Ack, vad ni saknar Theodor Fontane

Han är vår far", skriver Thomas Mann 1910 apropå förhållandet mellan Theodor Fontane och sin egen generations författare. Heinrich Mann beskriver ungefär 30 år senare Fontane som den moderna tyska romanens skapare. Om man nämner Fontane i dagens Sverige möts man ofta av ett oförstående "von Tane, eller vad sa du, nej, honom känner jag inte till". I Tyskland i dag betraktas han ganska allmänt som den främste realisten på tysk botten eller helt enkelt som den störste tyske författaren under 1800-talets senare hälft. Men han har inte alltid haft denna ställning i hemlandet heller: Årtiondena efter hans död 1898 började hans verk så småningom falla i åtminstone halvglömska.

Viktiga undantag var bröderna Mann och en del andra författare av rang som till exempel Kurt Tucholsky, som tidigt upptäckte hans originalitet och speciella kvaliteter.

Ett mera utbrett intresse för hans författarskap kom först efter andra världskriget delvis på grund av att hans brev till den schlesiske domaren Georg Friedländer då kom att publiceras. I dessa brev kommer mycket av hans kritiska syn på de politiska förhållandena under hans samtid till uttryck. Det ökade intresset för Fontane vid denna tid kan alltså till en viss del ha berott på att man genom Friedländer-breven såg honom som en liberal tänkare som med emfas vände sig emot konservatism och auktoritetstro. Men genom detta kommer vi i direkt beröring med en vansklig punkt när det gäller tolkningen av hans författarskap och personlighet. Det som egentligen är mest typiskt för Fontane är att han inte på ett entydigt sätt går att inordna politiskt eller idémässigt.

Hans hållning till de flesta stora frågorna i livet är komplicerad och ofta ambivalent. Han kan utan vidare själv tänkas av och till ha yttrat den fras han lägger i den gamle Dubslav Stechlins mun i sin sista roman "Der Stechlin": "Om jag hade sagt motsatsen, så hade det varit lika riktigt." Trots detta har många människor vid olika tillfällen försökt göra honom till ett språkrör för egna idéer, antingen de nu var konservativa, liberala eller socialistiska.

Båda Fontanes föräldrar var ättlingar till franska hugenotter som hade måst lämna Frankrike på 1600-talet och som sökt sin tillflykt till Berlintrakten. Fadern var en charmerande, ganska ansvarslös spelarnatur, som egentligen aldrig fick familjens ekonomi att gå ihop.

Modern var arbetsam, pålitlig och sträng - hon längtade hela tiden efter en tryggad existens. För barnen innebar det konfliktfyllda förhållandet mellan föräldrarna en hel del oro, men samtidigt kunde de glädja sig åt ett stort mått av frihet. På den tänkta frågan: "Hur blev du och dina syskon uppfostrade?" svarar han "inte alls och - utmärkt".

Tidvis undervisade fadern sonen Theodor i hemmet med hjälp av sin "sokratiska metod" - ett slags stiliserade samtal om ofta mycket egensinnigt valda ämnen. Här ett exempel på ett sådant samtal hämtat ur "Meine Kinderjahre":

- Du känner till Ost- och Westpreussen?

- Ja, Pappa; det är landet som Preussen heter Preussen efter och som vi alla kallas preussare efter.

- Bra, mycket bra; lite mycket Preussen, men det skadar inte. Och du känner också till huvudstäderna i de båda provinserna?

- Ja, Pappa; Königsberg och Danzig.

- Mycket bra. I Danzig har jag själv varit och nästan i Königsberg också - det var bara så att det kom något emellan. Och har du hört vem som, efter vår general Kalkreuths tappra försvar, ändå till slut erövrade Danzig?

- Nej, Pappa.

- Det kan man inte heller begära; det är minsann inte många som vet det och de så kallade bildade, de vet det verkligen inte. Det var nämligen general Lefèvre, en sällsynt käck och dristig man, som Napoleon utnämnde till "Duc de Dantzic", med ett c på slutet. På det sättet skiljer sig språken från varandra.

Fontane utbildade sig till apotekare, men han insåg snart att detta yrke inte var något för honom. Det var skriva han ville. Genom åren kom han att försöka sig på många former av skrivande: Han gjorde en journalistisk karriär som krigskorrespondent i de tre preussiska krigen och som korrespondent i London för olika tyska tidningar. Han skrev ballader och reseskildringar. Ännu i dag är det många människor som reser och även vandrar i trakterna omkring Berlin med hans "Wanderungen durch die Mark Brandenburg" som vägvisare. Under ett tjugotal år arbetade han också som teaterkritiker i Berlin; ofta mycket intensivt, man har beräknat att han under denna period skrev om närmare 800 föreställningar.

