Vilket dagsvärde har känslorna?
Ser man till det offentliga rummet tycks svaret vara: högt. Man gråter, kramas, överraskas, upprörs, talar ömsint om familjen, hyllar vänskapens och kärlekens alla populärkulturella markörer. Katastrofer som ministermord, ”Estonia”, tsunami och Utøya har drivit fram spontana kollektiva sorgeriter. Från att ha förknippats med svaghet, kvinnlighet och irrationalitet har känslor blivit ett kulturellt och politiskt kapital. Den trovärdiga ledaren måste vara rationell och skarptungad. Men också kunna visa känslor, låta rösten darra till eller åtminstone få ett melankoliskt stråk i ögat.
Om den berömde mannen på gatan tillfrågas om vad som styr honom i hans dagliga beslut – förnuft eller känsla – är svaret inte självklart. Det beror på vilken professionell sfär, klass, maskulinitetstyp och livsfas han vill definiera sig genom. För många är det rationellt att (kunna) vara känslosam. Homo economicus kan definitivt använda känslan som styrinstrument. Att lyfta fram impuls, intuition och empati – i noga avmätt dos – är inte fel ens i de smartaste styrelserummen.
Också politisk analys kan bedrivas genom ett kännande jag. Att känslor penetrerar frågorna, höjer tonläget och skärper argumenten är förstås inte mer än förväntad retorik; ’pathos’ är regel nummer ett i konsten att övertyga. Men analys silad genom en kännande kropp är något nytt, som inte minst vårens debatter illustrerat. Frågans allvar mäts då i relation till hur mycket kallsvett, sömnlöshet, illamående, magont, kräkfärdighet eller gåshud den framkallar. Förstärker eller försvagar det trovärdigheten? I svaret går tveklöst en gräns mellan gillare och inte. Varm kropp förblir ett tvetydigt vittne i relation till kallt förnuft.
Det finns risker med känslor. Den främsta är givetvis att mixen känslor/politik är historiskt komprometterad, förknippad med demagogi, populism, masshysteri och moralisk kollaps. En annan risk rör vetenskap och upplyst förnuft. Även om känslor felaktigt förväxlas med oförnuft triggar de renhetsivrares föreställning om ett kunskapssamhälle hotat av Gud, new age och annan förvillelse. Känslor ryms definitivt inte i vetenskapens självbild och höga objektivitetsideal.
Men det finns andra, mindre synliga risker. Blicken riktas mot individen och inte mot världen, mot självbespegling och inte mot struktur. Paradoxalt nog kan det gynna den sociala bakåtrörelse som yttrar sig i försvagning av de mellanmänskliga banden. Familjen, gruppen, de personliga nätverken och relationerna, inklusive känslostyrda begärs- och konsumtionsbeteenden, tar över samhällsdynamiken.
Med tanke på känslomänniskans ökade utrymme är det märkligt att nuets samhälle konsekvent bygger sin logik på den rationella människan. Samhällsstrukturen genomsyras av vad som har kallats den nya rationaliteten, en ekonomistyrd utveckling som går tvärs genom olika sektorer och kännetecknas av manualbundna, hårt känslodränerade program. Detta är särskilt tydligt i sjukvården, inte minst psykiatrin, där mätbarhet och evidens är lidelsefulla (!) mantran. Terapimetoder som bygger på quick fix och det rationella jaget prioriteras. Känslor kring mening och sammanhang blir hemlösa.
Samma utveckling genomsyrar jobb och skola, som tar efter sjukvården med manualer, marknadsanpassning och rationella problemlösningar. Den som inte beter sig förnuftigt i enlighet med gällande norm för det förnuftiga riskerar att hamna i ett alltmer vittförgrenat nät av diagnoser. Nya sociala kategorier föds: deprimerade, utbrända, adh:are.
Allt detta representerar en underlig människosyn. Knappast en genomtänkt föreställning om den rationella människan, utan snarare en människa anpassad till rationaliserade system och vars känslor och beteenden ska sorteras in i kategorier för rationell hantering. Förnuft och rationalitet glider isär. Sprickor uppstår i begreppen. Att rationalisera – göra det förnuftsenliga – betyder plötsligt att dra ner och skära bort. Men det kanske är förnuftigare att lägga till och bygga upp?
Så vad är egentligen förnuft?
Det upplysta förnuftet fick sin legendariska definition i Immanuel Kants svar på frågan ”Vad är upplysning?” (1783). ”Upplysning är människans frigörelse från sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmåga att använda sig av sitt förnuft utan ledning av någon annans … Våga veta!” Det var ett emancipatoriskt projekt av enorm betydelse, en ikon för västerländsk kultur och samhällsutveckling. Det bar upp 1700-talets radikala rörelser, 1800-talets vetenskapliga expansion och all framstegstanke. I det svenska folkhemsbygget var förnuftet dogm: får individen bara veta det rätta kommer hon också att vilja och välja det rätta.
Men vänta nu, är historien så enkel – att ljus segrar över mörker, förnuft över oförnuft? Att känslorna sätts i bur?
I själva verket flöt den segrande upplysningen ovanpå ett myller av undergroundrörelser som swedenborgare, alkemister och drömska utopister. Högt emotionella väckelserörelser som herrnhutism och pietism sög upp stora grupper. Opera, musik och skönlitteratur, brev och dagböcker bokstavligen simmade i känslor. De övre samhällsskikten odlade känslospråk som klassmarkör men också som träning i social kompetens. Tidens toleranstanke föddes delvis ur inlevelse med andra kännande varelser i enlighet med den moraliska maningen: ”Fråga inte – kan de resonera? Fråga – kan de lida?”
Också efter 1800 bryts förnuft och känsla mot varandra i våg på våg. Romantikerna älskade att framställa förnuftspropaganda som kall och konstnärligt förkvävande, och efter dem symbolister, dadaister och hundratals andra motrörelser. Men allt effektivare etablerar västvärlden den välfärdsmodell där sekularisering, rationalitet, vetenskap, teknik och marknad är framgångskonceptet.
Alla stora kulturkritiker kring 1900 kommer att analysera konsekvenserna för känslolivet. Thomas Mann beskriver den trånga köpmanssjälens seger över den sårbara konstnärssjälen. Freud talar om bortträngda känslokonflikter som framstegets pris. Och sociologen Max Weber varnar i en berömd sekvens för en ny människotyp: ”specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta – och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia!”.
Slutsatsen är knappast att det rena förnuftet förkrymper. Däremot att samhällsstrukturer byggda på teknokratisk rationalitet gör det. Utvecklingen av det goda samhället måste ligga inom människan själv. Och hon låter sig inte delas upp i förnuft och känsla.
Någonstans där – i ett slags limbo – tycks vi befinna oss just nu. Som intresseobjekt är känslorna klart heta. Forskare visar hur de tränger in i politiska beslut, styrelserum och vetenskapliga laboratorier. Man skriver gråtens, skammens och blyghetens historia. Nya begrepp lanseras som emotionell intelligens. Moralfilosofer som Martha Nussbaum pläderar för ett vidgat kunskapsbegrepp, talar om känslans skärpa och tankens inlevelse och frågar hur goda beslut fattas. Upphäver vägande och mätande känsla och fantasi?
Förnuft och känsla måste inte ställas mot varandra. Sensmoralen i Jane Austens roman var att de bör balanseras. En radikalare tes är att de bör smältas samman. Också känslor är kunskapsinstrument, analytiska redskap och centrala för all existentiell analys. Och de gör definitivt livet bättre.