När USA firar sin självständighetsdag i dag kan vi glädjas över att det är ett lite friare land än för ett år sedan.

Den 24 juni röstade delstaten New York igenom legalisering av samkönade äktenskap. De var den sjätte och största delstaten som gjorde detta i USA.

Dubbelt så många homosexuella amerikaner har nu chans att gifta sig. Två saker är ovanligt hoppingivande med detta.

Det ena är den process som användes för att rösta igenom lagen. I delstaten New York har Republikanerna majoritet i senaten, men man lyckades ändå få majoritet för lagförslaget. Det var nästan bara demokrater som röstade för lagen, men även fyra republikaner – tack vare en smart och effektiv lobbyingkampanj som drevs av såväl gayaktivister som borgmästare Michael Bloomberg (som, något oväntat, börjar framstå som en av de amerikanska politiker som gjort mest för hbtq-rättigheter).

Tidigare har den amerikanska gayaktivismen ofta demoniserat Republikanerna, men här sträckte man i stället ut en hand och lyfte fram argument som de kunde ta till sig. Man såg exempelvis till att respektera religionsfrihet.

I USA behöver bestående politisk förändring ofta ha stöd från båda partierna. På sätt och vis har de redan mötts halvvägs. Den högerpopulistiska vågen som sköljt över Republikanerna de senaste åren har medfört att en växande del av den amerikanska högern har rört sig mer mot frihetliga värderingar och bort från socialkonservatism.

Den libertarianska ådran i Teapartyrörelsen har framför allt varit ett gräsrotsfenomen tidigare. Dess nationella företrädare, som Jim DeMint och Michele Bachmann, tenderar däremot att vara socialkonservativa evangeliker, som kämpar mot det de kallar den homosexuella agendan. Men en följd av Teapartyrörelsen är en popularisering av åsikten att staten inte borde lägga sig i vad vi gör i våra sovrum eller vem vi vill gifta oss med. De värdekonservativa dominerar förstås fortfarande det republikanska partiet, men Teapartyrörelsen har försvagat dem en smula.

Det andra som är intressant med New York-lagen är att den illustrerar hur oerhört snabbt folkopinionen har svängt i den här frågan.

Det är inte längre riskabelt för en politiker att stödja samkönade äktenskap.

För bara tio år sedan var det där­emot bara en liten minoritet av amerikaner som ville att homosexuella skulle få gifta sig. Det är faktiskt svindlande att läsa statistik över hur snabbt det här opinionsskiftet har gått.

Blickar man ett par decennier tillbaka i USA finner man ett land där fruktansvärda trakasserier av homosexuella var en del av vardagen. 1979 eldades en gaybar i Louisiana ned till marken. Samtliga 29 bargäster dog. 1998 torterades och misshandlades den 21-årige Mat­thew Shepard till döds i Wyoming, ett mord så vidrigt att det väckte nationell uppmärksamhet och kanske bidrog till att vända en del av folkopinionen.

1998 var stödet för samkönade äktenskap i USA drygt 10 procent. I dag stöds det däremot, för första gången, av en majoritet – 53 procent.

Motståndet har på samma tid gått från 75 procent till 45 procent.

Bland unga amerikaner blir det tydligare åt vilket håll tidens båge lutar sig. Mer än 70 procent av amerikanerna under 34 stöder samkönade äktenskap.

Förra året skrev Barack Obama under lagen Matthew Shepard Act, som innebär att brott mot homosexuella klassificieras som hatbrott – med andra ord tas de då på lika stort allvar som exempelvis rasistiska brott.

Obama har gjort mer än någon annan president för att ge USA:s hbtq-invånare samma rättigheter som alla andra – men ribban är förstås låg (både Clinton och Bush förde snarare utvecklingen bakåt under sina åtta år i Vita huset).

Det Obama inte gjort är att offentligt stödja samkönade äktenskap.

Det här förmodas bero på rent politiskt strategiska skäl – i de viktigaste delstaterna och de viktigaste väljargrupperna är stödet lägre.

När den vassa gayaktivisten och sexkolumnisten Dan Savage nyligen fick frågan när han tror att Obama kommer att ge sitt stöd för samkönade äktenskap svarade han ”Februari 2013”, efter nästa presidentval, alltså.

Men det bästa Obama kan göra för hbtq-aktivismen i USA är att bli omvald. Det är nämligen mer sannolikt att en demokratisk president kan svänga den konservativa majoriteten i högsta domstolen (i dag sitter där fem domare som är tillsatta av republikaner, fyra av demokrater), där de här frågorna kommer att avgöras.

I dag, på USA:s självständighetsdag, gästar den amerikanska politikern och aktivisten Jesse Jackson Almedalsveckan på Gotland.

När Jackson kampanjade för att bli Demokraternas presidentkandidat 1984 var han banbrytande inte bara för att han var svart, utan även för att han hade öppet homosexuella kampanjarbetare, vilket var ovanligt på den tiden. Han har dessutom turnerat i Afrika och pratat om att stärka homo­sexuellas rättigheter där. Men han har även uttalat sig med viss ambivalens om såväl samkönade äktenskap som hbtq-rättigheter i allmänhet i USA.

Jag hoppas att de som får ett tillfälle att träffa Jackson, som gick i frontlinjen för 1960-talets medborgarrättsrörelse, pressar honom om den här frågan.

Det här är vår tids medborgarrättsrörelse och resten av USA, inte minst Louisiana och Wyoming, har väntat alldeles för länge på den frihet som nu finns – halleluja! – i delstaten New York.