I sin bok ”Till Gertrud” (2009) berättar författaren och regissören Kjell Sundstedt om sin mors familj på tio syskon, alla födda i en statarstuga på Öland. När modern Anni dör i cancer hamnar familjen i kris. Fem av de yngsta barnen blir under trettio- och fyrtiotal omhändertagna av barnavårdsnämnden, satta på ”sinnesslöanstalter” – och tre av dem steriliserade mot sin vilja. I avsnittet om Agne, som hamnar på åkerbrukskolonin Hall utanför Södertälje, dyker det plötsligt upp ett intressant namn. Sundstedt skriver:
”Anstaltsläkaren på Hall antecknar att Agne är ’foglig’ och att han ’verkar fullt normal och resonerar förståndigt’. Anstaltens rådgivande psykiater Alfred Petrén diagnosticerar däremot Agne som ’höggradigt imbecill’ och anser att Agne på grund av sin ’höggradiga imbecillitet’ och sitt hotfulla uppträdande före intagningen inte lämpar sig för ett vanligt arbetshem för sinnesslöa utan istället bör flyttas till Salbohed.”
Salbohed utanför Sala var ett av de ”sinnesslöhem” där man knappast blev utskriven med mindre än att man först steriliserats – vilket Agne också råkar ut för 1941, som en av de minst 30 000 svenskar vilka steriliserades mot sin vilja.
I efterhand är det mycket svårt att se att Agne skulle ha lidit av något av det som i dag kallas funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning. Han och hans syskon levde längst ned i det svenska samhället. När deras mor dog gick det allt sämre för dem i skolan och i vardagen. Det räckte för att de skulle betraktas som ”sinnesslöa”.
Men den läkare Agne möter är inte vem som helst. Alfred Petrén (1867–1964) verkar finnas överallt i svenskt nittonhundratal där det handlar om tvångssteriliseringar, om rasbiologi och om byggandet av särskilda sinnesslöanstalter. Han är det nav där allt detta strålar samman – kanske rent av den person som hade störst inflytande i sådana frågor. I hans livsverk, som spänner över första halvan av nittonhundratalet, får man syn på mycket av det obehagligaste i svensk samtidshistoria – samtidigt som han i sin samtid framstod som en förkämpe för de svagastes intressen.
Det är Petrén som, på ett socialdemokratiskt mandat, tillsammans med bland andra bondeförbundaren Nils Wohlin 1920 motionerar i riksdagen om bildandet av ett svenskt rasbiologiskt institut. Det är Petrén och Wohlin som tillsammans med en grupp liberala och socialdemokratiska riksdagsmän motionerar om en allmän steriliseringslag 1922. När den inte blir av är det Petrén ensam som 1933 på nytt motionerar om en steriliseringslag – och den här gången får han som han vill. Den antas med bred politisk majoritet 1934. (När det blir dags för en skärpning av lagen 1941 har Petrén lämnat riksdagen.)
Det stannar inte där. Petrén har som psykiater och överinspektör för sinnessjukvården i landet stort inflytande över psykiatrin i Sverige. Han är helt enkelt överallt där det handlar om alkoholistvård, sinnessjukvård och, inte minst, vad samhället ska göra med kategorin ”sinnesslöa”. Som överinspektör för sinnesslövården börjar han upprätta de stora, slutna sinnesslöanstalterna. Kronan på verket blir Vipeholmsanstalten utanför Lund, där det vid fyrtiotalets mitt finns mer än tusen intagna. Som ensam expert utreder Petrén också 1941 ”Åtgärder för bekämpandet av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar”. Man kan få intrycket av att Petrén är en enmans disciplineringsinstitution. Och i dag osynlig i allt utom historieskrivningens mörkare fotnoter.
Petrén studerar medicin i Lund vid samma tid som den moderna genforskningen i Mendels efterföljd slår igenom. Det är samtidigt och i samma kretsar som idéerna om rasbiologi börjar få fäste bland medicinare. Det är också i de miljöerna som det nätverk tar form som ska bli till ”Svenska sällskapet för rashygien”, vilket bildas 1909 och börjar propagera för ett rasbiologiskt institut och steriliseringslagar.
