Han är 26 år och en av de elva miljoner ekonomiska flyktingar USA både älskar och hatar och som nu - efter att administration och kongress blundat i decennier - fått den politiska laddning alla begrep att de till slut skulle få.
När George Bush för en tid sedan sa att "av USA:s alla relationer är den med Mexiko den viktigaste" skakade många på huvudet men slutade snart; i måndags marscherade miljoner människor över hela USA i protest mot nyvaknad xenofobi och de senaste åren har rapporterna duggat tätt om hur beroende den amerikanska ekonomin är av de illegala.
Var fjärde jobb i jordbruket görs i dag av papperslösa, nästan alla från Latinamerika, och i andra branscher ser det snart likadant ut; var sjätte städjobb, var åttonde byggjobb och var tjugonde av alla jobb i USA utförs i dag av den underjordiska arbetskraft som växer med en halv miljon om året. Kalifornien, de flestas destination, genomlever just nu ett migrationsfenomen unikt i modern historia - den största demografiska omvandlingen på 150 år - och Los Angeles är i dag vad New York var för mer än ett sekel sedan: ingången till USA, staden där en ny värld tar form.
Södra Kalifornien, som andra delar av USA, har förvandlats till en samling urbana amöbor i snabb rörelse och det produktiva tempot sprider en bokstavlig doft av dollar. USA:s finslipade tvåtredjedelssamhälle må vara brutalt, men det är aktivt; här finns över 8 miljoner arbetsgivare och när Clemente kom för två år sedan och ställde sig på en trottoar i Hollywood trodde han att han hamnat i paradiset.
- Jag fick jobb samma dag jag kom. Tio dollar i timmen för att hantlanga på ett bygge. Jag jobbade hela veckan och på fredagen tänkte jag bara: "Herregud - har jag hamnat i paradiset?" Jag mådde skitbra då.
Clementes historia ser ut som mångas, men saknar den amerikanska drömmens lyckliga slut; efter att ha gripits en gång vid gränsen försökte han igen och lyckades, tog sedan buss till Los Angeles, sökte upp en bror som redan var här, fick lite hjälp, tog in på ett härbärge, började jobba, ringde hem till fru och barn och sa att allt gick fint och att han snart skulle komma hem - bara han jobbat ihop pengar att betala smugglaren som tagit honom över gränsen och sparat tillräckligt för det som var äventyrets syfte: ett hus åt familjen.
- Min fru ville inte att jag skulle åka. Hon tyckte att vi hade allt vi behövde, men jag ville ha något mer. Något bra. Jag var trött på att sitta i ett pappskjul och skämmas inför mina barn.
Men det samhälle som de första veckorna visade sig från sin bästa sida bytte snart skepnad. En period kom då utbudet av arbetskraft med råge översteg efterfrågan och Los Angeles trottoarer började digna av mexikanskt trasproletariat. Clemente hade ingen buffert, och när botten är nådd har den laglöse lite att förlora på laglöshet; han började sälja crack, stötte på fel grabbar, blev svårt misshandlad.
- Får man inte jobb bryts man ner. Jag hade aldrig rånat någon, aldrig tagit droger, aldrig sålt knark innan jag kom hit. Jag har bara varit här i två år och nu har jag gjort allt det där. Ibland har det hänt att jag stannat upp och tittat på mig själv utifrån och sagt: Herregud Clemente - vad är det som hänt dig?
Ingenstans står den rika och fattiga världen och glor varandra i vitögat så konkret som vid de karga markerna mellan El Paso och Tijuana; hela städer har poppat upp för att svara mot den efterfrågan människoflödet genererar och det geografiska och juridiska gränslandet har blivit en postkolonial cirkus som alltmer tär på politikers samveten.
Med 11/9 och det xenofoba klimat som följde tilltog militariseringen av gränsen - det senaste förslaget är en 130 mil lång mur - utan att på minsta sätt minska inflödet. Enda konsekvensen, menar Peter Laufer, författare till boken "Wetback Nation", är att priset på smugglarnas tjänster skjutit i höjden och flyktingarnas tid i livegenskap förlängts; för tio år sedan kunde man ta sig över för 500 dollar, i dag kostar det åtskilliga tusen, de fattiga tvingas till allt större risker och dödsfallen i öknen - nu runt 400 om året - har mångdubblats, stora karteller har bildats som efter modell från droghandeln tagit över den kommers gränsregionen skapat och The U.S. Border Patrol har nu vuxit till en hel armé.
För latinamerikanerna är det paradoxala att de kommer illegalt - men alltid är välkomna.
Överallt står arbetsgivare med öppna armar och både regering och opposition vet att klappjakten vid gränsen mest är ett spel för galleriet: amerikansk ekonomi skulle kollapsa utan de papperslösa.
