De regerar i bloggosfären

Pappa hette Allan Schulman och var tv-producenten bakom "Hylands hörna". Morfar Sven Stolpe var en gigant: författare, historiker och kontroversiell samhällskritiker. Såväl mormors bror som mormors far har fått Nobelpriset.

Alex och Calle Schulman har ett tungt arv att förvalta. Men i stället för att gå i förfädernas spår har de brutit ny mark - och samtidigt brutit mot alla tänkbara regler, skrivna och oskrivna.

När Katrin Zytomierska på lördag säger "ja" till sin Alex heter Sveriges tre mest lästa bloggare Schulman i efternamn.

Vi träffas i en hotellobby i centrala Stockholm. Platsen är hemvan för trion. Den fungerar som ett kontor för dem, liksom för flera andra i det nya Medie-Stockholms grädda. Härifrån har stora delar av deras frilansande skötts, det som för någon månad sedan växte rekordsnabbt. Från en till tre bloggande familjemedlemmar som redan ligger etta, två och trea i Bloggportalens statistik över landets mest lästa.

Alex, storebrodern, är överlägsen etta. Han gick från posten som chefredaktör för tidningen Stureplan och dess sajt, stureplan.se, till att bli "proffsbloggare" för Aftonbladet.

Katrin, Alex fästmö och delägare i en pr-firma, är tvåa. Hon blev efter en vecka som amatörbloggare "uppköpt" av stureplan.se, som för att ersätta hålet efter Alex.

Och så Calle, lillebrorsan som kämpar mot modebloggen Englas showroom om den sista prestigefyllda pallplaceringen på topplistan. Hans "Schulmania" är en privat blogg, helt obetald, och som sådan den allra mest lästa. Den har funnits i knappt fyra veckor.

Alex Schulman blev känd som den elakaste av de elaka i Blogg-Sverige och hånar sina vänner, sig själv och väl valda kändisar på daglig basis. En form som fått sitt genomslag för att den saknar spärrar. Det kan tyckas infantilt. Men, trots allt: det är underhållning.

Alex: - Det är en väldigt viktig poäng. Det här ska vara roliga bloggar, inte elaka. Om folk sedan inte ser satiren eller uppfattar humorn är en annan sak. Grundtanken är att underhålla. Och de vi är när vi bloggar, Calle och jag, är karaktärer vi skapat just för att underhålla.

Stämmer det att ni värjer er mot ordet ironi om ert eget skrivande?

- Ironi är som ett skällsord.

För att det är ett 90-talsord?

- Ja, det måste väl vara därför.

Calle: - Det var först för ett halvår sedan som jag fick veta vad ordet ironi betyder, att säga en sak och mena en annan.

Alex, du gick från att vara chefredaktör på en tidning till att bli innelisteskribent och proffsbloggare. Spontant låter det roligare att ha en egen tidning än en blogg.

- Det var ju det. Men jag hade varit på Stureplan från början, startat tidningen och byggt upp den i två och ett halvt år. Vi hade kommit rätt långt och skapat en produkt som funkade. Men det var så enormt mycket jobb för enormt lite pengar. Jag orkade inte. Kanske kommer jag tillbaka till den världen någon annan gång. Det är en sak att vara 20 år och hungrig, men nu är jag ändå 31 år och jag höll på att gå under.

Katrin Zytomierskas föräldrar kom till Sverige från Polen 1969. Pappan är jude - "därför blev han utkastad ur Polen" - och har arbetat med att baka piroger.

- Mamma är hysterisk akademiker och har doktorsavhandlat i filosofi. Hon kom hit som student och träffade pappa. Eftersom han inte kunde åka tillbaka stannade de kvar.

Medan Katrin berättar om sin bakgrund gör Alex och Calle allt för att störa. De slår sig själva i ansiktet som för att vakna till, de säger att deras klockor slutat fun­gera, de nyper sig i armen. Och gapskrattar.

Är ni alltid så här taskiga mot ­varandra?

Katrin: - Ja, men det stör mig inte. Det kan bli jobbigt när de blir för flabbiga. Jag har slutat tänka på det.

Ni gifter er på lördag. För dem som känner er genom era bloggar verkar det osannolikt att ni skulle kunna lova att älska varandra för evigt.

Katrin: - Men vi är väldigt kärleksfulla personer. Vi är supersnälla och generösa och tar hand om våra vänner och familjer.

Alex: - Och framför allt är vi kära i varandra, på allvar. Det finns inte något som helst fejk med det.

Calle: - Man kan ju alltid skilja sig. Som mamma sa till mig när jag skulle gifta mig. Det var det sista hon sa innan vi gick in i kyrkan. Och sedan skilde jag mig.

Alex blogg slår hela tiden nya besöksrekord och läses av långt fler än de andra två tillsammans.

Hur mycket av Calles och Katrins framgångar beror på Alex?

Calle: - Hans första länk, "nu börjar brorsan blogga", var förstås en jättegenväg, men att vi har lyckats hålla kvar besökarna är vår förtjänst.

Alex: - Sedan handlar det nog om personfascination. De som gillar Calle följer mig och Katrin också, och tvärtom.

Det är verkligen en metavärld.

Alex: - Ja, och vi kommer att utöka den i augusti, då ska mamma börja blogga också. Det tror jag kommer att bli sjukt intressant, en helt annan röst.

Mamma heter Lisette Schulman. Hon är bland annat jurist och informatör och på 1970-talet kamperade hon med Lasse Holmqvist som programledare för "Magasinet". I ett kultförklarat avsnitt av TV8-programmet "Studio Virtanen", där hon tillsammans med Alex och Calle gästar nöjesjournalisten Fredrik Virtanens mediepratshow, gör hon formligen slarvsylta av sönernas yrkesval.

Var det jobbigt när er mamma tog ner er på jorden i tv?

Alex: - Nej, jag blev stolt. Häpen.

Hon gillar verkligen inte det ni gör?

- Hon orkar helt enkelt inte bry sig. Hon tycker inte om folklighet.

Er pappa fångade sin samtid i tv-mediet. Ni fångar samtiden på nätet. Är det en slump?

- Jag tror det är ett arv från pappa, men också från morfar, Sven Stolpe. Han skrev på ett visst sätt - vasst, ironiskt, väldigt bestämt och han älskade att polemisera. Det gör ju vi också.

- Jag tror att det är en blandning av pappa och morfar. Morfar var emot allt, allt, hela tiden. Och pappa garvade.

"Hylands hörna" var ju extremt folkligt.

- Mamma var inte så förtjust i det heller. Morfar avskydde programmet. När mamma träffade pappa tyckte han inte att det var toppen, direkt. De var jätteolika, pappa och morfar. Pappa var extremt folklig, han kunde i alla sammanhang se saker som förenade människor. Jag skulle säga att också vi är extremt folkliga, jag och Calle.

Allan Schulman var 60 år när Calle föddes, men pojkarna hade en mycket nära relation till sin far, som dog för nästan precis fyra år sedan.

Alex: - Han uppmuntrade allt kreativt arbete, läste allt och garvade. Han hade älskat våra bloggar, det är jag säker på.

Är det en stor sorg fortfarande?

Alex: - Efter pappa? Ja. Det är jobbigt.

Calle: - Vi båda drömmer om honom varje natt och han återkommer i samtal varje dag. Det känns som att man har en trygg hand i ryggen hela tiden. Han höll alltid så på mig, fysiskt. När handen är borta känns det som om man ska falla bakåt. Det är en jävligt obehaglig känsla.

Var det han som lärde er att hålla ihop?

Alex: - Vi är ju tre syskon. Jag och Calle är väldigt lika varandra, vi förenades nog i vår kärlek till pappa. De sista åren, då han var dålig, hjälptes vi åt att ta hand om honom.

Dagen före intervjun, någon timme efter att jag ringt runt till alla tre och bokat tid och plats, skriver Katrin ett förnärmat blogginlägg om det korta telefonsamtalet. I inlägget beskrivs en reporter från Dagens Nyheter som "en tönt som borde dra ur sin balle ur röven". Alex frågar om jag läst inlägget.

Ja. Katrin, du som är pr-konsult, hur tänkte du när du skrev så ­dagen innan du skulle intervjuas?

- Jag måste skriva roliga saker för att behålla mina läsare. Jag får inte bli tråkig, det går inte. Den uppskattning jag får från medier är smickrande, men jag skulle aldrig fjäska för någon för att få fördelar.

- Med mina inlägg är det så här: Det jag har i huvudet skriver jag på bloggen. I det här fallet upplevde jag dig som dryg i telefon. Men jag blev inte sårad, jag bryr mig inte. När jag träffar dig nu märker jag ju att du är trevlig, men när vi lade på tänkte jag mer "fan vad nice, nu har jag ett nytt inlägg". Så enkelt är det.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut