Sam Endicott, sångare i The Bravery, är trött, mycket trött.

- Jag startade det här bandet för att jag skulle slippa arbeta och i stället så jobbar jag hårdare än jag någonsin gjort i hela mitt liv, suckar han och slår sig ner på sängen i sitt hotellrum nära Tottenham Court Road i London. På ett litet bord står en laptop och en ipod, och ett par kalsonger och strumpor är slarvigt slängda på golvet.

Newyorkarna i The Bravery har varit ute på vägarna utan avbrott sedan årsskiftet. Om några timmar ska de spela för tredje kvällen i rad på ett utsålt Astoria i London. Tidigare under eftermiddagen försökte en svartabörshaj sälja en biljett till Endicott. Han avböjde.

Dagen innan spelade The Bravery i tre olika brittiska städer under loppet av åtta timmar. En av dessa konserter var passande nog som förband till 80-talsaxelpuffarna Duran Duran, ett band som The Bravery motvilligt brukar jämföras med. Utöver en gemensam svaghet för ylande keyboards och ett missbruk av kajalpennor är de båda band som vissa älskar - och andra älskar att hata.

- Jag vet inte varför vi väcker sådana starka känslor hos folk, men jag tycker faktiskt att det är väldigt smickrande, menar Endicott. Det värsta som finns är att vara intet­sägande. Uncut gav vår skiva full pott och av Vice fick vi 0 av 10. Jag blev ganska exalterad av båda.

Mediekarusellen har snurrat snabbt för The Bravery. De har gått från att ha varit helt okända utanför hemstaden New Yorks hippare kretsar till att ha blivit posterpinuppor för den unga MTV-generationen på bara några månader.

Hajpmaskinen NME har utnämnt trendluggarna i The Bravery till sina kelgrisar och vältrar sig i historier om bandets backanaliska framfart. Det självbetitlade debutalbumet, som släpptes i mars, har hittills sålt i cirka en halv miljon exemplar, ­kalendern är uppbokad till långt in i november och i sommar ska the Bravery öppna för U2 på Bonos ­begäran.

The Bravery har aldrig hymlat med sina intentioner: de vill få flickor­na att dansa. Först i New York, sedan i världen.

Samtidigt gör envisa rykten inom musikbranschen gällande att The Bravery redan har nått sitt bäst före-datum. Kritikerna kallar deras åttiotalspastischer för själlösa; pressen hjular över upptäckten att Sam Endicott har ett förflutet som dreadlocksprydd basist i ska-bandet Skabba The Hutt och kajal­mupparna i The Killers har ifrågasatt bandets autenticitet. Trendpoliserna skakar med andra ord strängt på huvudet, något som fått The Braverys ursprungliga beundrarskara att förneka att de någonsin hoppat upp och ner till de tjutande glassbilssirenerna i "Unconditional". Katten som för sex månader sedan ansågs svängigast i stan är plötsligt inte längre tillräckligt rumsren för de finare salongerna.

- Jag tror att de i de så kallade hippa kretsarna ibland känner sig förrådda när band som de "upptäckt" plötsligt blir mer framgångsrika. Det är något som varje band går igenom, och inget vi ödslar tid på att oroa oss över, säger gitarristen Michael Zakarin med oberörd min när jag träffar honom och keyboardisten John Conway i hotellets bar.

Conway berättar roat om ryktet att bandet ska ha blivit hopplockat av ett listigt skivbolag och förklarar vidare att bandet startades av honom själv och Endicott i efterdyningarna av 11 september. De resterande bandmedlemmarna, Zakarin, basisten Mike "Dirt" H och trummisen Anthony Burulcich, hittades via diverse kontakter. Enligt myten dök Dirt upp till sin audition flankerad av tre blonda svenskor för att distrahera de andra från det faktum att han aldrig spelat bas tidigare.

