Dödshjälp ger oss inte makt över livet..
I november överlämnade Statens medicinsk-etiska råd en promemoria i vilken man öppnar för möjligheten för läkarassisterad dödshjälp i Sverige. Skrivelsen har mött starka reaktioner från flera håll, senast nu under helgen i ett par inlägg på SvD:s debattsida.
När man läser Thomas Anderbergs krönika, som publicerades här på sidorna för ett par veckor sedan (18/11), får man intrycket att det är en oundviklig utveckling att praktiken införs i Sverige och att detta för närvarande endast hindras av en dödsskräck hos läkare och beslutsfattare. Så är det naturligtvis inte. Den verksamhet som förekommer i Holland, Schweiz och Oregon har trots allt utsatts för mycket hård kritik, inte minst vad gäller de diagnostiska förutsättningarna för eutanasi.
2006 framlades ett förslag om läkarassisterad dödshjälp av parlamentet i Storbritannien. Det avvisades med stor majoritet efter en mycket grundlig utredningsprocess. En kommitté ägnade sex månader åt att ta in 140 expertvittnesmål inte bara från det egna landet utan även från de tre länder där dödshjälp gjorts möjlig. I Holland konstaterade man att eutanasin alltför ofta ses som en lösning på ofullständig symtomkontroll och att behovet av dödshjälp omedelbart sjönk bland holländska läkare när de fått mer kunskap om palliativ vård, som syftar till att lindra symtomen utan att påverka sjukdomsförloppet. Man fann också att effektiv symtom- och smärtkontroll minskat i Oregon sedan assisterat självmord möjliggjordes.
Den ansedda medicinska tidskriften The Lancet redogjorde i samband med parlamentsutredningen för den engelska läkarkårens reaktion på förslaget. Det är intressant att konstatera att medan runt 75 procent av allmänläkarna avvisar motionen så avfärdas den av hela 95 procent av dem som är verksamma inom den palliativa vården. Det är uppenbart att de som har kunskaper om den palliativa vårdens möjligheter inte skräms lika mycket som andra inför vad som sker i livets slutskede.
Thomas Anderberg tycks mena att frågan handlar om vårt "inflytande över den egna döden". Det är en i dessa sammanhang vanlig retorisk figur och ett sätt att använda språket som är ovärdigt en kritisk skribent av Anderbergs skärpa. Vi människor kan endast gripa kontroll över döden i ett enda hänseende och det är genom självmordet. Den absoluta majoriteten av alla självmord blir till inom ramen av en depression och är således den yttersta konsekvensen av ett potentiellt livshotande sjukdomstillstånd.
Att då argumentera för läkarassisterad dödshjälp med en formulering om att vi "låtit den självvalda döden grassera fritt utanför sjukhusmurarna medan dödsskräcken dominerat därinnanför" är direkt ohederligt. Att samhället inte har någon effektiv strategi för att bekämpa den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna, självmordet, är faktiskt inget argument för att tillhandahålla legaliserade möjligheter för människor att med hjälp ta sitt eget liv.
En enda sak vet vi med visshet om livet och det är att vi inte undkommer döden. Den är ofrånkomlig och liksom vår tillblivelse utanför vår kontroll. Att tro att man kan gripa makten över den genom att själv administrera den är en grotesk illusion och i slutändan inget annat än ett uttryck för det Thomas Anderberg tror sig kritisera: dödsskräck.