Kultur & Nöje

David Lagercrantz: ”Jag greps av en tvångstanke”

03:11. Exklusivt i DN. David Lagercrantz läser ur dagboken han skrev under arbetet med ”Det som inte dödar oss” - den fjärde boken om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.

För drygt två år sedan fick ­författaren David Lagercrantz det prestigefyllda uppdraget – att ta över stafettpinnen från Stieg ­Larsson och skriva den fjärde boken om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Den 27 ­augusti kommer resultatet.

DN Kultur publicerar i dag en dagbok om tillkomsten av ”Det som inte dödar oss” – ett av de största boksläppen i år.

2013

2 MAJ

Bonnierförlagen meddelar att man tillsammans med paret Kepler ska bilda en elitagentur för sina toppsäljare. Jag finner idén märklig, och beslutar att byta litterär agent, och ringer därför min gamla vän, Susanne Widén på Hedlund Agency. Jag och Susanne bestämmer oss för att luncha med hennes kolleger.

22 MAJ

Jag sitter på restaurang Pastis i Gamla stan med Susanne Widén, Magdalena Hedlund och Johanna Kinch. Vi beslutar att inleda ett samarbete. Från och med nu ska Hedlund Agency sälja mina böcker till utländska förlag, och vi blir därför lite högtidliga och beställer in vin.

I den allmänna uppsluppen­heten drar jag en vidlyftig teori om att jag som författare inte kommer till min rätt om ämnet ligger mig för nära. Jag har skrivit massor om neurotiska män som jag själv, säger jag. Men hur mycket jag än kan om ämnet, lyfter det ändå inte.

Jag blir bättre när jag slungas in i något helt främmande – som när Abbe Bonnier föste ihop mig med min absoluta motsats, Zlatan Ibrahimovic, eller när jag försökte skildra det undflyende geniet Alan Turing.

Magdalena Hedlund frågar om jag också är öppen för idéer inom fiktionen. Absolut, svarar jag.

Men jag tänker inte vidare på det.

12 JUNI

Bokförlaget Weyler och Hedlund Agency, som delar lokal, har fest och jag är på väg hem när Magdalena Hedlund och Johanna Kinch ropar in mig på deras rum. De stänger dörren, och jag förstår att de ska komma med någon bokidé. Men jag blir inte särskilt upphetsad för det.

Ända sedan Zlatanboken har jag ständigt och jämnt fått förslag på böcker att skriva, och jag tänder sällan. Förmodligen är jag bortskämd.

Nu frågar Magdalena om jag kan tänka mig att skriva fortsättningen på Stieg Larssons Millenniumböcker. Jag mumlar, mest på skämt, att jag kunde bli Lisbeth Salanders spökskrivare precis som jag var Zlatans.

Kanske sitter hon någonstans efter ett överjävligt drama och vill ha hjälp att skriva ner sin story. Fast nej! Lisbeth behöver knappast hjälp med sådant tjafs.

Jag säger att jag ska tänka på en fortsättning. Men jag lyckas glömma det rätt bra. Jag kan inte påstå att jag tror på det.

JULI

Jag och familjen är på Härligö, vår semesterö i finska skärgården, och för en gångs skull arbetar jag inte. Jag har motat bort min fars gamla demoner om att man alltid måste skriva och vara en duktig intellektuell. Jag dräller runt med barnen i stället, och sticker ut med roddbåten.

Mitt i sommarlättjan skickar Magdalena Hedlund en liten analys av min roman om Alan Turing, ”Syndafall i Wilmslow”. Fattar inte riktigt varför hon plötsligt tar sig an den. Men jag blir glad över vänliga ord.

7 AUGUSTI

Norstedts förlagschef och Stieg Larssons förläggare, Eva Gedin, vill träffa mig i hemlighet på förlaget. Jag smugglas in genom en bakdörr och vi möts i en kulvert i källaren och pratar om projektet. För första gången känner jag: det är på allvar.

När jag går hem längs Riddar­fjärden väcks en feber i mig.

8 AUGUSTI

Jag vaknar fyra på morgonen och minns ett reportage jag skrev för decennier sedan om en döv autistisk pojke som utan förvarning plötsligt en dag helt perfekt ritade av ett trafikljus. Därefter får jag en tanke till och ännu en.

Inom loppet av några minuter har jag en intrig, eller åtminstone början till en, och jag ringer upphetsat Magdalena Hedlund.


