De jugoslaviska krigen på 1990-talet känns redan mycket avlägsna. Sarajevos belägring, massmorden i Srebrenica, granaterna mot marknadsplatser, sjukhus och folkfester, massgravarna, kolonnerna av deporterade från Kosovo - allt har efter mindre än ett årtionde överlagrats av nya krig och nya terrorhot i andra länder och andra världsdelar.
Bara på en plats fortsätter ännu Balkankrigen. Vid FN:s krigsförbrytartribunal för det tidigare Jugoslavien i Haag sliter åklagare, försvarare, domare och experter med utredningen av tusentals brott under ett årtionde av krigsår på västra Balkan.
Inget rättsfall i Haag är viktigare än rättegången mot Slobodan Milosevic, Serbiens och Jugoslaviens tidigare president. I rättegångssal 1 i vad som förr var det holländska försäkringsbolaget Aegons styrelserum framträder Milosevic som en krigets doktor Mabuse, en ond och maktgalen ledare som från Belgrad fjärrstyrde politiker och generaler, krigsherrar och torterare från Kroatien till Kosovo.
Ingen har påstått att Milosevic personligen utförde något av de brott som han är åtalad för i de tre åtalen för Kosovo, Bosnien-Hercegovina och Kroatien och om vilka våldtäktsoffer och fördrivna, överlevare från massavrättningar och tidigare lägerfångar har vittnat under rättegången. Däremot, påstår åklagarna Carla Del Ponte och hennes "Senior Trial Attorney" Geoffrey Nice, är han ansvarig för ett "brottsligt projekt" ("a criminal enterprise") som inbegrep brott mot alla folkrättens regler för hur krig får föras, folkmord (dock bara i Bosnien), brott mot mänskligheten, svåra brott mot Genèvekonventionerna, brott mot krigets lagar.
Det är världens längsta rättegång någonsin. Den har pågått i över två år och har kostat västvärldens skattebetalare oräkneliga miljoner. På torsdag (om ingenting oförutsett inträffar, som att Milosevic på nytt blir sjuk) passerar rättegången efter 283 rättegångsdagar ett avgörande vägskäl, när åklagarens sakframställning avslutas, "the prosecution rests its case".
Det betyder inte att rättegången mot Milosevic är slut eller ens att slutet närmar sig, men för första gången är det nu möjligt att överblicka hela bevismaterialet. Det återstår många månader i rättssalen i Haag innan domen faller. Efter tre månaders avbrott övergår rättegången i maj till Milosevics försvar, som teoretiskt, men knappast i realiteten, kan ta lika många rättegångsdagar i anspråk som åklagarens sakframställning. Milosevic har hotat att kalla en rad ledande politiker i Europa och USA till vittnesbåset, men det blir knappast av. Domarna ska godkänna alla vittnen och kommer varken att acceptera att Bill Clinton eller Jacques Chirac kallas till Haag av rent okynne.
Det är rimligt att tro att Milosevic avslutar sitt försvar mot slutet av hösten 2004, innan de avslutande pläderingarna hålls över kanske ett par veckors tid. Slutligen ska de tre domarna, ledda av rättegångskammarens president Richard May dra sig tillbaka för att skriva domen. Efter hundratals vittnen, tiotusentals sidor dokument, många timmar av telefonavlyssningar och ett förhandlingsprotokoll som redan denna vecka är uppe kring 35.000 sidor, lär det ta domarna minst sex månader innan domen avkunnas någon gång på våren år 2005, drygt tre år efter rättegångsstarten.
Så här i halvtid har rättegången rest en rad frågor av vilka alla kanske inte ens blir besvarade när domen har fallit. Den första är givetvis om Milosevic är skyldig. Är han direkt ansvarig för "det brottsliga projektet" och har åklagarna lyckats bevisa att det fanns kommandovägar från Milosevic till ledarna för de serbiska upproren i Bosnien och Kroatien? Kan han dömas för tribunalens alla fyra brottskategorier, inklusive folkmord, brottet över alla brott?
Men rättegången efterlämnar också frågor av mer reflekterande natur: Har det varit värt pengarna och mödan? Vad betyder rättegången mot Milosevic för de trasiga och utfattiga jugoslaviska efterföljarstaterna Serbien, Bosnien och Kroatien? Bidrar rättegången mot Milosevic verkligen till "fred och försoning" i det tidigare Jugoslavien, som FN:s säkerhetsråd har formulerat tribunalens uppdrag?
Sedan den första rättegångsveckan för två år sedan har medierna ägnat minimal uppmärksamhet åt rättegången mot Milosevic. Någon enstaka gång har den glimtat till i notisspalterna när en känd politiker har vittnat, eller när ett avgörande vittnesmål oväntat har fört rättegången framåt. För oss som följer förhandlingarna i Haag har processen (som dag för dag kan följas på webb-teve) däremot bjudit på hundratals fascinerande timmar. Vittneslistan har varit en "Vem är det?" över Balkankrigens viktigaste aktörer, med Bosniens, Kroatiens och Sloveniens presidenter Sulejman Tihic, Stjepan Mesic och Milan Kucan, Natogeneralen Wesley Clark och Bosniens internationelle ståthållare Paddy Ashdown i verbal närstrid med Milosevic.
