god kapitalism”. Med god kapitalism menade de tillverkningsindustrin, som de ställde emot finanskapitalet – börser, banker, finansorgan av olika slag. ”Svansen har styrt hunden, i meningen att den finansiella ekonomin velat styra den verkliga.”

För lite mer än två hundra år sedan fördes liknande tankar fram av en finlandssvensk alkemist, August Nordenskiöld. Han hade i hemlighet anställts av Gustav III för att göra guld. Men eftersom kungen ville framstå som en upplyst monark var anställningen hemlig. Nordenskiöld fick hålla till i ett litet skjul längst bort i parken vid Drottningholm, han fick lova att inte ta emot besök eller visa sig i slottsparken annat än sent på kvällen, och då alltid vara förklädd ”uti bondkläder, med hängande hår och longt skiegg”.

Alkemisten tycktes fångad i kungens fälla. Men i själva verket var det tvärtom. Det var kungen som var fångad. Nordenskiöld hade nämligen hemliga planer som helt skilde sig från Gustav III:s. Kungen ville använda det guld som alkemisten skulle producera till att rusta upp krigsmakten, men alkemistens tanke var att producera guld i sådan mängd att guldet skulle bli värdelöst och de finansiella marknaderna störta samman, ”implodera”. En alkemistisk traktat som han planerade att ge ut slutar med en segerviss mening: ”Gack nu, lilla papper, omkring i verlden, och förstör penningetyranniet, så att guld, silver och ädle stenar en gång måtte upphöra att wara verldens afgudar och tyranner!”

Vad menar då Nordenskiöld med ”penningtyranniet”? Ja, inte vad man vanligen menar med kapitalism, utan det förhållandet att den cirkulerande penningmängden inte motsvarar det produktiva arbetet. I stället för att representera mänskligt arbete och kunskap representerar penningen bara sig själv, det vill säga den har förvandlats till en vara bland andra.

Typiskt för Nordenskiöld är att han ser detta som ett existentiellt problem. Människan av i dag – alltså människan på 1700-talet – kan inte skilja mellan verklighet och sken, allting ser ut på ett annat sätt än vad det är. Precis som Johnsson och Elmbrant skiljer Nordenskiöld mellan en ”verklig” ekonomi och en overklig, finanskapitalets värld. Denna overklighet smittar av sig på samhället i dess helhet, det döljer ett maskspel i vilket alla deltar, bugar, bockar, utbyter leenden liksom av förtroende. Vi är alla dockor i tillvarons marionetteater.

På detta dilemma finns enligt Nordenskiöld ingen annan lösning än att skapa ett nytt och annorlunda samhälle som grundar sig på arbete, inte på ”spekulationer i luft”. I väntan på lösningen, penningsystemets sammanbrott, beger sig Nordenskiöld, som lyckats slippa ur sin verkstad, tillsammans med några vänner till London. Revolutionsåret 1789 inbjuder de alla intresserade att delta i ett samhällsexperiment, vilket de planerar att förlägga till Sierra Leone på Afrikas västkust. Inbjudan är utformad som en första skiss till ett tänkt samhälle, Plan for a Free Community.

I detta samhälle skall ”producenterna”, de som tillverkar saker vi behöver, ha den avgörande makten. Man går inte in på några detaljer, men det talas i en skrift om ett slags bank där de arbetande kan registrera sitt arbete och få ett kvitto på sin arbetsinsats, möjligt att använda som betalningsmedel.

Nordenskiöld var alltså inte bara alkemist utan också utopist. Han ville skapa ett idealsamhälle. Som utopist var han inte ensam i sin tid. Från det sena 1700-talet till det sena 1800-talet översvämmades Europa av utopiska projekt, det ena mer fantastiskt än det andra.

I dag är, som vi alla vet, förhållandena annorlunda. Opinionsinstituten har bidragit till en politisk situation där partierna lägger sig så nära varandra de för skams skull kan. Ingen vågar presentera någon större avvikelse för att inte riskera att sjunka i popularitet. Samtid och framtid är så nära lierade med varandra att det över huvud taget är svårt att uttrycka det som för tillfället inte finns. Det är som med längtan efter apelsiner: när de kommer hela året runt tappar vi förmågan att längta. Det kanske till slut inte bara gäller apelsiner.

Så berövas politiken sitt innehåll och reduceras till något smått och gott för dagen, lite skattesänkningar, lite momsavdrag, lite vad som helst. Inte bara revolutionernas, även reformernas tid verkar vara ute.

Man vill naturligtvis inte gärna se en person som Nordenskiöld vid makten. Utopister är ofta totalitära herrar. Men det finns ändå skäl att lyssna till vad de har att säga. De formulerar inte sällan en kritik som faller utanför den politiska agendan. De ställer frågor som vi vanligen aldrig har tid att ställa. Vad är en människa? Vad är ett samhälle? Ett problem är förstås att de uttrycker sig så annorlunda, att de utgår från en religiös idévärld som för många är främmande och att de har så svårt att hålla sig ”till saken”. Men vad är egentligen saken?

