Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Dawit, min bror

I dag fyller den svenske journalisten Dawit Isaak 50 år. En fjärdedel av sitt liv, 13 år och 34 dagar, har han tillbringat i fängelse i Eritrea. Här skriver Esayas Isaak en födelsedagshälsning till sin storebror.

2001 har blivit 2014. I dag fyller du 50 år, om det skulle vara så att du inte vet vilken dag det är. Sommaren har blivit höst. Sverige har precis fått en ny regering, en rödgrön, och ett lag i fotbollens finrum Champions League. Denna sommar var mycket varm – du vet hur vi i Sverige törstar efter värme lika mycket som jag tror att du törstar efter frihet i dag. Kommer du ihåg den där porträttbilden som du tog 1986 i Lerum? Den är i dag förknippad med press- och yttrandefrihet och känd världen över.

Jag har själv egna barn nu, två döttrar som är sex och två år gamla. De känner till dig förstås, men bara genom bilderna. Just i dag har min dag mest bestått av stress. Jag har hämtat barnen på skola och dagis, trängts i trafikköer och klagat på det ständiga Göteborgsregnet.

Annars är det mycket som har förändrats här hemma. Numera har folk smartphones. Jo, de kallas så. Jag minns att du själv hade en grå Nokia, men i dagens samhälle är telefonen inte bara en telefon. Man kollar in Twitter, Facebook, Instagram. Jag förstår att du undrar vad jag menar. Men förhoppningsvis kommer du att få uppleva det också.

Det är många som undrar hur du mår. Det kan vara på Ica, bilverkstaden eller på Örgrytes hemmamatcher. Jag försöker svara men kan bara anta eftersom jag uppriktigt inte vet. Kan inte ens föreställa mig. Mitt liv har ju också förändrats sedan du blev fängslad – jag kan ibland glömma av hur det var innan du försvann. Det är som två olika liv. Hela min vardag präglas av ditt fängslande. Men jag har valt det själv, tycker inte att någon ska behandlas som du. Jag funderar hela tiden på vad jag ska göra för att du ska få tillbaka din frihet. Det är många funderingar, men jag har inte lyckats än. Det stör mig oerhört.

Vår mamma sa alltid: ”Varför har de tagit min son ifrån mig?” Hon gick bort 2010. Jag förstår att du blir chockad, för vem har kunnat tala om det för dig? Pappa däremot sa redan 1992 till mig att den här regimen kommer att ta kål på oss i framtiden. Han hade rätt men förstod förstås inte att hans son skulle bli så brutalt utsatt för deras diktatur.

Nu skall jag på gymnastik med min dotter och utvecklingssamtal efter det. Livet fortsätter trots allt. Säkert kommer någon av de andra föräldrarna att ställa samma fråga som alltid: “Hur är det med Dawit?” Och jag får än en gång anta och gissa. Nästa gång hoppas jag att du själv kan svara hur det är med dig.

PS. Henrik Larsson spelar inte fotboll längre. Och Örgryte? Det tar vi på Gamla Ullevi. DS.