Men Petrén söker sig i stället till nykterhetsrörelsen, där han snabbt blir ett framstående namn. I boken ”Nykterhetsrörelsens banérförare” (1903) säger han att det är rollen som psykiater har gjort honom till nykterist, ty: ”Alkoholisternas barn födas ofta till världen med ett försvagadt närvsystem eller rent af psykiskt abnorma … Idioti och imbecillitet äro ofta en följd av fädernas alkoholmissbruk.”
Det är tankar Petrén utvecklar i boken ”Alkoholen och samhället” (1912) där han tillsammans med flera andra experter skriver om ”alkoholens rasfördärfvande inflytande” med hänvisning till kända rasbiologer som Francis Galton och Richard Dugdale.
Det är hans engagemang i nykterhetsrörelsen som för honom in i politiken, först som liberal och sedan som socialdemokrat. Men som saken sammanfattas i Svenskt biografiskt lexikon verkar han inte ”ha deltagit i det inre politiska partiarbetet, vare sig i det liberala eller det socialdemokratiska partiet”.
Nätverket kring Sällskapet för rashygien har granskats av Linköpingsforskaren Maria Björkman, som snart lägger fram en avhandling om rasbiologen Nils von Hofsten. Och som hon visar är nätverket en stark aktör för att få till stånd sitt rasbiologiska institut (och därmed en plattform för Sveriges ledande rasbiolog Herman Lundborg) och lagstiftning för att kunna sterilisera de ”sinnesslöa” och andra ”undermåliga”. Nätverket var mycket tvärpolitiskt – här finns representanter för såväl vänsterliberaler som von Hofsten över socialdemokrater och bondeförbundare till högerextremister som växtgenetikern Nilsson-Ehle och Herman Lundborg. De inser att man bör framställa rasbiologin och steriliseringsfrågan som höjda över partipolitiken – som ”rent vetenskapliga” frågor. Men man söker en väg att föra in saken i riksdagen.
Allt tyder på att motionen om ett rasbiologiskt institut 1920 var skriven av Herman Lundborg själv – och att uppdraget att lägga fram den i riksdagen gick mellan olika händer innan det stannade hos Petrén. Riksdagsbeslutet tas utan votering: den politiska enigheten är näst intill total. Lika stor var den när Petréns andra motion om en steriliseringslag verkligen går igenom 1933.
I hans båda motioner om en steriliseringslag ser man en tydlig linje. Han återkommer i bägge till det farliga i en ”otyglad sexualitet”. I bägge avslutar han med att lagen också bör tillåta kastration av sedlighetsförbrytare, något som inte vinner gehör. Men han talar också om de ”relativt högre stående kvinnliga sinnesslöa, vilka böra vara omhändertagna å sluten anstalt, enär deras sexualdrift är så otyglad, att de eljest föra ett sedeslöst levnadssätt och därvid även själva taga initiativet till otukt”.
Det är ”osmakligt” att förklara för de sinnesslöa som ska steriliseras vad ingreppet går ut på, för ”kommer den sinnesslöa flickan till full klarhet … att hon kan öva sexuellt umgänge utan att behöva befara några följder, så föreligger enligt mitt förmenande snarast en kontraindikation för att låta en sådan sinnesslö vistas ute i samhället.” Det är inte bara mot de ”sinnesslöas” anlag samhället ska skyddas – utan också mot deras tygellöshet. Det är i det ljuset man kan se Petrén långsiktiga arbete med att skapa ett antal sinnesslöanstalter, där de som drabbas av denna vaga diagnos skall spärras in och inte släppas ut förrän de låtit sig steriliseras – om ens då.
Petréns idéer om disciplinering ekar av den rasbiologiska världsbilden, så som den tagit form hos den brittiske pionjären Francis Galton och den svenske Herman Lundborg: samhället har under seklernas gång ordnats så att de sämsta anlagen finns längst ned – hos suputerna, de allra fattigaste, trasproletariatet. Vad som föresvävar Petrén är en stor tanke om disciplinering – av sexualiteten och att avlägsna de ”degenererade” ur samhällskroppen, både deras anlag och deras beteende. Bara så kan folket framstå som ett moraliskt vuxet och ansvarstagande politiskt subjekt.
Statarpojken Agne har helt enkelt inte en chans när han står inför den akademiskt bildade anstaltspsykiatern Petrén.
