1 Politiska reportrar ska inte vara politiska reportrar utan journalister som rapporterar om politik. Eftersom varje person har rätt till sin politiska uppfattning kan inte heller politiska reportrar garantera total politisk neutralitet i sitt hjärta.
Regel nummer ett för en politisk reporter är därför att alltid dölja sina politiska sympatier in i märgen. På grund av att journalister sällan är utbildade skådespelare lämnas utrymme för läsare-lyssnare-tittare, även chefer och ofta kolleger, att pådyvla den politiska reportern en politisk uppfattning. Denna kan användas som tillhygge mot reportern som i sin tur varken kan motsäga eller bekräfta utan att ge sin åsikt till känna vilket är ännu värre.
2 Eftersom nyfikenhet är en dygd i journalistiken tolkas av dess utövare varje tonfall, min, rörelse och möte hos kolleger och politiker efter betraktarens eget behov. Detta åstadkommer emellanåt så kallade sanningar som inte behöver ha med verkligheten att göra.
Regel nummer två är därför att reporten vid varje antydan om politiska preferenser endast ler gåtfullt. Någon annan utväg finns inte. Allt reportern säger till sitt försvar tolkas som undanflykter från den sanning andra skapat.
3 Många människor inklusive politiska reportrar har fostrats till en viss hövlighet gentemot andra. Det som i andra lägen är normal artighet/vänlighet kan utövad av politiska reportrar tolkas som inställsamhet. Sådan är förbjuden. Energiska överdomare i målen saknas inte. Ett leende får inte ge en fördel. Däremot kan en kärv ton visa reporterns tillförlitlighet.
Regel nummer tre är därför att reportern anlägger ett pokerface samt avstår från leende och vänliga gester. En politisk reporter bör undvika vanligt beteende som att hålla upp en dörr, säga hej och samtidigt se glad ut liksom att kalla politiker för deras förnamn; politiker bör oavsett hur många gånger man mött dem tilltalas med både för- och efternamn. Frågor som kan tolkas som personligt intresse såsom "hur mår du" (oavsett svarets möjlighet att bli en del i nyhetsflödet) är inte tillåtna i politisk god etikett.
4 Alla politiker ska förutsättas vara ständigt ljugande och ute efter mesta möjliga makt samt sitt eget bästa.
Regel nummer fyra är därför att misstro varje ord från en politiker. Detta markeras genom att reportern aldrig tar ett "nej" för ett nej och ännu mindre ett "kanske" för ett ännu icke fattat beslut.
5 För en reporter är politiker inte människor, de är material för text, bild och ljud i medierna. Att uppfatta en politiker som en trevlig människa är nästintill en dödssynd. En god reporter hugger hellre i sten än kramar en politiker. Den reporter som vid ett möte med en politiker ger eller tar emot en av de nutida rutinmässiga kindpussar som i andra sammanhang utdelas till alla och envar är en misslyckad reporter.
Regel nummer fem är därför: Dansa inte med arbetsmaterialet. Pussa det aldrig. Vänd obönhörligt bort ansiktet om det befinner sig nära en politiker. Vänd aldrig andra kinden till.