Det här är nog inte riktigt rätt forum att skriva en sån här sak egentligen, men okej: jag begriper mig inte på teater. Ja, det har hänt att jag använt ordet ”hatar”. Jag har sagt precis så här i konversationer med hyfsat kulturintresserade personer: ”Jag hatar teater.”
Det intressanta är att jag då inte bemötts av mothugg. Förbluffande ofta har jag fått svaret ”Vad skönt att du säger det, det gör jag också!”
Det är väl i och för sig knappast förbjudet att dissa teater eller surna till när man trots allt går dit och i timtal tvingas uthärda uppburna skådisar som mest liknar högvulet orerande klossar.
Men det kan verka skumt om man samtidigt är någorlunda bevandrad inom andra sorters kultur. Den som glor håglöst på en målning och säger att en treåring kunde ha smackat dit de där färgplumparna räknas ju trots allt som okänslig på ett genomgående plan, kanske rent av kompakt obildbar.
Merete Mazzarella vet i alla fall vad jag menar, hon beskriver i sin nyutkomna bok ”Det enda som egentligen händer oss” sin rastlöshet inför konserter: ”Med ett slags orolig missunnsamhet brukar jag undra vad det är som alla andra, de musikaliska, upplever som går mig förbi.”
Det märkliga är att en av mina största kulturupplevelser någonsin är Heinrich von Kleists drama ”Penthesilea”, om amasondrottningen som bråkar storskaligt med sin snubbe Akilles genom att försöka ha ihjäl honom med kamphundar och stridselefanter, och som till slut, när de faktiskt gör en ansträngning att umgås civiliserat, tappar kollen över om hon kysser, biter eller rent av tar en smygkannibalistisk tugga av hans läppar.
Ja, det är i alla fall min tolkning. Men detta himlastormande drama kom till mig i form av text, jag slapp se Lena Endre åka elefant. Kleists grandiosa anslag kan nog inte finna nån bättre scen än fantasiplatsen inne i mitt eget huvud.
Jag läser alltså gärna dramatik. Jag har inte heller några problem att ge mig in i samtidspoesin, som allt oftare uttrycker sig i replik- eller monologform. Men teatern, den beats me. Är jag obotligt teateromusikalisk?
Jag skulle i så fall, med kulturfobikerns massivt stöddiga självgodhet, kunna fortsätta tycka illa om scenkonst i allmänhet och skådespelare i synnerhet och sammanfatta alla fördomar med den förintande slappa etiketten ”narcissism”.
Men teaterhatet gnager mig, det är inte okej att avvisa grejer i stället för att försöka pejla in dem, oavsett om jag tror jag kommer att gilla eller ens har talang. Jag kallar in Caroline af Ugglas här, hon leder Kör för alla för folk som sjunger fult och falskt och tror sig sakna musikalitetens gåva. Alla kan lära sig sjunga! påstår af Ugglas. I så fall kan det inte heller finnas nån teaterhatargen.
Jag tänker inte ge mig. Jag ska jobba mig fram till ett läge där oförenligheterna möts, där den dramatiska texten, den orerande klossen och jag faktiskt kan snacka. Kanske det växer ut nya avlyssningsöron på mig då, mer sensibla antenner för scenframträdandets nyanser.
Teoretiskt anar jag att teatern kan vara en egen form av tidskapsel, ett slags ögonblicklighet och direktinsikt av närvaro. Dessutom har jag själv ett stort och fascinerande ansvar i att själv tolka det som händer. Som Erik Uddenberg skriver i ett pjäsförord i antologin ”Det omätbara”: ”Det finns ingen övergripande berättare som lägger allt till rätta.”
Men vänta! Nu kommer min egen övergripande berättare farande bara för det. En tordönsmäktig överjagsröst deklamerar just nu från min intrapsykiska scen följande:
Hur kan du ens tänka tanken att ifrågasätta teatern! Kulturen är på allvar och behöver allt stöd den kan få. Tänk på den ungerska spökteatern där chefen från det nationalistiska högerhelvetet nyligen blev föremål för strejk och scenen tömdes. Du ska vara tacksam att det här landet har yttrandefri teater över huvud taget!
Jag lyssnar faktiskt på rösten. Stämmer det verkligen, som jag brukar säga till nyfikna nybörjare, att det inte är svårare att greppa hardcore språkpoesi än det är för normala människor att lära sig köra bil? Nej sorry, jag ljög. Förresten har jag haft sjukt svårt för att lära mig köra bil och kan fortfarande efter tio år inte ens göra en omkörning på mötesfri väg utan dödsskräck.
För vissa, kanske många, kan experimentell poesi vara ogenomtränglig. Jag har ingen lust att vara pedagogisk kulturambassadör, tvärtom: Kultur är skitsvårt. Teater är en utmaning.
Å andra sidan: sen när blev utmaningar problem? Upplevelseindustrin, turismen och entreprenörsbranschen vimlar ju av utmaningar som folk betalar dyra pengar för, mycket dyrare än en teaterbiljett. Man kan till exempel rulla inuti en jättestor plastboll nedför en sluttning i Åre, paddla till Mongoliet och hoppa fallskärm från uralberg eller gå på vegokristen yoga och bli mindful iförd kroppsstrumpa av treetex. Men då är det minsann ingen som kommer och gnölar om elit och snobberi och att verklighetens folk känner sig utanför, då är liksom hela poängen att svårigheter finns till för att övervinnas.
Kultur är ingen mildsint hälsokur, kanske snarare tvärtom, för när verkligheten träder fram ur ytterligare ett perspektiv blir den än mer brutal och skitig. Och samtidigt fasansfullt vacker. Så jag påminner mig själv och kanske också dig: Det man inte förstår är alltid en resa. Välkommen till det riktiga äventyret!
Aase Berg är kritiker och författare och från och med i dag, söndag, medarbetare på DN Kultur.