”Jag är född till det här. Ingen kommer att kunna göra det bättre.”, säger David Lagercrantz till Eva Gedin. Foto: Beatrice Lundborg

17 AUGUSTI

Jag träffar Magdalena och Eva Gedin på ett litet kafé längs vattnet på Blasieholmen. Det blåser hårt och jag talar högt för att överrösta vinden. Eva nickar vänligt. Men kanske är hon inte så imponerad av min intrig som jag hoppats, och varför skulle hon? Det är ännu långt kvar till en god, komplex Stieg Larsson-story. Ändå händer något egendomligt med mig. Jag ­lutar mig fram och säger högtidligt:

”Jag är född till det här. Ingen kommer att kunna göra det bättre.”

Även om kommentaren är både övermodig, och patetisk, tror jag Eva gillar entusiasmen.

Vi kommer överens om att jag ska skriva en synops.


Stieg Larsson löste problemet ­genom att låta någon annan, ­företrädelsevis advokaten och förmyndaren Holger Palmgren, berätta om Lisbeths bakgrund och det är ett klassiskt trick förstås, skriver David Lagercrantz i dagboken. Foto: TT

18 AUGUSTI

Jag går runt hemma och muttrar: Fan i helvete, en synops! Här har jag hållit på och skrivit hela livet och så kräver de synops! Jag har inte gjort en disposition sedan svenskaläraren krävde det av mig i nian. Jag skriver ordet Synops överst på papperet och får inte ur mig ett ord.

19–22 AUGUSTI

Går upp tidigt och börja läsa om ”Män som hatar kvinnor”. Jag läser alltmer besatt. Då och då antecknar jag och skriver upp uttryck och karaktärer, och trådar. På tre eller fyra dagar har jag plöjt de tre böckerna och klottrat ett halvt block fullt. När jag sätter mig vid datorn igen rinner synopsen ur händerna på mig. Då jag kommit halvvägs ber jag Anne, min fru, läsa. Jag förväntar mig ett par vänliga ord, och ett par tre råd. Anne säger:

”Skriv inte ett ord mer! Det är lysande!”

Jag sänder den halvfärdiga dispositionen till Eva Gedin och Susanna Romanus på Norstedts.

På natten ångrar jag mig djupt: ”Hur i helvete kunde jag skicka i väg det där dravlet?”

23 AUGUSTI

Det piper till på telefonen. Det är från Eva Gedin, och jag blir livrädd. Föreställer mig att hon ska skriva något i stil med: ”Varför har du inte ens skrivit klart?”

Det står: ”Så jävla bra!”

Jag höjer armarna i luften, som en fotbollsspelare som gjort mål, och går en lång, upphetsad promenad längs Årstaviken.

24 AUGUSTI – 1 SEPTEMBER

Min halvfärdiga synops översätts till engelska och jag äter lunch med Stieg Larssons bror, Joakim – som förstås varit informerad under hela processen – och yr fram och tillbaka mellan olika möten. Samtidigt stampar jag i gång som en tävlingshäst! Jag vill börja skriva. Jag vill det mer än något annat i hela mitt liv.

10 SEPTEMBER

Jag har svårt med inledningar. Jag har ibland suttit i veckor och månader med de första sidorna i någon sorts kramp i hopp om att hitta det perfekta idiomet, den perfekta öppningen. Ibland gränsar det till ren patologi. Jag vrider på orden, som en sinnessjuk pedant.

Men här vägrar jag fastna i några stilistiska irrgångar. Stieg Larssons stil var okonstlad och saklig, och jag borde bara trumma i gång på en gång och koncentrera mig på storyn.

23 SEPTEMBER

Ändå går det inte. Hur än jag försöker, kryper min prosa fram, och det gör mig galen, särskilt när intrigen surrar i mig dag och natt. Medan jag skriver långsamt som en snigel, ligger jag hundra steg före i tanken. På nätterna bultar hjärtat oroande fort.

6 OKTOBER

Jag har fått en vrickad dygnsrytm. Jag vaknar halv fyra på morgonen och sätter mig och jobbar. Ibland slår jag i mina pdf-filer av de tre första böckerna. Men det blir allt mindre nödvändigt. Jag har nu läst romanerna tre gånger och deras universum har börjat leva ett självständigt liv i mig.

Jag avbryter klockan sju när barn­en vaknar och tar dem till skolan. På väg hem tickar intrigen i mig, och jag fortsätter att skriva fram till elva då jag kraschar i säng.