Därför var det framför allt näringslivet som jublade när ett omdebatterat lagförslag som skulle ha reglerat situationen kollapsade i senaten i förra veckan. Initiativet,
en kompromiss mellan båda partierna, hade blivit ett historiskt genombrott som skulle gjort en stor del av USA:s papperslösa lagliga och därmed givit mänskliga rättigheter till flera miljoner som i dag jobbar i konstant skräck för att upptäckas.
Nu är det oklart när frågan lyfts igen, och till dess är läget som förr: amerikanska företagare har fri tillgång till elva miljoner rättslösa, för att stilla en rasistisk opinion avsätts mer pengar till militariseringen av Södern - och så länge fattiga har det ännu värre i Mexiko fortsätter strömmen.
Den stora nyheten i USA - och skälet till att Los Angeles, nu allmänt känd som "the immigration capital of the world", lagt sig i debattens centrum - är högerpopulismens hastiga avancemang. När republikanen Bob Beauprez, försvarare av massdeportering, nyligen sa att om invandrarna inte hårt och tydligt avvisas är USA snart "världens största magnet, en gigantisk gonggong som meddelar kom en, kom alla!" var han inte ensam.
En rad böcker har kommit som stämmer in och varierar temat om hur nationens dörr ställts på vid gavel för terrorister och etniska element som stjäl arbete från vita och på sikt degenererar hela USA. "Whatever It Takes", en bok av republikanen JD Hayworth, driver tesen att problemet med att legalisera den nya rörliga underklassen framför allt är att den då också skulle få en kollektiv politisk identitet och i kraft av sin storlek inte bara kräva mer lön utan förr eller senare också ett nytt samhälle: "Den kommer revoltera, som i Frankrike!"
Länge var alarmismen isolerad men det som nu oroar ett liberalt USA är hur snabbt den vuxit till sig och vilken roll den saken får i höstens kongressval. Om allmänheten hittills haft sin egen historia i färskt minne och mest sett invandrare som ett positivt samhällsinslag i form av billig servicearbetskraft så har en klar glidning skett på sistone; när The Pew Hispanic Center presenterade sin senaste rapport hade mer än hälften svarat att de nu ser papperslösa som en börda för landet, hela 27 procent tyckte att de skulle skickas hem och allt fler tycks hålla med republikanen Dana Rohrabacher som tagit till orda mot näringslivets "brist på kreativitet" i att hitta arbetskraft: "Låt fångarna plocka frukt, vi behöver inte ta hit miljontals främlingar för det."
Det var i detta klimat Los Angeles vaknade. Metropolen som på några decennier gått från att vara USA:s vitaste till minst vita stad är just nu inte bara nav i en exploderande serviceindustri utan också i en ny medborgarrättsrörelse.
Den megamarsch som härom lördagen - den 25 mars - blev världsnyhet genom att samla en halv miljon människor i protest mot mur och deportering spred sig snabbt över landet och i måndags präglades hela USA av de manifestationer med krav på amnesti som genomfördes i över 100 städer. Flera miljoner protesterade under parollen "We are America" och i maj planeras kampanjen "A day without an immigrant", en dag då papperslösa ska lägga ner arbetet så medelamerikanen ges chans att ta ställning till ett USA med och ett utan dem. Det ser alltså ut som om den kollektiva identitet JD Hayworth oroar sig för redan håller på att etablera sig - helt oberoende av lagstiftning.
- Repris.
Maria Elena Durazo, chicana, mexikan uppvuxen i USA, behöver inte leta länge efter ordet när hon ska beskriva vad det är som sker. Hon var till nyligen ordförande i Los Angeles avdelning av hotell- och restaurangfacket HERE, den organisation som tillsammans med servicefacket SEIU betytt mest för politiseringen av de papperslösa.
I tajt skjorta sitter hon på sitt kontor mittemellan Beverly Hills och South Central och de plakat, affischer, banderoller och skyltar som kantar trappuppgången är, som det mesta i det nya Los Angeles, på spanska.
- Allt vi erfar nu på 2000-talet är en repris på varje fas som medborgarrättsrörelsen gick igenom för femtio år sedan. Och när folk inser hur mycket det finns att lära av historien skapas en ny kraft. Det är en stor del av förklaringen till varför just Los Angeles har blivit det nya uppvaknandets centrum. Här finns en väldigt tydlig svart erfarenhet av förtryck. Och det finns, numera, en väldigt tydlig latinsk.
När globaliseringen kickade in på allvar flyttade de flesta av USA:s traditionella fabriksjobb till skattebefriade industrizoner i syd, och vad som nu återstår är de orörliga servicebranscherna; kontorsstädare och hotellpersonal hör till de yrkesgrupper som vuxit snabbast - hälften av Los Angeles totala kontorsyta är byggd efter 1980 - och i dag utförs dessa okvalificerade jobb nästan uteslutande av latinos.