Ingenting har dock varit mer märkligt än att se flera av Milosevics tidigare partner under Balkankrigen vittna mot sin tidigare chef. Det kanske mest avgörande vittnet framträdde när julen närmade sig under första rättegångsåret 2002, ett skyddat vittne som var anonymt för åskådarna, men inte för rätten och den åtalade. Vittnet C-061 framträdde under åtta dagar och två hela rättegångsveckor. För alla med den minsta insikt i Balkankrigens historia stod det mycket snart klart att vittnet var tandläkaren Milan Babic, en av de högsta ledarna för "Republika Srpska Krajina", den serbiska pseudostaten som Milosevic hackade loss ur Kroatien det första krigsåret 1991. Mot slutet av vittnesmålet, när anonymiteten inför offentligheten redan var helt urholkad, gick Babic, som nu själv väntar på dom i tribunalens häkte, med på att häva namnskyddet och framträda under sitt rätta namn.
Babics vittnesmål har varit åklagarens kanske allra bästa enskilda kort mot Milosevic och mer än något annat vittne kan han ha bidragit till att avgöra rättegången. I rättssalen uppfyllde han två uppgifter: dels identifierade han Milosevics och Radovan Karadzics röster i ett antal skrapiga avlyssnade telefonsamtal som åklagaren har lagt fram som bevismaterial, dels beskrev han i detalj kommandovägarna från Milosevic personligen till trupper och politiker i de serbiska utbrytarrepublikerna i Bosnien och Kroatien.
Åklagarna har begärt att 245 avlyssnade telefonsamtal ska accepteras som bevis mot Milosevic. Avlyssningarna har gjorts av den bosniska underrättelsetjänsten, men är så detaljrika, med bakgrundsljud, andra röster av personer i närheten och detaljer som gör det ytterst osannolikt att de skulle vara förfalskade. Avlyssningarna visar att Milosevic ibland talade med bosnienserbernas president Radovan Karadzic så ofta som två eller tre gånger om dagen och att Karadzic reste till Belgrad varje vecka för att möta den serbiske presidenten. Milosevic talar med auktoritet och ger direkta instruktioner till Karadzic om hur han ska handla. Karadzic framstår däremot som underordnad och osäker. I ett av samtalen låter Milosevic hälsa till bosnienserbernas ledare att "de för en gångs skulle måste göra någonting själva".
Med den nästan oöverblickbara mängd bevis som åklagarna har lagt fram kunde det tyckas självklart att Milosevic verkligen kommer att fällas och dömas till livstids fängelse. Milosevics högsta befäl över politiker och arméer i Kosovo, Bosnien och Kroatien tycks vara fullständigt bevisat. Hans säkerhetschef Jovisa Stanisic var ständigt på resa bland de serb-ockuperade områdena i Bosnien och Kroatien för att ge instruktioner och styra krigsförloppet. Milosevic var åtminstone medveten om massmorden som pågick efter Srebrenicas fall och gjorde ingenting aktivt för att stoppa dem. Han gav order, levererade vapen och ibland specialtrupper, beordrade deportationerna i Kosovo och styrde som en marionettspelare med politiker och generaler.
Fokus i diskussionerna bland journalister och experter som bevakar tribunalen riktar sig nu i stället mot åtalet för folkmord och medverkan till folkmord. Under de sista rättegångsmånaderna har insikten trängt in att det inte alls är säkert att Milosevic kan fällas för det allvarligaste brottet i den internationella humanitära rätten.
Åklagarna måste inte bara bevisa Milosevics ansvar för dödande och fördrivning utan även att det varit hans avsikt att helt eller delvis utrota en folkgrupp. Antalet personer som dödats spelar ingen avgörande roll - folkmord kan vara att utrota endast en del av en folkgrupp, vilket tribunalen också har slagit fast i domen mot Milomir Stakic. Men åklagarna har inte kunnat visa upp dokument eller telefonavlyssningar eller vittnesmål om att Milosevic har beordrat vad som i praktiken är folkmord.
Teoretiskt skulle det kanske vara möjligt att ändå döma Milosevic för folkmord enligt reglerna om befälsansvar - att en befälhavare har ansvar för sina underlydandes brott om han inte försöker förhindra brotten eller straffa förövarna. Befälsansvarsreglerna är dock svåra att tillämpa på folkmordsbrottet, därför att kravet på uppsåt fortfarande saknas, skriver juristen Judith Armatta, som bevakar rättegången för Coalition for International Justice, i en analys av folkmordsåtalet mot Milosevic.
Den slutliga frågan är: Var det värt mödan och pengarna? Svaret på den frågan finns i byar och småstäder i Bosnien, Kroatien och Kosovo, där ett något mer normalt liv nu har återvänt ett årtionde efter kriget. Flyktingar flyttar tillbaka, ibland i tiotusental som i det internationella samfundets mönsterexempel Kozarac utanför Prijedor, ibland bara som ett par familjer i en etniskt rensad by. Journalisten Tim Judah påpekar i en essä i januarinumret av New York Review of Books att om inte tribunalen i Haag hade lyft bort krigsförbrytarna från scenen skulle säkerheten inte vara så stor att flyktingarna vågade återvända.
Alla mätningar visar obetingat att flertalet serber betraktar tribunalen som serbfientlig. Tribunalen kommer säkert att vara misstrodd i Serbien i lång tid, liksom Nürnberg uppfattades som segrarnas ensidiga rättvisa i Tyskland direkt efter andra världskriget. Men Nürnberg tog hem segern i ett långt perspektiv och i dag är det bara extremgrupper i Tyskland som avvisar domarna mot de ledande krigsansvariga nazisterna. Rättegången mot Milosevic och krigsförbrytartribunalens tålmodiga avtäckning av brotten och brottens orsaker har tiden för sig.