I lördags disputerade jag på min avhandling ”Är sex arbete?” om svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Dagen innan utmålades min forskning i DN (23/2) som historieförvanskning av Kajsa Ekis Ekman. I själva verket är det i hennes version av sexköpslagens tillkomsthistoria som faktafelen finns.
Ekis Ekman ger ingen överblick över hela min undersökning av såväl svensk som tysk politik utan koncentrerar sig på avhandlingens första kapitel som handlar om det svenska 70-talet. Prostitutionsutredningen från 1977 står i centrum för denna del av avhandlingen. Bland annat beskriver jag meningsskiljaktigheterna som så småningom ledde till att de sakkunniga och utredaren gick skilda vägar.
Sakkunniggruppen sammanställde en egen rapport och i min avhandling visar jag på dess stora metodologiska brister. Författarna betonade själva: ”Vi bevisar ingenting. Vi bygger inte ens på en systematisk kunskapsöversikt.” Trots dessa begränsningar firades studien inte bara då, utan firas även nu av Ekis Ekman som ”banbrytande”.
Ekis Ekman hävdar att verket innehåller 200 sidor med sexsäljande kvinnors berättelser, medan det i själva verket enbart finns några kortare citat. Leif G W Persson, som tillhörde de sakkunniga i 1977 års utredning betonade dessutom att ”förståelsen för de synpunkter som framfördes från de professionella prostituerade [var] mycket ringa” i sakkunniggruppen. Men enligt Ekis Ekman skapade rapporten baserad på intervjuerna ”en förståelse för prostitutionen: historiskt, ekonomiskt, könsmässigt och kulturellt”. Hur intervjuer av individer i en specifik kulturell kontext vid en viss tidpunkt över huvud taget skulle kunna ge en så mångsidig överblick av fenomenet förklarar hon inte.
Ekis Ekman ger vidare sken av att det saknar empirisk grund när jag skriver att svenska politiker sett på sexsäljare som ”offer som inte vet sitt eget bästa”. Ett av många exempel på denna hållning som citeras i min avhandling är moderaten Mårten Werner, som på 1970-talet talade om ”ett hänsynslöst utnyttjande av en grupp människor som inte förstår sitt sanna bästa”. Beatrice Ask som också refereras till säger sig vara främmande för ”att låta prostituerade komma till tals i alla frågor som rör dem”. Där Ekis Ekman påstår att det ”aldrig talats om passiva offer i svensk prostitutionsforskning” dokumenterar jag grundligt att prostitutionen allt oftare tolkades som ett exempel på mäns våld mot hjälplösa kvinnor.
Ekis Ekman förnekar att sexsäljares egna röster har tystats här i landet, medan jag visar att de har varit ovidkommande när sexköpslagen skapades. I avhandlingen berättar jag att den anarkistiska vänstern i Tyskland i stället inkluderade sexsäljares röster i sin feministiska kamp. Att ignorera dessa delar av min avhandling, och i stället attackera mig för påstådd historieförvanskning verkar inte vara något annat än ett försök att rädda ansiktet på den svenska prostitutionspolitiken.