Skiftet från tillverkningsindustri till serviceindustri ställde krav på fackligt nytänkande, men många valde att i stället låsa sig i en gammal tradition av främlingsfientlighet. Undantaget var Los Angeles, och under 1990-talet genomfördes en mycket framgångsrik organisering av framför allt städare; för femton år sedan var 10 procent av Los Angeles städare med i facket - i dag är siffran 70 procent.
Maria Elena Durazo var med då och hör till en ny generation i amerikansk arbetarrörelse som menar att om inte facken vänder sig också till den underjordiska arbetskraften kommer de snabbt förlora sin roll. Senaste 25 åren har invandrare tredubblat sin andel av Kaliforniens arbetsföra befolkning; över 80 procent av HERE:s medlemmar i Los Angeles är i dag latino, och av dem är 25 procent papperslösa. Det låter paradoxalt att vara utan papper men ändå organiserad men på USA:s kaotiska och decentraliserade arbetsmarknad är det inte bara möjligt - även om rättshjälpen som kan erbjudas är embryonal - utan också en förutsättning för politiseringen.
Av alla grupper - akademiker, kyrkor, radikala fack, mr-organisationer - som tillsammans med de papperslösa nu bygger upp reaktionen mot högerpopulismen har facken varit viktigast och i den disparata fusionen mellan fack- och immigrantrörelse finns allt från dem som kräver amnesti för alla elva miljoner till dem som stöder det gästarbetarprogram George Bush, starkt påverkad av näringslivslobbyn, föreslagit. Konsensus råder emellertid om kravet på demilitarisering av gränsen och att någon sorts legal grund, på sikt medborgarskap, ska skapas - för så många som möjligt.
Men trots polariseringen - den högra sidan med hjärta hos Washingtons republikaner och den vänstra med centrum i Los Angeles sociala rörelser - är det ett faktum att Amerikas nya dilemma bara marginellt kan påverkas av politiker eller massmobiliseringar. En mycket starkare rörelse är migrationen själv, eller som en luttrad flykting uttrycker det: "You learn real quick. Spanish is not the language here. Money is."
En mil söderut - i South Central - öppnar Rosa Ojeda dörren och säger att hon knappast ångrar de helveten hon gått igenom för att bli amerikansk medborgare. Som de flesta av sina grannar smugglades hon över gränsen för många år sedan, började städa hus i Beverly Hills, fick sedan fast jobb, till slut papper och har nu villa och man och fyra barn födda här varav en just börjat på universitetet. I dag är hon fackligt förtroendevald, sedan länge aktiv i migrantrörelsen och nu stolt för att folkrörelsearbetet gjort Los Angeles till vad hon kallar en symbol för "det progressiva Amerika". Hon är ingen fan av Bush, men säger att även med en konservativ regering är det här landet något mycket bättre än det hon lämnade.
- USA är hårt, men också ett system av möjligheter. Den som vågar sätta saker på spel kan vinna. Jag tycker jag har gjort det. Hade jag stannat i El Salvador hade jag säkert haft sju åtta barn i dag och levt i extrem misär. Jag är tacksam mot det här landet. Faktiskt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men det är jag. Och glad för att jag vågade.
Rosa, en gång revolutionär, är det lyckade exemplet; en person som via sin existens håller liv i de drömmar som bara fortsätter att spridas i det södra Amerika. Stängsel, poliser, lagar, fängelse, deportering - hittills har inget bitit på de krafter som driver tusentals över gränsen under samma tid senaten äter lunch och det beror på ett enkelt faktum: betydligt fler slutar som Rosa än som Clemente.
Detta - att fler lyckas än misslyckas - är ordningens kärna och även i ett större perspektiv är Rosa Ojeda symbolisk; rörlighet, nomadism, cirkulation - den allt intensivare migrationen från syd till nord är ett resultat av såväl materiella som kulturella realiteter och det är, menar filosofen Toni Negri, viktigt att se att arbetarnas rörlighetsbegär inte bara har en negativ utan också en starkt positiv orsak.
Migration drivs i första hand av människors vilja att fly från negativa förhållanden som våld och misär, men också av ett positivt begär efter välstånd och frihet. Att, om det är möjligt, på en och samma gång desertera från exploatering och nationell identitet för att söka befrielse på annat håll är i mångas backspegel ett progressivt äventyr, ett sätt att förändra inte bara sig själv utan världen, en mycket medveten handling - även om den inte har någon klar politisk färg.
Hon stänger av teven. En vän med mindre tur har ringt och när samtalet är över suckar hon och säger att klimatet förvisso hårdnat avsevärt för dem som kommit de senaste åren och att det snart kan bli än värre. Själv har hon kravlat över gränsen många gånger, lämnat bort en nyfödd son i flera år, varit hemlös, helt utblottad och, som hon säger, "gråtit mycket". Ändå svarar hon att hennes råd till en fattig latinamerikan med migrationsdubier skulle bli kort:
- Åk.