Jamaica Kincaid skriver att hon kanske inte kommer att svara direkt när jag ringer, eftersom hon springer ut och in mycket just nu. Det är trädgården som tar mycket arbete.
Född 1949 på västindiska Antigua bor Kincaid numera i Vermont, USA, och har på senare år gett ut fler böcker om trädgården som idé och tillflykt. Det är böcker som först kan förefalla vara av ett helt annat slag än de hon blivit mest känd för - skarpa, sakliga romaner, på gränsen till essä och biografi, som alla tar sitt avstamp i hennes bakgrund i Västindien. De skildrar människor på väg att ta sig ur en påtvingad fattigdom och analfabetism, ibland lyckas de, ibland sitter de fast. Det är berättelser fulla av kall vrede som kan leda tankarna till klassiska svenska arbetarförfattare. Det är en jämförelse Kincaid kan hålla med om.
- När jag själv försöker ringa in vad jag skriver är det tre ord jag stannar för: kvinnoerfarenheter, migration och förskjutningar (displacement). Det är också vad jag ska tala om på Waltic. För att skildra sin bakgrund måste man distansera sig från den. Det är för mig berättandets själva gåta: hur man för att kunna skriva måste skapa avstånd till det man känner starkast för.
Vi talar mest om den trilogi hon senast gett ut - "Min mor" (som på engelska hade den mer mångtydiga titeln "The autobiography of my mother", 1995), "My brother" (1997) och, till sist "Mr Potter" (2003). Bara den första delen har översatts till svenska, vilket är synd - det är starka böcker.
Kincaid har utgått från sina närmaste släktingar och berättar om moderns fattiga uppväxt, om sin bror som dog i aids och om den man - "mr Potter" - som var hennes far och som övergav henne vid födseln. De har bara träffats en enda gång, strax innan han dog, och skildes inte som vänner.
- Jag fortsätter nu att skriva i samma stil, längs samma linjer, men jag hör till de författare som inte kan tala om nästa bok. Jag är rädd för att bli för självmedveten.
För sju år sedan kom dokumentärfilmen "Life and debt" (Liv och skuld) i regi av Stephanie Black, en hård genomgång av hur Internationella valutafonden och andra transnationella aktörer genom avregleringar tvingade ned Jamaica i utdragen fattigdom. Filmens manus byggde i långa stycken på en essä av Kincaid, "A small place", om hemön Antigua.
- När jag skrev texten på åttiotalet var knappast ordet "globalisering" myntat. Men vad som hänt på min ö visade sig plötsligt vara en gemensam erfarenhet i stora delar av världen.
Texten kunde ha handlat om Filippinerna, eller för den delen om Mauretanien. Det är en mångbottnad insikt detta, att man har samma problem nästan överallt, att den egna erfarenheten är allt annat än unik.
- Mina romaner handlar ju alltid om individer, unika människor med unika erfarenheter. Men jag vill visa hur historien, krafter och sammanhang de inte kan överblicka, sliter och drar i dem, formar deras liv.
Jag frågar Kincaid hur hon ser på Waltics programidé, om litteraturen som en global kraft:
- Det är en fantastisk tanke. Litteraturen är - och jag skojar inte - en av de krafter som kan föra oss närmare ett fredligare världssamhälle - i detta att litteraturen alltid är nyfiken på andras erfarenheter, att man med dess hjälp kommer närmare det annorlunda, det man själv inte först förstår. En global konferens av det här slaget kan också bli mycket viktig för deltagarna, då en del av dem kommer från platser där författare helt enkelt inte är särskilt omtyckta och kanske till och med tvingas skriva i lönndom. Men när man träffas förstår man nästan genast vad de andra håller på med. Där finns en sorts universellt band.
Ditt intresse för trädgårdsarbete, säger jag. Hur går det ihop med skrivandet?
- Alldeles utmärkt. Jag tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, säger Kincaid. Att sköta en trädgård är en meditativ, eftertänksam verksamhet, du skriver bra medan du gräver. Trädgården är också en källa till metaforer, man "odlar", man "låter saker gro", man "tuktar".
- I min trädgård, säger Kincaid och skrattar, är det helt enkelt jag som är den välvillige tyrannen.