Klockan ett sätter jag i gång igen och skriver fram till halv fyra på efter­middagen då jag hämtar barnen i skolan. På kvällen arbetar jag från och till.

Jag avslutar kvällen med ett glas rödvin, och diskuterar storyn och dagen med Anne.

9 OKTOBER

Jag kör som en idiot på trappmaskinen i gymmet. Men plötsligt börjar hjärtat rusa och jag sätter mig ner på huk och lyckas bara dubbelvikt ta mig till omklädningsrummet.

På väg hem genom ett kylslaget Stockholm grips jag av en tvångstanke att jag ska drabbas av samma öde som Stieg Larsson.

Jag försöker förtränga det. ”Det var bara lite panikångest”, muttrar jag. Men tanken återvänder gång på gång under veckorna som kommer.

22 OKTOBER

Jag har skjutit upp Lisbeth Salanders entré i boken. Det är som om jag är rädd för henne. Nu kommer jag inte undan längre, och jag spänner mig i hela kroppen och låter henne braka in i handlingen med hela sin bistra gåtfullhet. Men förmodligen tar jag i för mycket. Hon känns inte rätt. Trots att jag kan henne utan och innan får hon inte riktigt liv. Något skaver.

24 OKTOBER

Jag stryker och förändrar och ­lägger till. På nätterna drömmer jag om Lisbeth. Jag är livrädd för att inte göra henne rättvisa.

15 NOVEMBER

Jag börjar få koll på Lisbeth i action­scenerna, och det är också där hon passar. Hon är som bäst när hon går till attack och slår i underläge. Men det är fortfarande svårt med introspektionen. Hur ska jag få henne att minnas hela det svarta vansinnet i sin barndom utan att bli alltför känslosam?

Lisbeth klär inte i det sentimentala.


Lisbeth Salander spelas av Noomi Rapace i filmatiseringen av Millennium-triologin. Foto: All Over Press

16 NOVEMBER

Stieg Larsson löste problemet ­genom att låta någon annan, ­företrädelsevis advokaten och förmyndaren Holger Palmgren, berätta om Lisbeths bakgrund och det är ett klassiskt trick förstås.

Mytomspunna genier i litteraturen ses ofta bäst utifrån. Det behövs en doktor Watson för att få bygga myten, och jag lutar åt samma lösning. Ändå vägrar jag att ge upp tanken på att krypa närmare in i Lisbeths tankar.

Jag vill förstå hela den bultande viljan i henne att slå tillbaka och hämnas.

30 NOVEMBER

Jag har levt i en hemlig bubbla. Jag har skrivit på en icke uppkopplad dator för att skydda mig från hackare, och om jag mejlat något om boken har jag använt kodord. På frågor om vad jag sysslar med nu för tiden har jag svarat svävande och kryptiskt.

Nu får jag höra att Norstedts vill gå ut med nyheten om boken redan nu, och jag vill först bara skrika nej, hjälp. Men långsamt välkomnar jag idén. Jag vill komma ut ur garderoben.

2 DECEMBER

Vi bestämmer oss för att skicka ut ett pressmeddelande den 17 december. Ingen av oss har en aning om vad som väntar. En storm, en axelryckning?

17 DECEMBER

Klockan två ska nyheten brisera och på morgonen försöker jag ­arbeta som vanligt. Det går dåligt. Jag studsar upp och ner och lägger mig till slut i sängen och sluter ögonen. Minuterna kryper fram.

Fem minuter i två skickar Aftonbladet ut en nyhetsflash, och sätter nyheten med extraplatta högst upp på sin sajt. Därefter har jag svårt att återge händelseförloppet.

Jag vet bara att telefonen börjar ringa. Minns ett samtal med tidningen Metro. Det var helt kort, kanske fem minuter. När jag lagt på har jag trettiosju nya meddelanden.

Jag får besök av tv- och radioteam och talar med reportrar över hela världen och är hela tiden på ett sprittande gott humör. Men kanske är det ett skört tillstånd.

18 DECEMBER

Sitter i taxi på väg mot SVT:s morgon­soffa och stirrar på löpsedlarna genom bilfönstret: ”Så blir nya Millennium”, skriver Expressen. ”Raseriet mot nya boken”, dundrar Aftonbladet.

Jag gissar att det är i det ögonblicket jag till fullo förstår hur allt med Millenniumböckerna engagerar och rör upp känslorna. Det strömmar in lyckönskningar och hurrarop, men också en del annat, ärligt talat. Några bankar min gamle far i huvudet på mig:

Vad skulle Olof ha tyckt?

19 DECEMBER

Annette Kullenberg driver en tes om att det ligger i släkten; att den här typen av lumpet beteende är ett särskilt Lagercrantzskt drag. Ska man slippa oss bör man fly landet, skriver hon. (Artikeln plockades ­sedan bort.)

2014

3 JANUARI

Jag vet inte om det är allt rabalder i medierna eller något annat, men mitt självförtroende faller i botten, och jag känner mig helt värdelös. När jag läser mina egna ord om vapentyper – jag hatar vapentyper – och om poliser som anländer till mordplatsen känns det oroande bekant och slitet, som hopplösa deckar­klichéer.

Jag har dessutom lovat att ge de första hundratjugo sidorna till mina förläggare Eva Gedin och Susanna Romanus.

12 JANUARI

Överlämnar manuset till Norstedts.

24 JANUARI

Ett kallt obehagligt januariregn ­faller oavbrutet över kvarteret. På kvällen upptäcker jag att det regnat in från taket och jag får ett totalt sammanbrott och skriker och lever om. På natten ligger jag vaken och oroar mig för att boken är skit och att taket ska braka samman, och allt gå åt helvete.

26 JANUARI

Jag går in på mötet med mina förläggare Eva Gedin och Susanna Romanus och innan vi ens sagt bu eller bä kommer jag med en hel rad av klassiska ursäkter: det här är bara en skiss, ett försök, ett embryo – allt möjligt.

Men jag oroade mig i onödan. Eva och Susanna gillar det jag gjort, och vi talar i timmar om karaktärerna och storyn, och långsamt återvänder min tro både på taket och på boken.

2 MARS

Ser Christopher Nolans film ­”Batman begins” med barnen och börjar tänka på den bakomliggande mytologin i Stieg Larssons böcker.

Efteråt diskuterar jag det med Anne, och söker på Google. Plötsligt fryser jag till. Jag ser en fullständigt sensationell bild på nätet, som förändrar hela min story.

Jag går och lägger mig intensivt upphetsad.

MARS

Jag skriver febrigt på och blir allt mindre ängslig. Jag vågar flippa ut, testa gränserna. Frågan är om jag någonsin varit så besatt.

Karaktärerna lever i mig dag och natt.

JULI

Olofs gamla demoner har fått makt över mig igen. Jag skriver varenda förbannande dag på semestern. Å andra sidan kunde jag inte ha låtit bli ens om jag velat.

Jag är totalt inne i boken, även om jag då och då fyllts av skuld att Anne drar för tungt lass med barnen. Jag lovar gång på gång olika storslagna kompensationer.

Ibland kanske hon tror mig.

24 SEPTEMBER

Är i stort sett klar med en första version när Susanna Romanus på förlaget ringer och låter allvarlig.

Hon berättar att ett spår i min bok påminner om ett grepp i en annan kriminalroman som just kommit ut.

Det är inget allvarligt, eller avgörande, men jag får ett totalt tokbryt och sticker i väg och tränar, och redan på vägen dit, svärande och mumlande, har jag bestämt mig att skriva om hela saken.

På natten sitter jag uppe och googlar efter nya uppslag, och blir alltmer besatt av ett nytt matematiskt spår. När morgonen kommer med sitt gulröda ljus är jag lycklig igen.

25 SEPTEMBER

Jag ringer upp Susanna Romanus och berättar upphetsat om mitt nya upplägg. Susanna tjoar, full av entusiasm. Anne påpekar mer ­nyktert att jag håller på att bli manisk.

24 OKTOBER

Jag undrar om jag inte dragit för stora växlar på mitt nya spår ändå, och via Matematiska institutionen i Uppsala får jag kontakt med Andreas Strömbergsson, professor i matematik, specialiserad på talteori. Andreas träffar mig gärna till i helgen på konditori Fågelsången i Uppsala.

28 OKTOBER

Jag sitter på konditori Fågelsången, och drar mot löfte om absolut sekretess min idé för Andreas. Han gillar den, åtminstone ser det så ut. Men han tycker att den är orealistisk mot slutet.

”Det behöver inte vara realistiskt”, försöker jag. ”Det är fiction.”

”Visst, visst”, säger han. ”Men jag tror jag har ett annat uppslag.”

30 OKTOBER

Vaknar i gryningen och ser att Andreas Strömbergsson skickat mig ett längre dokument klockan 02.10. När jag läser blir jag alldeles rörd. Han har gjort ett betydande arbete. Det mesta är långt över min nivå, men själva grundtanken ger mitt uppslag en ny sofistikerad touch.