Men det var först när han närmade sig sjuttioårsåldern som han fann sin egentliga litterära väg. Det var då han började skriva sina romaner, som ofta kom att utspela sig i hans samtids Berlin. Många av dem behandlar konflikten mellan den enskilda människans längtan efter personlig lycka och samhällets krav på henne. Huvudpersonen är i många fall en kvinna med ett problematiskt förhållande till den man hon ofta mot sin vilja kommit att bli gift med. Dessa romaner är nästan alla mycket dialogrika - det talas gärna och mycket och detta gör att livets frågor belyses ur en mängd olika synvinklar. Ingenting ligger absolut fast; det går alltid att se saker från ett annat håll också.

Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen heter "Effi Briest" efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten - hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har inte mycket förströelse att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete - han har en prestigefylld politisk position - och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte tillfreds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom.

Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser på måfå några ställen i dem och - hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av "brustet hjärta".

Det viktigaste i romanen utspelar sig i dialogerna. Föräldrarna pratar mycket om sin dotter och funderar tillsammans på hur hon är och hur hennes liv med Innstetten kommer att bli. Föräldradialogerna är mycket täta och det märks tydligt hur väl de två känner varandra. Många av samtalen utspinner sig mellan Effi och Innstetten och ofta talar de förbi varandra. Läsaren ser detta, men de själva märker för det mesta ingenting. Berättaren håller sig nästan alltid försynt i bakgrunden, men ändå är man som läsare nästan hela tiden på ett vagt sätt medveten om honom. Själva otrohetshistorien skildras på ett på en gång diskret och raffinerat sätt. Berättaren förmedlar så gott som ingenting av förloppet direkt utan det är romanfigurernas samtal om främst ganska ovidkommande saker som ger läsaren vinkar om vad det är som pågår i det fördolda. Dialogen fungerar här som ett slags förklädd berättarröst, som på indirekt väg informerar läsaren om skeendet. Romanen utmärker sig just för nyanserade och liksom glidande växlingar mellan olika röster. Helheten är oerhört väl genomtänkt och noggrant komponerad - ingen mening står där den står av en tillfällighet.

Under arbetet med "Effi Briest" blev Fontane under en period svårt sjuk och han tvivlade på att han skulle orka slutföra romanen. Han såg sig själv som "det gula lövet på trädet vid senhöstens inträde". Då ingrep hans läkare med ett ganska okonventionellt "recept": Den sjuke skulle skriva sig frisk, men inte med "Effi Briest", i stället skulle han skriva om sin barndom. Fontane följde anvisningen och skrev minnesboken "Meine Kinderjahre" om uppväxten i Neuruppin och speciellt Swinemünde.

Metoden fick önskad effekt och efter ett tag kunde han också återuppta arbetet med romanen och de två böckerna kom att "korsbefrukta" varandra. Kessin i romanen var verklighetens Swinemünde; den äventyrslystne och halvvilde pojken Theodor som lekte i hamnen i Swinemünde var den unga Effi i romanens början.

"Effi Briest" har översatts till en mängd språk och det har till exempel gjorts tre översättningar av "Effi Briest" till svenska; den senaste kom 1986.

Det finns hittills fyra Effi Briest-filmer - den mest kända är Fassbinders version med Hanna Schygulla som Effi. I "Krapp´s last tape" låter Samuel Beckett Krapp drömma om Effi, om hur han söker lyckan med henne "däruppe vid Östersjön" i dynerna, bland tallarna. Och titeln på Günter Grass roman "Ein weites Feld" är ett direkt citat ur "Effi Biest". Den lilla frasen yttras, ibland med någon mindre variation, av Effis far, varje gång han känner att livet är för svåröverskådligt för att det skulle finnas någon mening i att entydigt ta ställning för eller emot det ena eller andra tänke- eller förhållningssättet. Thomas Mann, för att sluta cirkeln här, säger om romanen: "Ett romanbibliotek med det strängaste tänkbara urval, begränsat till, låt oss säga, dussinet böcker eller tio eller sex - får inte sakna ´Effi Briest´."

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut