Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

De virtuella sekterna frodas i förvrängda fakta

Foto: Maria Westholm

Fakta spelar ingen roll för den sektliknande extremhögern. Fakta är ”etablissemangets” röst. Heléne Lööw inleder DN Kulturs serie om faktaresistens.

Den 29 augusti håller Jimmie Åkesson sitt årliga sommartal i hemstaden Sölvesborg. Han varnar då för ”det som håller på att hända med vårt en gång så trygga land”, som numer innebär ”sprängdåd och skjutningar snart nog varje dag”.

Men som kriminologerna Felipe Estrada och Henrik Tham skriver dagen därpå i DN-debattartikeln ”Kriminalpolitiska utspel saknar stöd i forskningen” visar Brottsförebyggande rådets statistik att färre medborgare utsatts för grövre våld på 2000-talet än åren kring 1990, och att även rädslan för våld minskar i samhället.

När Åkesson efter sommartalet konfronteras av Aftonbladet med att statistiken för våldsbrott inte ökat nämnvärt sedan sjuttiotalet, och därmed rimmar illa med hans egen retorik, svarar han: ”Jag tycker dels att, att ... mm ... Väldigt många människor upplever en situation i dag där man har en annan karaktär på brottsligheten.”

Det är en typ av uttalanden som allt som oftast förekommer, inte minst i debatter på nätsajter: vad vi känner och tycker, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med hur någonting faktiskt ser ut – en åsikt och ett faktum är inte samma sak. Och vår lilla bit av verkligheten är just vår lilla bit av verkligheten – att vi inte har mött ett fenomen betyder inte att det inte existerar. Vi går naturligtvis alla understundom mer eller mindre i fällan att utgå ifrån att just vår verklighet är generellt giltig för alla – det är mycket lätt gjort och djupt mänskligt.

Men det finns också andra fenomen – de evigt faktaresistenta – vars världsbild i grunden tycks styras av föreställningar om en underliggande konspiration. Här existerar, som regel, ingen komplexitet, inget både och, inga gråzoner, inget vändande och vridande på fakta, inga djupare analyser och ingen källkritik.

All form av fakta som motsäger den egna uppfattningen avvisas kategoriskt, liksom alla former av nyanseringar och fördjupningar. Det är världar styrda av känslor.

Det spelar ingen roll att bilder som sägs föreställa något som bekräftar en världsbild egentligen föreställer någonting helt annat. Exempel på detta: de på sociala medier flödande bilderna av flyktingar som uppges vara aggressiva IS-anhängare i vilt slagsmål med den tyska polisen. Eller bilder på flyktingar som uppges slåss med fattiga tiggare i Malmö.

Den förstnämnda bilden visade sig föreställa ett bråk i Tyskland 2012, involverande en helt annan grupp, medan den senare bilden vid närmare påseende var från ett upplopp i Grekland 2011, något som Metros utmärkta satsning Viralgranskaren kunde konstatera.

Detta tycks dock sakna betydelse: de blir ändå sanna, evigt delade, därför att de i enlighet med de förhärskande föreställningarna om en evigt pågående konspiration för att förtiga sanningen kunde vara sanna.

Läs också: Tio vanliga konspirationsteorier – tre har visat sig vara sanna

På samma sätt förvandlas bilder och berättelser, som i sig själva förvisso är sanna, till generella sanningar eller till giltiga för alla individer inom en viss grupp – att en individ från en minoritetsgrupp begått en brottslig handling blir till påståenden som ”sådana är de, varenda en – titta bara vad de gjort!”

Denna propagandataktik har ultranationalistiska och rasideologiska grupper tillämpat sedan 1920–talet. Så kallade ”berättelser ur livet” om människor som har blivit utsatta för brott, lurade, bedragna och illa behandlade av ”främlingar” var ett stående inslag i mellankrigstidens nationalsocialistiska press, i Nordiska Rikspartiets publikationer, eller i den rasideologiska undergroundvärlden på 90-talets skrifter, som exempelvis Nordland. De återfanns även i Bevara Sverige Svenskts tidskrift Patrioten, i oberoende tidskrifter som Fri Information, och så vidare – allt detta har i dag flyttat ut på nätet.

Det faktum att argumentationen ständigt utgår ifrån händelser som onekligen ägt rum gör den mycket svårbemött, vilket också propagandastrategiskt är meningen. Berättelserna tjänar också ett annat syfte: att förse den större berättelsen om hur landet hotas av ”främlingarna” med offer – människor som skulle kunna vara du. Och genom att ständigt publicera dessa historier frammanas bilden av en hotande katastrof och av ett ”etablissemang” som ”förtiger sanningen”.

Denna bild, att vara belagd med munkavle av etablissemanget, spelade även kvinnan bakom den rasismhetsande pseudonymen ”Julia Caesar” på. Som Annika Hamrud skriver i sitt avtäckande av Caesars identitet: ”Julia Caesar beskriver sig som en journalist med gedigen medieerfarenhet. Läsarna kan därmed fantisera om att hon spelar dubbelt, att hon är en känd skribent som inte kan ’komma ut’ eftersom hon då skulle förlora jobbet” (Expressen 2/9).

”Etablissemanget” är ett fenomen som kan täcka in varje område i samhället – ”sosseriet”, ”högern”, ”storföretagen”, ”judarna”, ”feministerna” – eller någon annan valfri grupp eller helt enkelt av ”dom” – en sorts osynlig odefinierad makt som ständigt mörklägger än det ena än det andra.

Men hur skall då dessa miljöer förstås? Ett sätt att betrakta dem är som i grunden sekteristiska miljöer. Sociologen Colin Campbell skapade på 1970-talet en teori om hur dessa miljöer kan förstås och tolkas, i ”The cult, the cultic milieu and secularization”. Sekteristiska miljöer är till sin natur oppositionella – en av kärnpunkterna är föreställningen att man är bärare av en dold och förtigen sanning. Detta skapar en värld där ledare och grupper kommer och går, men där kärngruppen, ”de övertygade”, består. De kan byta sekt och miljö i sin jakt på ”sanningen”, men de stannar kvar i den sekteristiska miljön i stort.

Före den digitala revolutionen existerade dessa i en sorts underjord, i form av olika tidningar, tidskrifter, bokförlag, smågrupper och gatuaktivism i folkvimlet. Om du mötte dessa världar skedde det oftast av en slump.

Allt detta förändrades med den moderna kommunikationsteknikens ankomst – på några sekunder är det möjligt att nå stora mängder människor och likasinnade identifieras och fångas in, nätmiljöer kan sättas upp på en eftermiddag, bilder och historier spridas med vindens hastighet över nätet.

Emellanåt utvecklas dessa nätmiljöer till virtuella sekter med faktaresistensen som kännemärke: all form av information som inte styrker den egna uppfattningen avvisas kategoriskt.

Det är i dessa miljöer som konspirationstänkandet frodas och människor successivt börjar uppfatta sig själva som bärare av en sorts ”stigmatiserad sanning”: är du inte med mig är du emot mig – en del av en konspiration, eller naiv, oupplyst, lurad. Ett särskilt språkbruk utvecklas, för att förstärka bilden av att de gör motstånd mot en sorts maktfullkomlig elit – med kodord som ”oppositionell” eller ”alternativ”. Alla samhällsfenomen som ogillas relateras till denna elit eller hemliga konspiratör.

I dessa miljöer utvecklas en mycket aggressiv debatteknik som i praktiken inte handlar om att debattera, utan om att stänga alla former av debatt. Att mala ner allt motstånd med alla till buds stående medel.

Självklart måste etablerade sanningar utmanas och ifrågasättas, men det finns all anledning att tillämpa en hälsosam dos källkritik även mot de alternativa sanningar som flödar förbi på nätet. Särskilt om de kläs i form av konspirationer, och de därmed i realiteten har förvandlats till spegelbilder av vad de säger sig bekämpa.

Faktaresistens. Del 1

Vi lever i en tid där informationsströmmarna blir allt fler och kraftigare. Det ger möjligheten att forma sin egen världsbild, vilket utnyttjas av olika grupperingar i samhället.

I en serie artiklar under vinjetten ”Faktaresistens” belyser DN Kultur hur och varför människor kan förvanska fakta och låta sin omvärld danas av känslor och egen övertygelse.

Heléne Lööw är docent på Uppsala universitets historiska institution och var tidigare chef för Forum för levande historia. Hon har i flera decennier forskat om den svenska nazismen.

• De virtuella sekterna frodas i förvrängda fakta