Ryktena som florerar kring The Bravery är många och det verkar som om Conway och Zakarin har blivit medietränade; deras svar är försiktigt defensiva och trots att de har charmen påkopplad ger de ändå intrycket av att inte riktigt kunna slappna av. Zakarin avfärdar groupieanklagelserna med ett kort "vi har inte tillräckligt med tid för att syssla med sådant", medan den gänglige Conway, som sägs ha ett extra gott öga till damerna, tittar upp i taket och låtsas som om det regnar. Vana vid att bli ifrågasatta är de är noga med att understryka sitt gedigna musikintresse och ­räknar upp influenser från allt ­mellan Prince och The Clash till Guns n'Roses och Velvet Underground.

- Att spela musik är inget du väljer, om det finns i ditt blod så har du inget val, menar Conway allvarligt och plirar bakom glasögonen.

Sam Endicott började sin bana som sångare med att ta sång­lektioner över telefon. Han har i flera intervjuer förklarat att han startade The Bravery i ett försök att komma över den krampaktiga rädsla som präglat honom och New York efter terroristattacken. Uppe på sitt hotellrum berättar Endicott att musiken och textskrivandet har varit ett sätt för honom att komma underfund med sina känslor och sin osäkerhet, att det har gett honom ett mål i livet.

- Men jag är mer stressad och uppskärrad nu än vad jag någonsin varit i mitt liv. Fast det är på ett annat sätt, på ett bra sätt. Nu har jag något att oroa mig över, till skillnad från tidigare då jag var fast i något slags själsutsugande avgrund, säger han eftertänksamt och pillar förstrött på sitt avflagnade svarta nagellack. Jämfört med sina bandkamrater är han påfallande rättfram. En svart trilbyhatt pryder hans huvud och han är klädd i ett par farligt åtsittande jeans som tillsammans med de grova kängorna ger intrycket av ett par oproportionerligt korta ben.

- Folk påstår att vi inte är äkta, men jag tycker att vi är mer äkta än de flesta andra band som ligger på ett stort bolag. Vi skrev, producerade och spelade in vårt album själva, vi har själva utformat all design och vi har själva byggt upp vår beundrarskara.

Rumsservice knackar på dörren och bär in Sams beställda biff, medium rare. Sam ber om ketchup. Kyparen ber om en autograf. Sam krafsar ner en kråka på linneservetten med en tjock röd filtpenna. Kyparen försvinner.

- Du vet, jag får ofta höra att vi ska vara sådana arroganta arslen, säger han och hejdar sig med ett stycke köttbit i luften. Vi är sarkastiska större delen av tiden och det missuppfattas gång på gång. Personligen tycker jag att vi är ganska trevliga.

Michael Zakarin och John Conway tittar villrådigt på varandra.

- Du undrar vad vi har bidragit med till musikhistorien? Vore det inte lite väl kaxigt att påstå att vi har påverkat musikhistorien över huvud taget redan vid det här laget? menar Conway försiktigt.

- Det återstår att se, vårt mål är att utvecklas, fyller Zakarin bestämt i.

- Däremot tycker jag att vi har gjort en fantastisk inledning, slår Conway fast med ett finurligt leende.

2003 förärades Duran Duran med The Lifetime Achievement Award av både MTV och rocktidningen Q. Många höjde på ögonbrynen; Duran Duran kunde väl knappast påstås vara musikaliskt framåtskridande? Men Duran Duran hade inte förtjänat sin plats i musikhistorien på grund av musikalisk originalitet, utan på grund av sitt positiva inflytande på en hel MTV-generation. I egenskap av ungdomens förförare, älskade av massorna och föraktade av etablissemanget, lyckades de leda rådvilla unga in på alternativa musikaliska vägar; bort från Modern Talking och tillbaka mot Roxy Music. Kanske har The Bravery en liknande uppgift att fylla i sin generation. The Bravery tror uppenbarligen på sig själva, medierna gör det inte. Bara framtiden vet vem som får rätt.