Det är liknande idéer som man hittar i hans utredning om ”bekämpandet av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar” (SOU 1941:3). Här för han ett flerledat och ganska motsägelsefullt resonemang: han påpekar att de homosexuella ofta är välanpassade människor i alla samhällsklasser. Deras sexualitet behöver inte leda till någon ”samhällsfara”. Enligt Petrén är homosexualiteten en genetisk defekt och således ingenting att göra åt. Den bör bara i undantagsfall vara straffbelagd (om det rör sig om övergrepp eller umgänge med minderåriga). Han vill alltså egentligen avkriminalisera den – men han vill samtidigt patologisera den, i det att han menar att homosexuella som grips för förargelseväckande beteende regelmässigt bör genomgå en rättspsykiatrisk utredning och kunna placeras på sinnessjukhus. Lyckligtvis lämnar riksdagen den delen av hans utredning helt därhän när man 1944 röstar i frågan – och beslutar att avkriminalisera homosexualitet mellan vuxna helt och hållet.
Det kusliga intryck jag får medan jag läser mig igenom alla de småtryck och upplysningsskrifter Petrén lämnat efter sig är att han hela tiden faktiskt drevs av en stark omsorg om utsatta människor. Så fastnar jag länge i ett särtryck där han skildrar sina år som överläkare på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala vid 1900-talets början. Mycket levande beskriver Petrén unga hemmafruar som tas in med symtom på utmattning och depression och som får den tidstypiska diagnosen ”hysteri” – som han inte vill acceptera. Han söker upp deras makar, granskar deras hemförhållanden och kommer ofta fram till att de hade skäl att vara just utmattade och deprimerade – inte minst när maken var frånvarande, hotfull, våldsam eller otrogen. Petrén anför detta som bevis på att det sjuka hos den sjuke kan sitta utanför den egna personen – i en miljö eller deformerande omständigheter. Det är rätt gripande läsning.
Men det är insikter som han helt gör sig av med när han börjar arbeta med de ”sinnesslöa”. Plötsligt är perspektivet det helt motsatta.
Det är just som en sorts svart socialreformator som Petrén uppvisar en otrolig energi. Under sin tid i riksdagen författar han i sitt eget namn inte mindre än 147 egna motioner.
Att Petrén när han lägger sina steriliseringsmotioner sitter i riksdagen på ett socialdemokratiskt mandat har gjort det möjligt att i debatten kring tvångssteriliseringar framställa dem som en socialdemokratisk fråga. Det är de, men utan exklusivitet. Den hemska sanningen är att det råder full politisk uppslutning kring steriliseringslagarna – från ultrahöger över bondeförbund och liberaler till socialdemokrater. Det är inte ens en stor fråga. Det rör sig inte om en vattendelare, utan tvärtom om en brygga mellan olika åskådningar.
I sin avhandling om de svenska steriliseringslagarna, ”Från politik till praktik”, diskuterar Mattias Tydén just kopplingen mellan ”välfärdsstaten” och steriliseringspolitiken. Tydén skriver:
”Det finns inga generella samband så att till exempel välfärdsstaten som sådan och dess ideologi enkelt skulle kunna förklara svensk steriliseringspolitik. ’Välfärdsstaten’ är över huvud taget en alltför övergripande företeelse för att vi ska kunna använda den som förklaring.”
Tydén påpekar att antalet påtvingade steriliseringar börjar minska ungefär vid mitten av femtiotalet. Och från 1952 och framåt äger de stora kommunsammanslagningarna rum vilket gör att ”fattigvården” (eller som den kom att heta, socialvården) gick upp i mycket större enheter. Den sociala kontrollen på den lilla orten blir svagare, och utgiften som en barnrik familj med sociala problem kunde utgöra försvann in i en större budget och ett mer anonymt system. De allmänna och generella barnbidragen börjar införas 1948 – och ersätter en stigmatiserande, behovsprövad ”mödrapenning”, som betalades ut efter särskild granskning. Det var ett system som pekade ut vissa familjer som ”tärande” – det generella i den nya bidragsformen hade en utjämnande, om man så vill anonymiserande inverkan. Det är två av de reformer Tydén prövar som man vanligtvis förknippar med ”välfärdsstaten” och som sannolikt hade sin del i att upplösa den stigmatiserade gruppen ”sinnesslöa”.
Men hur man än vrider och vänder på den psykologiska gåtan Alfred Petrén – för en sådan är han – blir resultatet att han framstår som en svart reformator. Att vi valt att glömma bort honom är däremot inte gåtfullt.