Jag skickar ett översvallande tack, och arbetar febrigt vidare. Det är bara dagar kvar till vår nästa deadline.

Men plötsligt börjar hjärtat rusa och jag sätter mig ner på huk och lyckas bara dubbelvikt ta mig till omklädningsrummet. På väg hem grips jag av en tvångstanke att jag ska drabbas av samma öde som Stieg Larsson.

5 NOVEMBER

Överlämnar manuset till Norstedts och möter min kloka, sympatiska redaktör Ingemar Karlsson. Lovar att inte skriva något medan han läser.

NOVEMBER

Känner mig helt tom och hudlös utan mitt skrivande. Vet knappt vad jag ska göra av mig själv.

NOVEMBER

Medverkar i SVT:s ”Babel” och intervjuas av Jessika Gedin. Jag är mer än lovligt speedad.

15 DECEMBER

Ingemar och jag jobbar på, och går igenom manuset i detalj. Ingemar har hökögon för varje inkonsekvens i min story.

28 DECEMBER

Susanna Romanus och Eva Gedin läser igenom boken ännu en gång, och vi har bland annat en längre diskussion om slutet.

Jag skriver om det.

2015

”Frågan är om jag någonsin varit så besatt”, skriver David Lagercrantz i dagboken. Foto: Beatrice Lundborg

 26 JANUARI

Manuset går till korrektur.

3 FEBRUARI

Manusbuntarna skickas till de utländska förlagen med en personlig kurir. Ingenting om boken får föras över digitalt.

15 FEBRUARI

Norstedts bjuder på middag på restaurang Luzette på Centralplan i Stockholm och Eva Gedin förklarar högtidligt att hon har något att visa oss. Men för att skapa lite nerv väntar hon med det.

Till slut harklar hon sig melodramatiskt och läser upp de första omdömena från översättare och lektörer. Efteråt dansar jag hem i natten och fastnar på en efterfest på min lokala italienare Pane Vino vid Zinkensdamm.

Det var länge sedan jag blev så berusad.

14 MARS

Varje dag inkommer entusiastiska ord från förläggare runt om i världen. Jag intalar mig att det inget betyder. Vi när alla samma hopp. Vi vill så gärna att boken ska leva upp till förväntningarna. Men kanske är allt bara önskedrömmar som spricker som såpbubblor i höst.

1 APRIL

Dagens Nyheter offentliggör det svenska omslaget. The Guardian publicerar det engelska omslaget och Wall Street Journal det amerikanska omslaget.

16 APRIL

Åker till London och deltar i en konferens om utgivningen av bok­en med förläggare och redaktörer från fyrtio förlag världen över, och hör om den brittiska marknads­föringskampanjen. Jag får en känsla av overklighet. Men jag blir också alltmer stressad.

På kvällen håller jag föredrag på förlagskoncernen Hachette med bland andra David Nicholls och ­Sophie Hannah, Sophie som just skrivit en ny roman med Agatha Christies hjälte Hercule Poirot. Jag och Sophie beslutar att bilda en pakt: ”Vi som skriver fortsättningar.”

26 MAJ

Reser till Hay festival i Wales med min agent Magdalena Hedlund för att marknadsföra min roman om Alan Turing, som kommit ut på engelska, och fått en ny vår efter filmen ”The imitation game”.

Blir intervjuad av BBC:s radio och tv och berättar på scen om mitt författarskap. Jag känner mig glad, förstådd och sedd.

Mot slutet får jag frågor om Zlatanboken och talar då bland annat om autenticitet. Jag säger det jag sagt hundra gånger förut: att jag inte citerade Zlatan ordagrant utan att jag i stället arbetade hårt för att fånga hans röst med en litterär berättarteknik. Jag säger att jag kom honom närmare på det viset, och jag upplever att alla förstår vad jag menar.

27 MAJ

Är tillbaka i London och sitter på mitt engelska förlag och ska signera 1 400 blad som ska fogas in i lika många exemplar av min Millenniumbok. Rätt hopplöst bara det. Men kort därpå bryter helvetet loss.

The Telegraph, som måste haft en journalist i publiken på Hay festival, har skrivit att citaten i Zlatanboken är påhittade, och nu har svenska tidningar skickat ut nyhetsflashar om att jag ”erkänt”.

