Alla är offer

Vem kan vara oberörd av den tragedi som utspelar sig i Gaza? Kan man i denna stund tala om "rättfärdiga krigsmotiv" eller påpeka att Hamas använder civilbefolkningen som mänskliga sköldar och att Iran finns i kulisserna och cyniskt använder Gazas befolkning som en bricka i spelet för att stärka sin position i regionen? Inför åsynen av döda barn kan det bara finnas plats för medkänsla. Varje förklaring riskerar att uppfatts som en bortförklaring och en känslokall advokatyr.

Och ändå, på avstånd från krigsskådeplatsen, måste även denna tragedi sättas in i ett större sammanhang. Inte för att förringa de hundratals civila palestinska offer som kriget har skördat, utan för att klargöra vad som har lett till denna mänskliga katastrof. Detta är nödvändigt att göra, ty i förståelsen av vad som hänt finns en lösning av denna konflikt där alla är offer.

För varje dag som kriget fortsätter tynar en avgörande detalj bort ur bilden: Israel ville inte detta krig. Det har sedan 2005 inte funnits en enda israelisk soldat i Gaza och bosättningarna hade utrymts. Men raketer fortsatte att skjutas mot de israeliska gränsstäderna. Tiotusen de senaste åtta åren. Missiler mot israeliska städer och självmordsbombare i Tel Aviv ledde till att gränsen mellan Israel och Gaza blev allt mer tillsluten. (Att också Egyptens gräns mot Gaza samtidigt förblev nästan hermetiskt stängd för bränsle- och matleveranser, är något som glöms bort när orsaker till det palestinska samhällets sammanbrott diskuteras.)

Det vi bevittnar är samma slags krig som Israel tvingades till när Hizbollah sommaren 2006 - efter att Israel dragit sig tillbaka från varje centimeter av libanesisk mark - började beskjuta israeliska städer. Den gången skrev Joschka Fischer, Tysklands förre utrikesminister i vänsterkoalitionen: "Det är ett krig iscensatt av regionens radikala krafter - Hamas och Hizbollah, tillsammans med Syrien och Iran." Hans slutsats den gången är lika giltig för Gazakriget idag: "Detta krig handlar inte om territorium, återlämnande eller ockupation. Frågan gäller Israels existens." Att det förhåller sig så är ingen illvillig tolkning, inte en fråga om gissning. Varken Hamas eller Hizbollah har någonsin hycklat om sina mål.

Det finns en konsekvens av att den judiska staten lever under ett ständigt existentiellt hot: till slut tvingas Israel agera på ett sätt som bekräftar belackarnas vrångbild - ty bara ett militärt överlägset Israel har en chans att överleva i denna fientliga omgivning.

Det är lätt att moralisera över israelernas fixering vid militär styrka, men de har dragit slutsatser av deras folks historiska erfarenhet av maktlöshet: aldrig mer! Och erfarenheten säger dem att varje gång en politisk eller religiös Ledare hotat att döda judar har han menat precis det han sagt. Det gör idag också Hamas och Iran som öppet deklarerar sitt mål att utplåna deras hemland.

Israelerna kommer att använda alla medel för att förhindra det - det vi sett i Gaza är bara ett skrämmande varsel om vilka mänskliga katastrofer som kan drabba Mellanöstern den dagen Iran får sin atombomb och Israel står inför hotet att den sprängs i Tel Aviv. Alltjämt gäller den tidigare premiärministern Golda Meirs till synes arroganta, men i själva verket pragmatiska, uttalande från 1960-talet: "Hellre omvärldens fördömanden av ett existerande Israel än omvärldens beklaganden på Israels begravning."

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut