Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Därför måste vi låta oss störas av den Andre

Emmanuel Lévinas.
Emmanuel Lévinas. Foto: Bracha L Ettinger
Emmanuel Lévinas idéer om ansiktets etik förs nu fram på nytt när hans samlade verk ges ut på franska. Nina Kaltiala läser en filosof som sökte i mörkret efter Förintelsen.

På toaletten i ett medeltidskloster, Abbaye d’Ardenne, en dryg mil från den normandiska kustlinjen har någon skrivit: ”Var snäll och ta inte bort detta meddelande till mänskligheten.”

Vilket meddelande? Är det meddelandet i sig? Texten, de svarta tusch­bokstäverna? Bönen om att inte bli utplånad från den vitkalkade väggen? Ett spår efter någon.

Detta spår är just det som vi har kvar av det en människa har sagt eller gjort. I en liten skrift som utkom strax efter andra världskriget, ”Le temps et l’Autre” (”Tiden och den Andre”, 1947), stannade den franske filosofen Emmanuel Lévinas (1906–1995) vid dessa mänskliga spår. Spår lämnade i det sagda. Spår efter andra männi­skor som Lévinas kallade ”den Andre”.

På landstigningens andra dag installerade sig en kommandogrupp från SS Hitlerjugend i Abbaye d’Ardenne. En perfekt utkikspost. Härifrån förberedde SS Standartenführer Kurt Meyer sin mottattack mot de kanadensiska invasionsstyrkorna som närmade sig genom Buron och Authie i det platta kustlandskapet. Det blev en fruktansvärd kalldusch då 28 kanadensiska soldater tillfångatogs och avrättades i klostret. När fronten den 8 juli 1944 möttes av Caenoffensiven bombades klostret sönder och tyskarna flydde.

I det varsamt återuppbyggda klostret hålls ett internationellt symposium kring spåren efter Emmanuel Lévinas idéer, med anledning av den efterlängtade utgivningen av hans samlade verk på franska. Striden om publiceringsrättig­heterna har pågått i femton år och nu utger Grasset/Imec de två första volymerna av sammanlagt sju. Det är ett omfattande material som förhoppningsvis kommer att lysa upp en del nytt i Lévinas tankar om skrivandets intention och kontext, dess villkor och mening.

Den första delen, ”Carnets de captivité” (”Anteckningar från fångenskapen”, 2009), innehåller de i små block flyktigt nedtecknade upplevelserna från Lévinas skräckfyllda tid som fånge under kriget. I den andra delen,

”Parole et silence” (”Ord och tystnad”, 2011), presenteras nio hittills opublicerade föreläsningar som Lévinas höll mellan 1947 och 1964 vid Collège Philosophique.

I Frankrike anses Emmanuel Lévinas som en av de viktigaste tänkarna i modern tid. 1931 fick den litauisk-judiske filosofistudenten efter tio år i landet sitt franska medborgarskap och hyllade detta land ”som man kan integreras i lika mycket med sin espri som med sina rötter”.

Lévinas främsta bidrag till filosofin är den fenomenologiska analysen av etiken där ansikte mot ansikte-relationen mellan Det Egna och Den Andre utgör grunden. Om Heidegger beskriver människans aktivitet i världen utifrån handens verkan, där vi antingen umgås med tingen eller behärskar dem, så uppfattar Lévinas ansiktet som människans viktigaste instrument. Vad en människa är upptäcker vi först i mötet med den andra människan och denna människa möter oss som ett ansikte. Genom talet och blicken vänder vi oss till varandra. Denna analys av ansiktet som en manifestation av den etiska fordran om att möta den Andre har Lévinas inspirerats till av den tänkare som kanske haft störst betydelse för hans egen filosofi, Franz Rosenzweig (1886–1929). I dennes religionsfilosofi uppfattas etiken som det tänkande som föregår alla andra former av tänkande.

Det är i det mest kända verket från 1961, ”Totalité et infini” (”Totalitet och oändlighet”), där Lévinas presenterar ansiktets etik som han gör upp med den västerländska filosofiska traditionens totalitetstänkande. Han ställer en analys av begreppet oändlighet mot totalitetstänkandet som han menar reducerar den Andre till något som blir en del av det egna.

Totalitets­tänkaren tror sig med neutral blick kunna definiera människans väsen. Kunskapen blir ett härskande över världen som inte får överraska medvetandet. Förhållandet till den Andre blir därigenom underordnat förhållandet till den neutrala världen som betraktaren äger. Världen och människor upplevs inte utifrån sina unika egenskaper, utan utifrån det förutfattade, det kända. Världen ses som en verklighet som är etiskt likgiltig och detta, menar Lévinas, ger fritt spelrum för viljan till makt. Med det oändliga avser Lévinas en Annanhet som inte kan bli tänkt, som inte kan kontrolleras eller utplånas. Den And­re är en annan Frihet som jag inte har makt över eller kan behärska. Och jag kan bara möta detta absolut Andra ansikte mot ansikte.

I ansiktet möts tillvarons djupaste villkor. Liv och död. Lévinas filosofi har kallats för katastrofens filosofi, ”la philosophie du désastre”. Han ägnade sig under hela sitt liv åt att leta spår av ljus i en tillvaro där tid och rum brunnit ned, där orden förintats, där människan inte längre äger något ansikte, något namn. Lévinas familj utplånades i Litauen under Förintelsen. Av 160 000 överlevde knappt 10 procent av den judiska befolkningen i Litauen. Den litauiska judenheten anses ha varit den mest bildade i Europa före kriget. Från Litauen härstammar författarnamn som Romain Gary, Czeslaw Milosz, Chaim Volozhin.

Efter Förintelsens katastrof insåg Lévinas att han inte bara var ensam; han var utan värld, utan den värld som han hade tagit för given, med de humanistiska värdegrunderna, vardagsgesterna, dem han älskade, dem han trodde på, dem han växte med, reste med … Denna värld kallade han verklighetens ”draperier”. De hade brunnit ned. Och detta kunde han inte fly ifrån.

I hans verk letar man efter spår som kan leda förlustens tankar till en annan dimension: litteraturens, de stora berättelsernas, dikternas, musikens. Lévinas uppmanar sin läsare att leta sig fram till dessa spår just i det landskap som blivit obeboeligt. Det enda sättet att undgå förlusten är att ta sig vidare – någonstans. I ”Le temps et l’Autre” skriver Lévinas: ”Det finns alltid en sista möjlighet före döden (…)” Ansikte mot ansikte med döden står jag inför något som är mot mig, som vill ta mitt liv ifrån mig. Men jag vet inte när detta inträffar. Döden är i framtiden, bortom min egen tids horisont. På vägen mot döden finns det tid att leva för den Andre. Viljan att skapa något för andra i framtiden är, som Lévinas ser det, ett uttryck för detta. En öppning till den tid där den Andre existerar. Spår av mening.

Man diskuterar huruvida Lévinas ska räknas som moralfilosof då han vänder sig från det dekonstruerade genom uppmaningen att återuppbygga något ur det dekonstruerade. Ett är säkert: han skrev för att leva. Han skrev för att vi som läser honom ska leva. Han skrev för att orden ska leva. Det är egentligen enkelt; antingen fortsätter man eller så gör man det inte. Leva av vardaglighet – mat, värme, närvaro, ord, toner. Trots den nedbrända verkligheten och trots det obarmhärtiga nakna ljuset över förödelsen. Lévinas använder en bild: människor lastade med bagage av vrakgods på väg ingenstans. De lämnar spår där de går.

Jag tolkar Lévinas etik som ansvar och vilja att röra sig mot livets alla möjligheter, hur små och hur långt borta de än ter sig. Att migrera är ingen lätt sak att besluta sig för. Att lämna sitt språk, sitt namn, sitt ansikte, sina minnen, sin tro, sitt hopp och ge sig in i ett vakuum av ovisshet förmås endast genom viljan att leva, viljan att överleva. Att gå det Andra till mötes är aldrig lätt. Den Andre är en främmande som rubbar mina cirklar och stör min frid. Integration, anpassning till nya omständigheter, är ett ömsesidigt arbete där både den som kommer som ny och den som tar emot får lov att omforma sina konturer. Därför att livet inte kan levas enskilt och därför att livet förändras hela tiden.

Lévinas analys av det rop som utgår från den Andres ansikte är central i den moderna etiken, men håller på att glömmas av den moderna människan. Detta ansikte som inte kan ägas eller bli ett byte som man underlägger sig. Ansiktet är någon annans, det kommer utifrån som det helt främmande. Och samtidigt är det mitt eget ansikte. Naket och sårbart. Längst inne i blicken hos den Andre finns något som berättar om vår gemensamma vilsenhet, vårt sökande, vår utsatthet, vår rädsla för våldet, för utplånandet – och vår egensinniga strävan att i tillvarons tvetydighet hitta en plats. Denna identifikation uppmanar mig till ansvar för den Andre. Det Andra måste accepteras som något eget, oförutsägbart utan assimilering eller reducering. Enligt Lévinas är det genom språkets öppenhet för det främmande och det oväntade som denna respekt mellan människa och människa uppstår.

Manuskripten som Emmanuel Lévinas efter­lämnade vid sin död 1995 har förvaltats av sonen, Michaël Lévinas. Han är musiker och kompositör och deltar själv i symposiet. När han bläddrar i de gulnade anteckningsböckerna från kriget kan han höra fadern läsa dem på nytt. Denna andfådda, lite hostiga röst, skör och sorgsen, men som på samma sätt som bokstäverna genom att fästas på papperet omvandlas smärtan via röstens klang till något nytt. Michaël Lévinas tänker på en shofar, horninstrumentet som man blåser in det judiska nyåret med. Hör! Han jämför detta med språkets ”ljus” och med musikens oförstörbara struktur. En Bachfuga tar sig orubblig och oskadd igenom sönderfallande strukturer och glidande värdegrunder. Som ett meddelande, om man vill. Outplånligt.

Emmanuel Lévinas

Född: 1906 i Kaunas i Litauen.

Död: 1995 i Paris.

Aktuella böcker: ”Lévinas, œuvres complètes. Tome I, Carnets de captivité”, Grasset/Imec, 2009, och ”Lévinas, œuvres complètes. Tome II, Parole et silence”, Grasset/Imec, 2011.