I november genomförde konstnärerna Simon Goldin och Jacob Senneby, tillsammans med en ekonom, ett slags installation som de kallade Nordenskiöldsmodellen. På Konsthall C (på Sveavägen, vid Handelshögskolan) presenterade de några av August Nordenskiölds idéer, vilka ställdes samman med matematiska modeller från dagens finansvärld. Till installationen kom en hel del intresserade, mest yngre konstnärer som det såg ut. Hur som helst fanns det knappast någon politiker i publiken. Och så är det väl för det mesta i dag: konst och politik hör till skilda världar.

Det är synd eftersom konsten och litteraturen ofta ligger före politiken när det gäller att identifiera problem. Inte lösa dem, det är politikens sak, men peka ut och beskriva. Dagens socialdemokrati är vilsen. Den politik den fört under 1900-talet, en politik för industrisamhället, förefaller inte längre gångbar. Det är det globala finanskapitalet som alltmer dominerar marknaderna. Att slå vakt om den nationella arbetarklassen blir då ett slag i luften, även om vi räknar in ”medelklassen” i de traditionella arbetaryrkena. Hur skall en ny solidaritet se ut?

Nordenskiöld och Wadström var anhängare av Emanuel Swedenborgs religiösa idéer. Ett av skälen till att de begivit sig till London, var att det där fanns en livaktig Swedenborgsk församling, där många av medlemmarna var aktiva i kampen mot den globala slavhandeln. Swedenborg är en av vår idéhistorias mest märkliga gestalter, svår att placera och förstå sig på. Han var, liksom Nordenskiöld, bergsingenjör och tekniker. Under senare delen av sitt liv mottog han uppenbarelser, han fick inblickar i himmelska sammanhang vars innebörd han meddelade i sina böcker.

Swedenborgs idéer är på många sätt absurda och svåra att acceptera för en modern människa. Ändå har hans tänkande ständigt återkommit och inspirerat konstnärer och författare som Blake, Baudelaire, Ekelöf – den modernistiska traditionen. Goldins och Sennebys installation är bara ett av flera samtida exempel. Just nu håller Jonas Forssell som bäst på att sätta upp en opera utgående från Swedenborgs tankevärld. Librettot har skrivits av Magnus Florin, som också tidigare intresserat sig för 1700-talet (Linné).

Man kan fråga sig: Vad är det i Swedenborgs tankar som kan locka moderna uttolkare? Säkerligen flera saker. Men ett viktigt inslag är nog just motsättningen mellan verklighet och sken, att så mycket i dagens konsumistiska drömvärld ger sig ut för att vara något annat än vad det är. En viktig uppgift för litteraturen blir då att med ordens hjälp söka spräcka den hinna som döljer ”tingens natur”.

Ett annat inslag är korrespondensläran, föreställningen att det existerar ett slags grundläggande överensstämmelser mellan olika nivåer av tillvaron: mellan mänsklig skrift och gudomligt skapande, mellan natur och ande, (mellan stollighet och poesi). Man kan ju se hela den Swedenborgska andeVärlden som ett sätt att metaforiskt beskriva sådant som inte går att uttrycka på vanligt sätt. Händelser och förhållanden i andevärlden kan, även i mer ortodox tolkning, uppfattas som skildringar av moraliska och psykiska tillstånd i verklighetens värld.

Bland änglarna i andevärlden är lögner omöjliga. Andar och änglar uttrycker sig förstås heller inte som vi, det troligaste är väl att de sjunger. Andevärlden kan i det perspektivet säkerligen te sig som en opera, ett slags tillståndsopera, vilket verkar vara den beteckning Forssell och hans medarbetare gett sitt arbete.

Man kan tycka att många gestalter i vår tankehistoria inte har så många idéer värda att uppmärksamma. Det mesta är, får man väl erkänna, varianter på förlegade teman. Ändå är det viktigt att inte sopa igen spåren efter oss. Det mest förlegade kan bli aktuellt. Tankehistorien är som ett bankvalv till vilket nyckeln tillhandahålls av bibliotekarien. En stöld av en bibliotekstjuv drabbar inte i första hand pekuniära värden, utan idéer, föreställningar, uppslag som pekar i andra riktningar än dem som vi just slagit in på.

ALKEMISTEN NORDENSKIÖLD

Den finländske alkemisten August Nordenskiöld föddes 1754 i Sibbo socken i Finland och studerade mineralogi och kemi i Åbo. Hela sitt liv var han en trogen anhängare till Emanuel Swedenborg. Han avled 1792 under en expedition till Sierra Leone, där han bland annat skulle upprätta ett idealsamhälle inspirerat av Swedenborg.