Min telefon exploderar och anklagelserna dundrar in, precis som om ingen någonsin hört talas som litterär eller journalistisk gestaltning eller – ännu värre – som om folk tror att det går att skriva en läsvärd bok genom att bara skriva ned vad någon säger. Det känns som hela världen håller på att bli galen. Mina händer skakar. Min röst sviktar då jag talar.

Senare på eftermiddagen drabbas jag av någon sorts akut depression och min engelska förläggare Christopher MacLehose placerar mig i säng.

På kvällen då jag intervjuas på scen av författarkollegan Rachel Johnson låtsas jag vara glad och oberörd. Jag skämtar till och med:

”Måste dubbelkolla mina citat med Lisbeth Salander nu! Vill inte ha henne efter mig också!”

Men jag mår skit.


Foto: All Over Press

29 MAJ

God bless America. Jag och Magdalena – som nu har tagit hand om min telefon – har rest till New York och här ger alla fullständigt fan i Zlatanbråket.

När jag anländer till mässan Book Expo America ser jag en helt sinnessjukt stor banner av min Millenniumroman. Sitter sedan vid bordet intill John Grisham och gör intervjuer – som enligt sekretesskontrakt inte får publiceras förrän sent i augusti.

Åker till mitt hotell och ger nya intervjuer med bland annat USA ­Today, New York Times, Los Angeles Times och Hollywood Reporter.

JUNI-JULI

I Stockholm går jag igenom mitt schema. Jag ska vara på resande fot mer eller mindre konstant under hösten, och sitta i en ständig ström av intervjuer, och jippon och jag försöker förstås spela cool, ­eller åtminstone inte vara överdrivet mycket mer neurotisk än vanligt. Men ofta känns det som tankarna brinner.

Fladdrar runt som en orolig fjäril. Dessutom har jag lovat DN att skriva en dagbok om hela processen, och jag svär lite över det, och förbereder mig för att äntligen åka till den finska skärgården. Där jag tänker sluka gamla romaner och sticka ut med roddbåten och drömma mig bort.

  • Dagboken publiceras också i 20 andra internationella tidningar.

Bilder i texten: Beatrice Lundborg

David Lagercrantz

Född: 1962 i Solna. Ett av fem barn till Olof och Martina Lagercrantz. Har även syskonen Martin, Richard, Me och Ma (Marika).

Bor: Vindsvåning på ­Södermalm, Stockholm.

Familj: Hustrun Anne, (divisionschef på SVT) och barnen Signe, 21, Nelly, 10, Hjalmar, 7.

Bakgrund: Journalist bland annat på Expressen. Författare sedan 1997 (”Göran Kropp 8000 plus”), fick sitt skönlitterära genombrott 2009 med ”Syndafall i Wilmslow”, utkom med succé­boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” 2011.

Aktuell: Med den fjärde boken i Millenniumserien: ”Det som inte dödar oss”, som utkommer den 27 augusti.

Mina förebilder: Alan Turing, Richard Dawkins, Bertrand Russell, Stephen Fry.

Min relation till Stieg Larsson: Oerhört ­intensiv. Träffade honom aldrig, men älskar hans universum och fick en ögonblicklig förälskelse i Lisbeth ­Salander – ett udda geni som blev illa behandlat av världen och som sedan slog tillbaka.

Så lång tid tog boken att skriva: Ett och ett halvt år.

Person jag identifierar mig mest med i ­Millenniumserien: Mikael Blomkvist, han ligger närmast mig (även om han är mer stabil). Han vill vara artig och korrekt, men är ändå en person som brinner när det finns en bra story.

Mitt bästa sommartips: Passa på och läs boken ”Sapiens” av Yuval Noah Harari och skaffa tidningen New Yorkers app.

Millenniumserien.

Stieg Larsson, svensk författare och journalist, avled i en hjärtinfarkt 2004.

Samma år beslutade Norstedts att ge ut den första delen i hans romansvit om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist postumt.

Sviten består av ”Män som hatar kvinnor” (2005), ”Flickan som lekte med elden” (2006) och ”Luftslottet som sprängdes” (2007).

Totalt har Milllenniumserien sålt 80,2 miljoner i världen, 3,5 miljoner i Sverige och 24 miljoner i USA.

David Lagercrantz fjärde del, ”Det som inte dödar oss”, ges ut samtidigt i 25 länder den 27 augusti. Den är översatt till 42 språk och är, vid sidan av Harper Lees ”Ställ ut en väktare”, det största boksläppet i världen i år.