Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

De räddas revelj

Ett växande antal böcker hävdar att Europa håller på att förvandlas till ett islamiskt skräckvälde. Värst uppges infernot vara i Sverige. Andreas Malm introducerar Eurabienlitteraturen.

Muslimerna är här för att ta över. Snart är de i majoritet. Deras inflyttning till Europa har aldrig varit en flykt undan elände, utan en "medvetet planerad akt av omstörtning": de har kommit för att "etablera ett kalifat där sharialagar gäller." Inom ett par generationer kommer "konvertiter från islam att avrättas, tjuvar kommer att få sina armar amputerade" och "otrogna kvinnor stenas till döds". Muslimerna nöjer sig inte med någonting mindre än att ni "ger dem all makt och låter dem förtrycka er".

Vad är detta? Den senaste pamfletten från Sverigedemokraterna? Nej. Detta är en bästsäljare på världens största förlag för engelskspråkig litteratur, Random house. ­"While Europe Slept" nominerades 2007 till det prestigefyllda amerikanska litteraturpriset National book critics circle award.

Författaren, Bruce Bawer, är en god amerikansk liberal med dragning åt det konservativa hållet, kulturkritiker och essäist i tidningar som New York Review of Books och Christian Science Monitor, författare till rosade böcker om kristen fundamentalism och homosexuellas rättigheter.

Nu vill han berätta sanningen om Europa.
Värst är infernot i Sverige. Sverige är Europas "ground zero". I Stockholm driver muslimska ynglingar runt och "jagar ut icke-muslimer ur simhallarna". De "terroriserar skolor", "attackerar brandmän och ambulanser". Den populäraste t-shirten bland dem bär texten "2030: då tar vi över".

Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Av Johan Norberg - en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas - har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en "enidéstat" där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är "oproportionerligt våldsbenägen", som gjort mordfrekvensen "dubbelt så hög i Sverige som i USA" och som är allra galnast i Malmö: där är "våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år".

Så håller det på.

Åt detta skulle man kunna le. Man skulle kunna skratta och lägga det åt sidan, som ett kuriöst vykort från en hallucinerande dåre. Dessvärre är det inte möjligt. Den världsbild som Bruce Bawer förmedlar är på väg att sätta sig i västvärldens hjärna. Ett av många exempel är just den ström av böcker, där Bawers ingår, som under de senaste två åren har skrivits på ett enda, synnerligen välbekant tema: den västerländska civilisationen, med sina upplysta, högstående, fria värden, hotas av islam.

Grundtexten i genren är en studie av den brittiska amatörhisto­rikern Bat Ye'or, numera firad gäst på akademisk turné från Yale till Hebrew University. I "Eurabia" från år 2005 lade hon fram ett sensationellt avslöjande om samtidshistorien. I sammanfattning:

År 1973 inställde araberna sin försäljning av olja till Europa. Därmed kopplade de ett strypgrepp om kontinenten. För att öppna oljekranarna igen ställde araberna hårda villkor, och dåvarande EG inställde sig genast på kapitulation.

I detta syfte bildade EG, under Arabförbundets diktat, organet Euro-Arab Dialogue, eller EAD. Aldrig hört talas om EAD? Just det: sedan 1973 har EAD regerat Europa, kastat sitt nät över företag, universitet och media, låtit "en främmande lobby infiltrera de parlamentariska systemen" och hela tiden förblivit "totalt okänt för européerna, trots att dess ockulta maskineri har genomfört Europas irreversibla förvandling".

Europa finns inte mer. Den euro­peiska civilisationen har, efter planer från EAD, avvecklat sig själv till förmån för en hybrid mellan ­Europa och Arabien: du kanske inte visste det, men du lever i Eurabien. I

Eurabien härskar araberna, som är synonymt med muslimerna. I Eurabien har Europa blivit "ett appendix till den arabisk-muslimska världen" och de infödda européerna relegerats till dhimmi, den status som islam genom historien påtvingat besegrade folk. Det betyder att européerna ödmjukt måste finna sig i muslimernas lagar och regler: som alla dhimmi-folk måste de "gå på vänster sida om muslimerna, i rännstenen, och acceptera kränkningar och slag för att inte reta sina muslimska herrar".

Så här pågår det, över närmare 400 sidor.
Man kunde tro att Bat Ye'ors teori skulle sorteras ned till de solkigaste boklådorna. I stället har hennes begrepp fastnat i den västerländska islamdiskursen. År 2005 sände Fox News en serie reportage om Europa, där Malmö skildrades som ett Mogadishu kontrollerat av kringdrivande muslimska krigargäng: seriens vinjett var "Eurabien". Francis Fukuyama, en minst sagt tongivande intellektuell, konstaterar i liberala Slate Magazine att "inget tvivel kan råda om att det som har kallats 'Eurabien' utgör ett huvudproblem för demokratin i Europa".

Prominenta brittiska historiker som Niall Ferguson har hyllat Bat Ye'or: "framtida historiker kommer en dag att betrakta 'Eurabien', det begrepp hon har myntat, som profetiskt", skriver denne man på bokens omslag.

Alla i genren är dock inte lika yviga som hon. Ett av de senaste bidragen, "The Last Days of ­Europe" av den respekterade historikern Walter Laqueur, är en mer lågmäld variant på samma diagnos: Europa är i dag som Rom stunden före fallet.

Inom några få generationer kommer Europa att vara ett museum, där turister kan beskåda relikerna från "den högt utvecklade civilisation som en gång ledde världen, gav oss Shakespeare och Beethoven", inklämt i gränderna bland alla moskéer, svartmuskiga skägg och burkor. Eftersom islam är en särskilt våldsbenägen kultur har de muslimska ghettoinvånarna mitt i Europas hjärta upprättat ett antisamhälle, vars grundlag är kärleken till "våldet för våldets egen skull" och "driften att förstöra allt runt omkring". Laqueur argumenterar för att dessa muslimer måste kallas vid sitt verkliga namn. De är "barbarer".

När Wall Street Journal läser hans bok är det "en av de mest övertygande i den långa serie volymer av författare på båda sidor om Atlanten som skildrar Europas förfall".
Ett verk med motsatt temperament är "America Alone" av högerrabulisten Mark Steyn, men tesen är identisk: vår värld är på väg att gå under, ty muslimerna blir fler och fler och startar krig mot alla andra.

Liksom sina likar är Steyn oändligt besatt av demografi, som i denna diskurs har samma roll som rashygien i antisemitismen; "den djupaste orsaken till 11 september", förklarar han, "är att under 1970- och 80-talen skaffade muslimerna barn, medan västerlänningarna gjorde sig av med den vanan."

Och vilket bemötande har denna bästsäljare fått? Christopher Hitchens, en av de mest prominenta tempelriddarna i den liberala neosekularismens brödraskap, har i New York-tidskriften City Journal prisat den som "oerhört övertygande", en varning om att vi måste "erkänna det extraordinära hotet och det möjliga behovet av extraordinära svar".
Under tiden som Europa förvandlats till ett Eurabien under muslimernas skräckvälde har alltså européerna sussat sött. Men se: nu sker äntligen ett uppvaknande.

I Eurabienlitteraturen stavas det Pia Kjærsgaard, Pim Fortuyn, Jean-Marie Le Pen, Filip Dewinter, vår egen Jimmie Åkesson. Bruce Bawer jublar när han läser om hur allmänhetens fientlighet mot muslimer stiger och allt fler politiker i Europas mittfåra "argumenterar för att islam inte kan förenas med europeiska värden". Ett yrvaket Europa börjar nu ana "de skarpa alternativen: total kapitulation eller massfördrivning".

Men det finns alternativ till massfördrivning. Mark Steyn har en annan lösning. Den provades i Srebrenica, Prijedor, Sarajevo. Så här skriver han, i en passus som väckt visst uppseende efter att Cristopher Hitchens återgav den i sin hyllningsrecension:
"Varför föll Bosnien ned i den värsta slakten i Europa sedan andra världskriget?

Under trettio år före sammanbrottet hade serbernas andel av den bosniska befolkningen minskat från 43 till 31 procent, medan muslimerna hade ökat från 26 till 44 procent. I en demokratisk tidsålder kan man inte övervinna demografi - utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det, liksom andra européer kommer att förstå det i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem."